Bokvåren 2023 - några favoriter!

 

Den natten – Gillian McAllister

Gripande thriller om familj och lojalitet

Hur långt skulle du gå för att rädda ett syskon? I ”Den natten” möter vi syskonen Joe och Cathy som måste göra ett svårt val. Deras syster har kört på en man och vill ha hjälp med att dölja alla spår. Berättelsen hoppar i tiden och skiftar skickligt mellan olika berättarperspektiv, med många oväntade vändningar. Det är nagelbitande spänning, på gränsen till stressande bitvis, men även en gripande skildring av en familj i kris. Finns nu i pocket.

 

Sarek – Ulf Kvensler

Ryslig fjällvandring!

Ett kammarspel på de öppna vidderna? Skrämmande, bitvis våldsam spänning om fyra unga människor på vandring i ogästvänlig vildmark. Vad händer när en i gruppen visar sig vara en fara för de andra? Är allting verkligen som det verkar? Vem ska vi tro på? Årets deckardebutant 2022. Finns nu i pocket.

 

Unge Mungo – Douglas Stuart

Stark uppväxtskildring.

Debuten ”Shuggie Bain” är en av de starkaste romaner jag läst det senaste decenniet, och nya romanen ”Unge Mungo” gör mig inte heller besviken. En hjärtskärande berättelse om att växa upp ung och gay i nittiotalets Glasgow. Douglas Stuart är tveklöst en av mina nya favoritförfattare. Finns nu ute i storpocket!

Expertparadoxen – Emma Frans

Obligatorisk läsning!

Har experterna alltid 100% rätt? Nej. Bör vi lyssna på dem ändå? Japp! Emma Frans förklarar pedagogiskt, och med en stor nypa humor, varför vi bör ta dem på allvar. Bör läsas av alla som tror att googling och youtube-videos kan ge dig samma kompetensnivå som åratal av akademiska studier.

 

När ingen lyssnar – Diamant Salihu

Rapport från samhällets skuggsida!

Gängkriminalitet, Encrochat, heder, hämnd och den kurdiske räven! Diamant Salihu ger oss ännu en initierad inblick i de kriminella nätverkens inre liv, och vi får möta poliserna som försöker bekämpa dem. Skrämmande, men nödvändig läsning.

 

Levande och döda – Christoffer Carlsson

Suverän stilist serverar sansad spänning!

Tredje, fristående delen av författarens spänningssvit i Halländska miljöer.

Precis som den föregående ”Brinn mig en sol” är detta en mästerligt komponerad kriminalroman. En gripande och välskriven berättelse, så stark att jag gott tycker den skulle förtjäna en, för deckargenren så sällsynt, Augustnominering. Läs den!

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

 

 

Just because you're paranoid .....

... doesn't mean they're not after you.

Författaren föreläser inför begeistrad publik på årets Bokmässa.

Förra julen utsåg jag Emma Frans bok "Larmrapporten" till årets måsteläsning för alla mellan 16 och 116, i år går den äran till Kent Wernes "Allt är en konspiration"

"Låg USA:s regering bakom 9/11? Mördades John F. Kennedy av CIA? Dirigeras flyktingströmmarna av George Soros? Är klimathotet en bluff? Styrs världen egentligen av Bilderberggruppen, Illuminati, muslimer eller judiska finansmän? Många tror det. Där vissa ser lobbyism, ideologi och marknadskrafter ser andra en konspiration, en hemlig sammansvärjning som fejkar terrordåd, skapar finanskriser, mördar olydiga politiker, kontrollerar medierna och manipulerar demokratin. De kallas konspirationsteoretiker."

Wernes bok är pedagogisk, oavbrutet intressant och skulle egentligen vara väldigt rolig om det inte vore för det faktum att världen är full av plattjordstroende, antisemitiska foliehattar ...

Läs den!
Och köp den sedan i julklapp till behövande.
Som t.ex. den där släktingen som delar chemtrails-länkar på FB.
Din gamle skolkamrat som är övertygad om att hemliga sällskap (förmodligen judar, men eventuellt även rymdödlor) styr världen - och kallar dig faktaresistent när du ifrågasätter honom.
Din svåger, som såg Kevin Costners/Oliver Stones "JFK" på VHS och bara inte kan släppa det. Back. And to the left. Back. And to the left. Back ..... and to the left.

Lönlöst, säger du?
Prova, säger jag.
Men visst. Problemet är sannolikt att de kommer se dig som del av de ondsinta makter och vänsterextrema medier som försöker mörka deras sanningar.

Kampen fortsätter.
(Vi syns på det hemliga mötet nästa fredag. Sssccchh!)

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd


p.s  Extra lästips för den konspiratoriskt lagda: journalisten Jon Ronsons "Them".

En säck full med blandade klappar - Susannas årsbästalista No.2

Mitt år har varit minst sagt omtumlande på det personliga planet. Sådan extra tur då att det finns böcker att fly till. Historier bättre, eländigare, mer spännande, faddare, sorgligare, roligare, intressantare och mer fantastiska än ens egen. Stackars alla som inte läser! Vad gör de när livet går bärsärkargång?

För det är till romanerna jag helst flyr när min egen verklighet blir lite… too much. Och den fantastiska romanskörden 2017 svarade fint upp mot mina behov. Men det innebär också att övriga genrer har fått maka lite på sig. Skralt har det varit med såväl deckar- och fantasyläsning som barn- och ung (om man inte räknar alla bilderböcker som snabbläses direkt när de kommer in i butiken). På seriefronten har jag i princip gått i stå, och på när det kommer till lyriken har jag bara tröstgästat gamla favoriter som Boye, Södergran, Aspenström och Whitman. (Apropå Boye måste jag rekommendera Johan Svedjedals magiska Den nya dagen gryr. Den är så ofantligt tjock att jag inte är igenom den ännu, annars hade ni lätt hittat den på listan nedan.)

Med tanke på ovanstående tänkte jag därför prova ett anarkistiskt blandgrepp för min andra årsbästalista. Jag kallar det helt sonika för De-tio-bästa-böckerna-i samtliga-kvarvarande-genrer-efter-att-romanerna-listats-2017! På grund av orsak utan inbördes rangordning. Håll till godo. Och tack för att jag fick titta in här i bloggen igen. Kul att ses.

• Hemmet av Mats Strandberg (skräck)

Åh, Mats! Alltså få (om någon) kan som han skriva så djupt berörande och samtidigt sjukt skrämmande romaner. Han har verkligen förmågan att skapa en lucka i det vardagliga, som öppnar ner mot bråddjupen. Och så ömsint han skildrar sina karaktärer. Och demensen som demon! Det är ju genialiskt.

• Mörkrummet av Susan Faludi (biografier)

Backlash-författaren Susan Faludi skriver berättelsen om sin far, hustyrannen och machomannen som visar sig innerst inne vara kvinna. På samma gång ett sårigt porträtt av hur en man lever sitt liv i strid med sin historia, en skildring av en bitter föräldra/barnrelation, övervåld och försoning. Och historien om det moderna Ungerns framväxt. Hur lyckas hon?

• Orkidépojken av Helena Dahlgren (unga vuxna)

Som jag sett fram emot den här boken! Ett utanförskapsepos pepprat med populärkulturella referenser (mums!) och Twin Peaksig stämning. För alla som någon gång varit unga och känt sig awkward, ensliga, längtande och missförstådda, som dyrkat musik och mystik. En passage (ni som läser kommer att fatta vilken) fick mig också att tänka på en felhörning som hängt med tills för bara några månader sedan. Har alltid trott att PJ sjunger ”Let’s break our taboos and have a ball” i If that’s all there is från Dance Hall at Louse Point. Tycker nog fortfarande att det är bättre.

• Hard light av Elizabeth Hand (thriller)

Jag undrar om inte tredje boken om den trasiga rockfotografen Cass Neary är den bästa hittills serien. Föredrar nog egentligen Elizabeth Hands fristående böcker i andra genrer, men som thriller betraktat är det här bland det bättre man kan läsa. Konst, musik och totalt jävla mörker i osläppbar kombination.

• Hunger av Roxane Gay (biografier)

Var ju väldigt förtjust i Roxane Gays Bad Feminist och hade höga förväntningar på Hunger. De kom inte på skam. Gay lyckas med konststycket att gräva djupt i ett personligt trauma (våldtäkten som blev starten på åratal av kroppskamp och självförakt) och samtidigt föra ett glasklart och ursinnigt resonemang på samhällsnivå. Jag tror inte det finns en kvinna som inte kan relatera. Boken kommer på svenska i vår. Läs den då om inte förr.

• Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren (unga vuxna)

Så glad att ha både Sara och Mats med på årets lista. Älskar det de gjorde ihop i Cirkeln och älskar det de gör på egen hand. Norra Latin är en perfekt blandning mellan spökhistoria, coming-of-age-roman och min favoritgenre lärosätesberättelser. Sträckläsningsvarning.

• I djupt vatten av Paula Hawkins (thriller)

Jag var ju en av dem som inte riktigt föll för Kvinnan på tåget. Det här däremot, är psykologisk domestic noir som jag vill ha den. Ja men ni vet, mörka hemligheter, djupa sår och en twist som jag i alla fall inte räknade ut på en gång. Allt det där. Och välskrivet. Högklassig deckarunderhållning.

• Wage slaves av Daria Bogdanska (serier)

Jamen en serieroman fick vara med ändå, även om den kom ut förra året. Daria flyttar till Sverige från Polen för att starta ett nytt liv och får svart anställning på en av Malmös restauranger. Om drömmar och facklig kamp. Med mycket mera. Ordentlig reality check för alla oss som lever i en tryggt uppstyrd verklighet.

• Mina smala axlars längtan av Maria Frensborg (unga vuxna)

Den här boken skulle jag ju kunna älska bara för titelns Edit Södergran-referens. Men den visar sig dessutom vara en alldeles fantastiskt fin historia om att försöka hitta och vara sig själv i en gymnasieårens verklighet som inte alltid är helt lättnavigerad. Språket så exakt, igenkänningen så total.

• Två systrar av Åsne Seierstad (reportage)

Ännu en bok som kom ut förra året (men ny i pocket!). Berättelsen om två tonårssystrar som lämnar Norge för att ansluta sig till IS och deras pappas förtvivlade kamp för att få dem tillbaka. Seierstad gör ett fantastiskt jobb med att försöka förklara drivkrafterna bakom ett så obegripligt beslut och vilka konsekvenser det får för dem som blir kvar.

// Susanna Mattsson, Akademibokhandeln Frölunda Torg

Get to the Chopper!!

"Tidigt på morgonen den 23 september 2009 går larmet – en värdedepå i Västberga rånas.
Det är upptakten till ett av de mest spektakulära brotten någonsin i Sverige. Rånarna anländer via helikopter och polisen kan bara se på när de försvinner med närapå 40 miljoner kronor. Inte ett enda skott avlossas."

Detta har hänt på riktigt.

Nästan.

Jonas Bonnier har med "Helikopterrånet" skrivit en rafflande actionroman i Roslund & Hellströms anda. Det är nästan så att jag väntar mig att Ewert Grens ska kliva  in i handlingen och styra upp saker och ting.

Författaren har pluggat på. Gjort grundlig research.

Pratat med många av de riktiga rånarna och andra inblandade.

Han lägger mycket ansträngning på att skildra de fiktiva karaktärerna byggda på deras liv, särskilt "buset".

Han ger dem liv och trovärdighet, vilket lyfter boken över många av genrekollegornas stereotypa skildringar.

"Det är en roman jag skrivit – även om sanningen i det här fallet ofta är mer spännande än något jag kunnat hitta på. Men vad som är sant och inte, det vet bara jag och rånarna." säger Jonas Bonnier till Expressen.

Poliserna, kriminalaren Caroline Thurn undantagen, är överlag lite blekare figurer. Men eftersom handlingen huvudsakligen berättas ur helikopterrånarna, och deras hantlangares, perspektiv är det inte hela världen att vi slipper ta del av varenda konstapels privatliv, musiksmak och/eller alkoholvanor.

Lite uppfriskande när man tänker på det faktiskt.

"Helikopterrånet" är såld till 29 länder, och rättigheterna till filmversionen har köpts av Netflix och Jake Gyllenhaals produktionsbolag. Torde lämpa sig väl för en seriös dramathrillerserie av "Narcos"-typ.

En till sabla serie man måste bänka sig framför ....

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

Bokhandlarna svarar: Vilken var den senaste fackbok du läste?

Johan Zillén, Center Syd: Jag läser ju mest skönlitterärt, men förra höstens mycket underhållande So you’ve been publicly shamed av Jon Ronson kan jag varmt rekommendera. Finns nu i engelsk pocket. Började även precis på (min inte-så-hemlig crush) Caitlin Morans Moranifesto. The polite revolution starts now! Please.
Den kanske bästa fackbok jag någonsin läst har för övrigt härom månaden kommit ut i häftad nyutgåva. Gellert Tamas Lasermannen. Läs den. Det bör precis alla ha gjort.

Silja Stråhle, Helsingborg: Min senast lästa fackbok är Bea Uusmas Expeditionen: min kärlekshistoria. Har såklart bläddrat och halvläst massor av fackböcker av olika slag, men Expeditionen är nog den senaste jag läst från pärm till pärm. Den skulle med lätthet platsa in på påskdeckarlistan dessutom, med dödsorsaksgåtan av expeditionsmedlemmarna som en röd tråd genom hela boken. Blev alldeles uppslukad av både berättelsen, bilderna, tabellerna, snöfärgerna och Beas uppenbara passion för projektet. Man bör läsa den inbundna upplagan för bildernas skull.

Eva Killberg, Ängelholm: Karin Bojs Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren – oupphörligt fascinerande och otroligt välförtjänt Augustvinnare.

Susanna Mattsson, Jägersro: Det måste väl vara Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte som jag rekommenderar varmt till precis alla. Helt makalöst bra och en helt ny vinkling på andra världskriget. Är annars riktigt dålig på att läsa fackböcker, och när jag gör det blir det för det mesta reportageböcker. Jag har däremot en kompis som ständigt läser facklitteratur och som sedan brukar återberätta för mig. Det är riktigt lyxigt och gör att jag får lite mindre dåligt samvete åt att jag bara ägnar mig åt romaner och deckare. Vilken var då den senaste jag fick återberättad, undrar ni nu? Psyksnack! Stick hål på självhjälpsmyterna av Stephen Briers. Den var enligt utsago mycket bra.

En kedja av röster

"Kanske borde vi fått träffa en psykolog" reflekterar vid något tillfälle en av de hundratals kvinnor som Svetlana Aleksijevitj pratar med i Kriget har inget kvinnligt ansikte. Citatet är ett av många som ringar in den totala övergivenhet som drabbade de kvinnor som kämpat i röda armén under andra världskriget.

De kämpade sida vid sida med männen. Var prickskyttar, chaufförer, ingenjörer, sjukvårdare, läkare, spanare, stridsvagnsförare, piloter. Men hjältar var de aldrig. Den rollen var förbehållen männen. Efter att ha varit systrar och kamrater på slagfältet bemöttes de kvinnor som återvände istället med misstänksamhet, skepsis, förakt. Vad för slags kvinna lämnar sina barn och ger sig ut i krig? Det vet man väl vad som pågick där ute på fälten, bland alla män?


Svetlana Aleksijevitjs bok är ett mastodontprojekt, reserachen löper över nästan 15 år. Det färdiga resultatet bildar en kedja av röster, av berättelser, en slags själens väv. Hon ger det obegripliga ett mer begripligt, ett mänskligt, ett kvinnligt ansikte. Det är ett storslaget projekt. Ett stycke bortglömd och förträngd historia som får komma till ytan.

Berättelsen som växer fram är i det närmaste outhärdlig läsning. Men samtidigt djupt engagerande, nästan förtrollande. Den här blicken på kriget är ny. Långt, långt bort från framryckningar, slag, segrar, kartor och diagram. Det är människans historia. De unga frivilliga flickornas historia. De som bytte klänningar mot uniformer, klippte håret och stred för fosterlandet. Uppoffringarna. Vidrigheterna. Blodet. Övergreppen. De personliga förlusterna. Men också övertygelsen, kamratskapen, kärleken.

Det är också de gamla kvinnornas historia. De som ser tillbaka på sitt liv och vad det blivit. Vad kriget gjorde dem till. Vilka efterverkningar det fått. Många är de som inte kan med färgen rött. Som inte kan se styckat kött efter hemkomsten. Som tigit om sina upplevelser för att de inte passar in i historiens narrativ. Som nu vill berätta.

Ur inledningen: 
Männen... De släpper ogärna in kvinnorna i sin värld, på sitt territorium...
På traktorfabriken i Minsk sökte jag efter en kvinna, hon hade varit prickskytt. Om henne hade man åtskilliga gånger skrivit i fronttidningarna. Hennes hemtelefonnummer fick jag av hennes väninnor i Moskva, men det var gammalt. Och efternamnet jag antecknat var hennes flicknamn. Jag gick till fabriken där hon arbetade, till personalavdelningen, och där fick jag höra av männen (fabrikschefen och personalchefen): »Finns det verkligen inte tillräckligt många män? Varför skall ni lyssna på dessa kvinnohistorier. Kvinnofantasier...«
Jag kom till en familj... Både mannen och hustrun hade deltagit i kriget. De hade träffats vid fronten, och där hade de gift sig: »Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Jag sydde mig en vit klänning av en tysk fallskärm.« Han var kulspruteskytt, och hon var »sambandskvinna«. Mannen skickade genast ut kvinnan i köket: »Du kan väl laga till något åt oss.« Tevattnet hade redan kokat upp, smörgåsarna var bredda, och hon slog sig ner hos oss, men mannen fick henne genast på fötter igen: »Men var är jordgubbarna? Var är sylten vi hade med oss från landet?« Efter min enträgna vädjan lämnade han ovilligt ifrån sig sin plats med orden: »Berätta nu som jag har lärt dig! Utan tårar och en massa kvinnliga detaljer: hon ville vara vacker, förstår ni, så hon grät när de klippte av henne flätan.« Senare erkände hon viskande för mig: »Hela natten har han studerat »Andra världskrigets historia« med mig. Han var orolig för mig. Och nu är han rädd för att jag skall minnas fel. Att jag inte skall berätta på ett
Så var det åtskilliga gånger, i åtskilliga hem.
Visst gråter de ofta. Och skriker. När jag har gått tar de hjärtmedicin. Eller kallar på ambulans. Men ändå ber de: »Du kan väl komma! Du måste komma! Vi har tigit så länge. I fyrtio år har vi tigit...«

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bokslut januari

Varning för skryt.

Jag deppade ju en del efter mitt påvra årsbokslut 2015. Men jag var uppe på fem tydligen, för januaris lässaldo pekar i en betydligt mer positiv riktning. Man kan om man vill alltså. Och jag vill! För det är grymt mycket skönare att läsa en bok på kvällen än att ligga och slöpilla med mobilen och läsa stressig skärmtext om jordens nära förestående undergång.

Tre böcker läste jag förra januari. I år var det tio. Fortsätter det såhär kommer årsbokslutet att vara i paritet med mina mest ensamma högstadieårs läskvot. Det där lät ju inte så bra... men böcker är alltid bra! Liksom Ella i Det som hände i källaren skulle jag stått mig slätt utan skolbiblioteket.

Vad har jag då plöjt (några har jag hunnit skriva om, men långt ifrån alla. Ännu)?
Here goes:

Sjuka själar av Kristina Ohlsson
Det som hände i källaren av Rebecka Åhlund
En annan gryning av Camilla Sten
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Det är svårt att vara Elvis i Uppsala av Nina Hemmingsson
I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist
Gånglåt av Elin Olofsson
A god in ruins av Kate Atkinson (på svenska i mars)
Fader vår av Inger Edelfeldt
Illyria av Elizabeth Hand

Ingen var dålig och de flesta var dessutom riktigt bra.  Det bådar gott. Ser fram emot resten av läsåret 2016 (har klämt två böcker till i februari). Vad tycker ni att jag ska ta mig an härnäst?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Ett påvert bokslut och en revanschlusta

Etappvis summerar vi våra läsår här i bloggen, och jag har så slutligen kommit fram till mitt årsbokslut. Förra årets läsmålsättning lydde som följer:

Minst en bok i veckan
Två Nobelpristagare
10 böcker av författare med rötter utanför Sverige/Storbritannien/USA

Kom jag att leva upp till den? Nja... inte direkt om man säger så. Resultatet tämligen nedslående.
Välkomna att beskåda haveriet nedan (förra årets siffror inom parentes):

39 (och ganska många halvt) lästa böcker (46)
30 skrivna av kvinnor (29)
17 skrivna av svenska författare (26)
3 skrivna av författare som inte är från Sverige/Storbritannien/USA (samtliga från Norge)
1/2 skriven av en Nobelpristagare (1)
20 romaner (22)
10 deckare (8)
4 skräck/fantasy (9)
2 serieböcker (ingen siffra)
2 ungdomsböcker (5)
2 reportageböcker (2)

Så okej... 39 böcker! Det var åratal sedan jag var nere på en så låg siffra. Inte sedan mina mest hektiska journalistdagar skulle jag tro. Lite kan skyllas ljudbokslyssnandet såklart, att det går långsammare. Och kanske något på att de böcker jag faktiskt läst krävt lite mer eftertanke än vad förra årets halvängelpsykos tarvade. Men framför allt tror jag att orsaken stavas telefon och tv-serier. Så enormt tragiskt. Damn you "Bloodlines", "Homeland", "True Detective", "Fargo", "Weissensee" und so weiter.  För läsningen vore det onekligen bättre om tv-utbudet såg ut som på 90-talet med otaliga Jerrys och Rickis i rutan. Och ärligt – jag trodde inte att jag var en av dem som borde tvingas plocka bort Facebook ur mobilen. Självbilden krossad.
Så i år måste jag i tillägg till årets Läsförhoppning faktiskt komma upp i en bok i veckan igen. Hittills har det gått bra. Fyra böcker på inte ens två veckor. Revanschlustan eldar på.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

"Mellan rummen" av Alexander Mahmoud

Den här vintern var det någonting som sprack mellan mig och Sverige. Det har knakat ett tag nu, men plötsligt blev avståndet så tydligt. Där jag trodde att mitt land skulle kunna vara en famn, kanske inte stor och varm, men i alla fall motvilligt öppen fanns det plötsligt bara en stängd dörr. I den sinnesstämningen läser jag Alexander Mahmouds "Mellan rummen". Och tänker: Fy fan vad långt vi har kvar.

Boken tar sitt avstamp i ett dagboksreportage för tidningen Re:publik, men har utökats till att omfatta ett helt år. Inledningen är en beskrivning av hemkomsten, från Stockholm till det lilla småländska samhället där han vuxit upp. De gamla mönstren, vardagsrasismen som genomsyrar umgänget och som så tydligt har präglat uppväxten. Skämten, jargongen, åsikterna, tolkningsföreträdet. Mindervärdet, överlevnadsstrategierna, konsekvenserna.
Samtidigt i Stockholm: Kärleken till papperslösa Shirin som växer sig allt starkare.  

"Mellan rummen" är en tunn liten skrift. Skriven på lättflytande dagboksprosa. Ändå tar det lite tid för mig att läsa den. För det är så mycket som står där. Så mycket att ta in. Om accepterandet av underordningen. Förståelsen för förövaren. Om att inte känna sig hemma. Inte ens i sig själv, i sin egen kropp.

Det är som att få ett knytnävsslag i magen. Fast långsamt och liksom mjukt. Men plötsligt står man där, utan luft. Omskakad. Nedslagen. På bokens baksida står det: "Ur det mest privata gror en berättelse om Sverige fram." Så är det. Men det är ingen vacker berättelse. Och då har vi inte ens berört den skriande nöd som existerar utanför vårt lands gränser.

Nu är det nytt år. Jag tänker: Kom igen Sverige, visa att du är större än såhär!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bokhandlarna svarar: Evas Tio-i-topp 2015

Året lider mot sitt slut, julen närmar sig och det har blivit dags för våra traditionsenliga bokhandlartopplistor. Vad var bäst 2015? De kommande dagarna korar vi årets bästa läsning. Först ut är Eva.

1. Svetlana Aleksijevitj: "De sista vittnena"
Omskakande och gripande läsning, som måste läsas med paus. Tårarna tränger fram - och det sorgliga är att barn i dag också tvingas uppleva krigets grymheter, precis som under andra världskriget i Sovjetunionen. Kan bytas mot annan bok av Nobelpristagaren.

2. Jessica Schiefauer: "När hundarna kommer"

Den starka vinnaren av Augustpriset i barn- och ungdomsklassen imponerar. Så självklar, så oerhört starkt skildrat hur unga kan gå vilse och hur omgivningen också drabbas av ondskan. Borde vara obligatorisk läsning för alla i högstadiet, plus lärare och föräldrar. Dessutom - en mycket fin skildring av den första stora kärleken.

3. Jill Alexander: "Hausfrau"
Madame Bovary/Anna Karenina för vår tid. Här har kvinnan hamnat utanför allting i det prydliga Schweiz. Amerikanskan som inte kan språket väljer en otillåten terapi - precis som Flauberts huvudperson. Lätt chockerande men också spännande. Den som inte förstår hur viktigt det är att behärska språket i ett nytt land, får definitivt en smärtsam insikt.

4. David Lagercrantz: "Det som inte dödar oss"
Oförtjänt kritik drabbade fortsättningen på Millennium. Jag fann en mycket driven, urspännande och faktiskt lärorik thriller. Dessutom välskriven och mindre brutal än de tre tidigare delarna. Lisbet Salander har behållit sitt starka engagemang för den svaga människan och är förstås lika driftig som tidigare.

5. Leif G W Persson: "Bombmakaren och hans kvinna"
Ingen har flyt som G W. Både i humoristisk stil och aktualitet. Den här gången råkar Säpo ha fått tips av en utländsk underrättelsetjänst om ett planerat terrorattentat... Med ett helt gäng skickliga kvinnor i huvudrollerna kan man nästan tro att G W blivit feminist. Bäckström förekommer i befriande liten dos.

6. Liane Moriarty: "Öppnas i händelse av min död"
Den australiensiska författarinnan har haft sin bok i topp 50 veckor i USA. Undra på det! Det här är en roman/deckare, vilket ni vill, som håller en fast från början till slut. Finns dessutom som pocket redan!

7. Jonas Jonasson: "Mördar-Anders och hans vänner"
Årets roligaste bok! En härligt hämningslös skröna om fängelsekunden som bildar firma med två andra galningar. Nu går det inte särskilt bra för firman, eftersom Mördar-Anders går och blir religiös. Jag skrattade högt!

8. Frida Nilsson: "Ishavspirater"
En underbar, hemsk, spännande, fantastisk berättelse för halvstora barn. Att läsa själv eller läsa högt. Frida Nilsson blev Augustnominerad och här talar vi Mio min Mio-känsla.

9. Henning Mankell: "Svenska gummistövlar"
Den sista romanen av Henning Mankell är en väldigt fin och lågmäld historia - som trots allt ger hopp om livet. Tänk att kunna fängsla läsaren med så litet händelser!

10. Karin Bojs: "Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren"
Ännu en välförtjänt Augustvinnare - nu i fackboksklassen. Riktigt rafflande spännande att följa Karin Bojs genväg genom tusentals år av släktforskning. Karin Bojs är vetenskapsjournalisten som gör det komplicerade tillgängligt. Dessutom ger hon praktiska råd om hur man besöker spännande platser - missa inte det i källhänvisningarna längst bak!

Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Ängelholm

Och årets pristagare är Svetlana Aleksijevitj!

 
”För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”, löd motiveringen när Svetlana Aleksijevitj tilldelades Nobelpriset i litteratur tidigare idag. Det finns flera skäl att jubla.

Ett är rent privat. Jag har länge velat läsa henne, men inte fått tummen ur. Nu gör Nobelprisutmaningen att jag är tvingad.

Ett är krasst ekonomiskt. Som bokhandlare vill man gärna se en kommersiellt gångbar författare som finns översatt och i tryck. Flera av Svetlana Aleksijevitjs böcker tillhör vårt ordinarie sortiment, så ni kan faktiskt köpa dem redan idag. Åtminstone en liten stund till.

Ett annat skäl är könspolitiskt. Varje gång en kvinna får priset blir jag glad. Aleksijevitj är den fjortonde i ordningen.

Ytterligare ett skäl är journalistiskt. Må vara att författaren själv titulerar sina böcker domkumentärromaner, men visst kan man ändå kalla dem reportageprosa. Och det är första gången som Svenska Akademien låter priset gå till en reportageförfattare. Ett tungt erkännande till det goda, långa reportaget i ett snuttifierat och klickhungrande medielandskap.

Sista skälet är helt enkelt folkbildande. En författare som Aleksijevitj kommer att kunna läsas av många, och vi får alla lära oss mer om vår nutidshistoria, och vad det innebär att vara människa. Grattis till Svetlana Aleksijevitj! Grattis till Eva som gissade på rätt pristagare. Och grattis till oss alla som får läsa och lära!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro 

Bokhandlarna svarar: Vem tycker du borde få Nobelpriset?

Idag är det dags. Klockan ett öppnas den där dörren och Peter Engl... förlåt, Sara Danius meddelar vem som får årets Nobelpris i litteratur. Vi frågade våra bokhandlare vem de skulle vilja se att priset gick till. Och vem de tror får det.


Johan Zillén, Center Syd: Vem tycker du borde få Nobelpriset? 

Som varje år. Cormac McCarthy.
Inte bara för att gubben är 82 år gammal och måste få det rätt snart liksom… Inte heller bara för att det skulle vara första gången jag läst nästan allt av en Nobelpristagare, innan hen tilldelats priset.
Utan helt enkelt för att Cormac är en fruktansvärt begåvad historieberättare som skrivit några av vår tids absolut bästa romaner. Har du inte läst ”Vägen” ännu, trots mitt upprepande tjat, så vet jag inte vad jag gör för fel …
Irriterande nog är hans odds hos spelbolagen låga i år. Hela 33 ggr pengarna ger han på Ladbrokes. Förra året låg han i topp fem bland lågoddsarna. Har han gjort någon i Akademien arg? 

Och vem får det?
Det går säkert till någon man inte läst, som vanligt. Ngugi Wa Thiong'o kanske?


Susanna Mattsson, Jägersro: Vem tycker du borde få Nobelpriset? 

Håll i er, för jag tänker vara både förutsägbar och gubbig här. Jag tycker att Bob Dylan ska få Nobelpriset.
Jag kommer undan med det för att jag inte är en 60-årig vit man, men bara med knapp nöd eftersom jag egentligen borde hoppas på en kvinna från till exempel Nigeria.
Ibland tror jag dock att Dylans kvaliteter som poet döljs av det faktum att hans texter tonsätts.
Många (de har fel såklart) hävdar ju att han inte kan sjunga. Men ingen med vettet i behåll skulle hävda att han inte kan skriva.
Återstår alltså att se om Svenska Akademien har vettet i behåll.



Och vem får det?
Jag tänker satsa på Marilynne Robinson. Läser hennes "Lila" just nu och utifrån vad jag kan bedöma har hon alla förutsättningar. Men när jag läser gårdagens Sydsvenskan förstår jag att det nog är Centralasiens och den för mig helt okände G Mend-Ooyos tur. Om resten av författarskapet är i närheten av dikten "Hästtid" är han en värdig vinnare. Älskar den! Gör det ni också:

Hästtid
Hästryttaren vilar sitt huvud,
hägringen av hästar vilar sitt huvud,
höjderna hästblå vilar sina huvuden

Hingsten vilar sitt huvud,
hagen med hingstar vilar sitt huvud
hingststenarna vilar sina huvuden

Den hästblå stäppen vilar sitt huvud
dammet från hästarna vilar sitt huvud,
hästens tid vilar sitt huvud.


Eva Killberg, Ängelholm: Vem tycker du borde få Nobelpriset? 

Ingen skulle bli gladare än jag, som gammal murvel, om Svetlana Aleksijevitj skulle få priset. Men jag tror inte att Akademien uppskattar välskrivna reportage framför mer konventionella litterära kvaliteter. Så jag tippar kenyanen Ngugi Wa Thiong'o. Han skriver på kikuyu-språk, och förenar den koloniala erfarenheten med den västerländska horisontens perspektiv (tror jag att nya sekreteraren Sara Danius kommer att säga.)

Första utlästa semesterboken.

Jon Ronsons nya "So you've been publicly shamed", en fascinerade och grymt underhållande berättelse om hur illa det kan gå när man drar ett smaklöst skämt på internet, fabricerar ett Bob Dylan-cotat eller två, plagierar en text eller lägger upp en ogenomtänkt bild på Facebook.
Ronson har undersökt hur det gick för några av dem som råkat ut för drev på nätet. Förtjänt eller oförtjänt så.
Det är en blandning av "Herre Jösses stackars männska!"- och "Rätt åt dig ditt sabla kräk"-känslor genomgående ...

Ronson är en ytterst begåvad skribent (läs hans tidigare böcker "Lost at Sea", "Them", "The men who stare at goats" och "The Psycopath test" om du inte redan gjort det. Briljanta allihopa!) och hanterar ämnet med både eftertanke och humor.
Rekommenderas varmt.

Om boken:
"For the past three years, Jon Ronson has traveled the world meeting recipients of high-profile public shamings. The shamed are people like us, people who, say, made a joke on social media that came out badly or made a mistake at work. Once the transgression is revealed, collective outrage circles with the force of a hurricane and the next thing they know, they're being torn apart by an angry mob, jeered at, demonized, sometimes even fired from their job."

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Årsbokslut (ett skralt) och läsmålsättning 2015

Såhär på nyårsafton tänkte jag slå till med sedvanlig summering av årets läsning och en målsättning inför 2015. Med tanke på hur jag uppfyllt förra årets läsmålsättning så tror jag att jag gör bäst i att vara modest i mina ambitioner.

Susannas läsår 2014 (förra årets siffror inom parentes):

46 (och cirka fyra halvt) lästa böcker (54)
29 skrivna av kvinnor (27)
19 skrivna av svenska författare (26)
4 skrivna av författare med rötter utanför Sverige/Storbritannien/USA (men då är två från Norge) (8)
1 skrivna av en Nobelpristagare (d.v.s. halvt godkänt i Nobelprisutmaningen) (0)
8 deckare (18)
22 romaner (19)
9 fantasyböcker (ingen siffra)
5 ungdomsböcker (10)
2 reportageböcker (ingen siffra)

Slutsats: Jag har varit något slapp. Bland det jag har läst har det dock funnits många glimrande skatter.

Läsmålsättning 2015:
(något av en upprepning av förra årets, men så går det när man inte lyckas)
Minst en bok i veckan
Två Nobelpristagare
10 böcker av författare med rötter utanför Sverige/Storbritannien/USA

Se hur jag lyckas 2015. Och gott nytt läsår!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

En fuskares topplista (Susannas favoriter 2014)

Först trodde jag att det skulle bli svårt att göra en topplista för i år eftersom jag under en period tillbringade så mycket tid med halvänglarna i "Mortal Instruments"-serien att jag var rädd att jag inte skulle ha hunnit läsa något som var bra på riktigt. Sedan insåg jag att problemet var det omvända. 2014 har varit ett ovanligt bra läsår.

Det hindrar inte att det ändå var svårt att göra topplistan. Eftersom mitt ljudbokslyssnade skapat en viss eftersläpningseffekt i läsandet (det går långsammare och ofta släpps ljudboken en bra bit efter pappersditon) är mycket av det alldeles makalöst fantastiska jag läst i år inte helt enkelt inte utgivet i år.

Ändå känner jag att det är böcker jag bara inte kan låta bli att ta med på listan.

För att inte bli helt anarkistisk har jag tänkt såhär: Det som finns på min topplista 2014 har jag läst i år. Det har också antingen kommit som ljudbok, pocket, eller inbundet i år. Jag tänker alltså fuska. Men bara lite. Okej, nu kör vi!

1. "The Goldfinch" av Donna Tartt
"The Goldfinch" är det bästa jag läst på evigheter. En svindlande, medryckande, drömlik, andlös läsning som påminner om hur det var att läsa i slukaråldern. Donna Tartt är en Dickens för 2000-talet. Just så stort är det.
Läs min recension här.

2. "Stoner" av John Williams
Vilken tur att John Williams "Stoner" fick återuppväckas ur glömskans sömn. Ett till synes vardagligt öde blir till stor dramatik, trots huvudpersonens frustrerande passivitet. Alla. Måste. Läsa.
Läs min recension här.

3. "Under all denna vinter" av Negar Naseh
En debut som verkligen tog mig med storm. Ett tätt psykologiskt kammarspel som tar plats i mörkaste Västerbotten. Arbetsdagboken som utgör romanens andra hälft är minst lika spännande och kastar ljus över första delen (men läs för tusan i rätt ordning!!).
Läs min recension här.

4. "Och natten viskade Annabel Lee" av Bruno K. Öijer
Bruno, Bruno, Bruno! Som ingen annan har den här poeten byggt bo i mitt hjärta, vilket väl ingen läsare av den här bloggen kan ha missat. Läste senaste samlingen en gång. Såg honom live. Och läste den sedan en gång till. Snart är det dags för ytterligare en läsning. Dikterna bara växer.
Recension på gång.

5. "Kanada" av Richard Ford
Årets mest perfekta prosa hittar ni i Richard Fords "Kanada". Långsamt berättad men oupphörligt engagerande är historien om Dell vars liv faller i spillror när hans föräldrar rånar en bank. Känns fantastiskt att ha hela Fords övriga författarskap kvar att läsa.
Läs min recension här.

Som en bonus får jag alltid den här finfina låten i huvudet när jag tänker på "Kanada".

Se det som en mellanakt. Nu tillbaka till listan:

6. "Nätternas gräs" av Patrick Modiano
Glad är jag över att ha klarat åtminstone halva mitt Nobelprisåtagande i år. Och vilken bekantskap han var, Modiano! Jag måste tacka Horace med anhang för att de introducerade det här författarskapet för mig, för jag kan nog ärligt säga att jag aldrig kommit till skott annars.
Recension på gång.

7. "Utan personligt ansvar" av Lena Andersson
Återseendets glädje var stor när Ester Nilsson återvände för ännu en vända i kärlekens käftar. Lena Andersson är glasklar, humoristisk, bitande, frustrerande och rörande. Allt på en gång. Ett sådant  där sällsynt tillfälle när uppföljaren är bättre än ettan (det är väl denna, "Aliens" och "Rymdimperiet slår tillbaka", typ).
Läs min recension här.

8. "Twist" av Klas Östergren
Klas är superaktuell i år: ny roman, ny akademiledamot och filmatiseringen av "Gentlemen". Som om inte detta var nog ligger hans "Twist" på min årsbästalista! Det, käre Klas, är verkligen något att skriva hem om.
Läs min recension här.

9. "Jag heter inte Miriam" av Majgull Axelsson
I min recension av "Jag heter inte Miriam" skrev jag att Julie Otsukas "När kejsaren var gudomlig" nog var strået vassare. När det kommer till årsbokslutet visar det sig att jag hade fel. Den historia som gick djupast in var berättelsen om Miriam som antar en falsk identitet för att överleva andra världskrigets koncentrationsläger. Stor, viktig och engagerande läsning.
Läs min recension här.

10. "Stora makters uppgång och fall" av Tom Rachman
En favorit är tillbaka! Inte nog med att han bjuckade på årets date (den noggranne tittaren kan se hur han böjer sig lite bort från sin galna stalker, men vad bryr hon sig om det?). Han var också storsint nog att leverera en ny roman. Inte riktigt i klass med mästerverket "De imperfekta", men tillräckligt fantastisk för att knipa tiondeplatsen på årsbästalistan.
Läs min recension här.





Bubblare (ni måste lova att ni läser de här också!):
"När kejsaren var gudomlig" av Julie Otsuka
"Broken Harbour" av Tana French
"438 dagar" av Johan Persson och Martin Schibbye
"En hemstad" av Kristian Lundberg
"Oceanen vid vägens slut" av Neil Gaiman

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Fast i "438 dagar"

Det finns väl, gissar jag, lika många anledningar till att bli journalist som det finns journalister. Själv blev jag journalist för att jag älskade att skriva. Minns att jag på mitt första jobb pratade med en kollega på nyhetsredaktionen som tyckte att det värsta var just det. Att komma tillbaka till skrivbordet och sätta sig med orden. Att vara där det hände, det var det bästa med jobbet, tyckte han.

Nu ska jag inte säga att det ena är bättre eller sämre än det andra (fast om du blir journalist för det skrivna ordets skull, är en nyhetsredaktion kanske inte platsen för dig... eftertankens kranka blekhet och allt det där), men en sak imponerar mig över allt annat, och det är de journalister som inte ger sig förrän de berättat en historia vi aldrig fått höra förut. Oavsett svårigheter, oavsett faror. Jag hade aldrig kunnat bli en sådan journalist, har vare sig modet eller envetenheten. Kanske inte ens nyfikenheten. Men de finns. Journalister som Johan Persson och Martin Schibbye.

Trodde nog att jag skulle kasta mig över deras 438 dagar : vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar så fort den kom ut. Om inte annat med tanke på hur exalterad jag var över utdraget jag fick förra våren. Men det dröjde tills ljudboken kom ut, och sedan lite till, innan jag äntligen läste. Men oj, vad jag läste då! För samtidigt som det här är en viktig bok om ekonomisk politik och yttrandefrihet, så är den ju så vansinnigt spännande. Det är nästan så att man får dåligt samvete över det hungriga slukandet, som vore det en äventyrsbok eller psykologisk thriller man läste. Det är ju ändå sant. Och alldeles förfärligt. Ska den här glupska njutningskänslan prägla läsningen av en sådan berättelse? Ja, det gör den i alla fall.

Ramberättelsen känner alla vi som ens tittat åt en tidning de senaste åren till. Det som börjar som en vanlig reportageresa, om än med ovanligt riskabla förutsättningar, förvandlas snart till en mardröm av våld, fabricerade bevis och fångenskap. Så skickligt skildrad att jag knappt hinner andas medan jag lyssnar. Hur klarar de av det? Dödsångesten, fångenskapen, ovissheten. De frukansvärda förhållandena i öknen, i fängelset. Klart och detaljrikt skildras Johan och Martins resa. Från planeringsstadiet, väntan, mötet med gerillan, tillfångatagandet, skadorna, de fabricerade bevisen, och så slutligen fängelset. Och kanske är det där den här berättelsen slutligen landar, i en skildring av ett undantagstillstånd vi aldrig får se, människor som aldrig får höras, en "rättsstat" mycket långt ifrån att förtjäna sitt namn. Makten, politikens mikronivå, där inne på fängelsegolvet. Vardagslivet, hur absurt det än låter, Johans tvärhet, Martins diplomati, en vänskap som växer sig allt starkare under trycket.

Och så det här kallet - att det är värt allt att få berätta. Att inte ångra sig. Det är obegripligt. Och otroligt imponerande. Johan Persson och Martin Schibbye kom hem med en helt annan historia än den de tänkt sig. Men en minst lika stor.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bokhandlarna svarar: Johans REA-tips

På tisdag smäller det för årets Bokrea! Och vi gör som vanligt och låter våra bokhandare tipsa om sina guldkorn ur katalogen. Först ut är Johan (trumvirvel.....)

Guldkorn à la carte!

Tre romaner som inte får missas:

Fredrik Backman – Min mormor hälsar och säger förlåt.
Minst lika bra som succédebuten En man som heter Ove (som också är på rean om nu någon läsande människa i Sverige missat den …)

Julie Otsuka – Vi kom över havet
Gripande och nyskapande mini-roman. En kollektiv dagbok för de japanska kvinnor som kom till USA som postorderbrudar på 20-talet.

Christos Tsiolkas – Örfilen
En både underhållande och tänkvärd historia om slitningar bland vänner och släkt efter en incident under en familjefest. Är det någonsin acceptabelt att slå ett barn?


Tre deckare som kommer fängsla dig i veckor:

Gillian Flynn – Mörka platser
Inte fullt lika bra som hennes mästerverk Gone Girl (hittills dvs.) men ändå en av de bästa kriminalromaner jag läst på senare år.

Alexander Söderberg – Den Andalusiska vännen
Rafflande spänning för älskare av Stieg Larsson och Lars Kepler.

Lars Kepler – Sandmannen
Rafflande spänning för älskare av Stieg Larsson och Alexander Söderberg. ;-)


Fyra fin-fina fackböcker för fascinerade filurer:

Caitlin Moran – Konsten att vara kvinnaKalle Lind – Människor som haft fel
Neil Strauss – Alla älskar dig när du är död
Lotta Lundgren – Om jag var din hemmafru


Och så några barnböcker som borde finnas i varje hem. Med barn.

Jan Lööf – Tre Sagor
Jeff Kinney – Dagbok för alla mina fans: Gregs bravader
Veronica Roth – Divergent