lördag 31 mars 2012

Mycket ska man höra innan öronen trillar av



Påhittat (men alls icke otroligt) scenario:

Kund: Har ni någon bok av Jane Eyre?
Biträde: Nej, men vi har boken Jane Eyre av Charlotte Brontë.
Kund (lätt irriterad): Nej, det ska vara av Jane Eyre!
Biträde: Jaha, nej tyvärr, men vill du titta på den Jane Eyre-bok vi har?
Kund: Hmmm, ja, okej. (tittar, bläddrar) Jamen, det var ju den här jag sade att jag ville ha hela tiden!!!

Att man får höra en del besynnerligheter när man står bakom disken i en bokhandel (antagligen gäller detta för den som står bakom vilken slags disk som helst) kommer kanske inte som någon nyhet. Det är ju till och med en del av charmen, tycker i alla fall jag. Tidigare här i Bokboxen har till exempel Johan listat några av de vanligaste (och ovanligaste) frågorna han fått.

Men ingen har väl samlat på sig så mycket material som Jen Campbell, bokhandelsbiträde och författare. Nu ger hon ut det i bokform. Kanske är det specialroligt för bokhandlare, men jag tror att alla kommer att kunna njuta en smula av Weird things customers say in bookshops. En svensk utgåva ska visst komma framåt hösten...

Läs Jen Campbells blogg här. Eller kolla in Facebook-sidan.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

fredag 30 mars 2012

Bokhandlarna svarar: Vad läser du i påsk?

Stenhård krim eller mysig feelgood? Bokhandlarna blandar och ger i påsk...


Eva Killberg, Ängelholm:

Det blir körigt i påsk. Mellan ägg, sill och lamm tänkte jag klämma in blandade godsaker från vårens bokskörd. Härligt!

Jag börjar med Avskedsbrev av Valeria Parrella, en av de stora författarna i dagens Italien. Hon skriver en fantastisk prosa och jag älskade hennes Väntrum. Valeria Parrella, född 1974, är på Sverigebesök i slutet av mars. Hoppas få höra mer om henne då, och att hennes romaner når ut till fler svenska läsare. Många idylliserar Italien och behöver nog en mer nyanserad bild av hur det är att leva där, som i Parrellas Syditalien.

Katarina Wennstams nya thriller Svikaren står sedan på tur. Hon skriver engagerat, påläst och oerhört spännande om aktuella fenomen. Den här gången handlar det om idrottsvärlden - också en värld vars bild behöver nyanseras.


Och när jag ändå är inne på spänning, kör jag på med Ondskans pris av Set Mattsson. Nu talar vi sena krigsår, Malmö, flyktingmottagning, vita bussar. Vad ligger bakom det märkliga mordet på en polsk flykting? Douglas Palm, sympatisk kommissarie får utredningen på sitt bord - och blir omskakad. En lovande debut som kommer ut i maj. Genren kallas Malmökrim - och inom den lär ju finnas en hel del att göra...

Kärlek får avsluta påskläsningen. Moa Herngrens Jag skulle aldrig ljuga för dig skildrar skickligt hur svårt det är att leva tillsammans i nöd och lust. Huvudpersonen är en kvinnlig parterapeut som har bilden av sig själv som den goda modern och sitt äktenskap som lyckat. Men det skaver inom henne, och hon löper ständigt, som om hon skulle springa ifrån sitt liv. Moa Herngren är riktigt bra på att skildra våra vardagsliv. Jag tror - tyvärr - att många kan känna igen sig.

Hinner jag, så blir det en portion kärlek till. Dubbelexponering av Suzanna Dilber, kritikerrosad roman om hur kvinnorna upplever förhållandet till samma man i ett otrohetsdrama. Och får jag ytterligare en stund över väntar Justine Lévys Mauvaise fille om mor- och dotterförhållandet. Annars får jag väl fräscha upp franskan i sommar i stället.


Johan Zillén, Center Syd:

Om jag nu lyckas slita mig från Wordfeudspelandet (Ja, jag har upptäckt det sist av alla människor världen jag vet!) så är det tre väldigt olika böcker jag finner mig i just nu.


Mannen utan ansikte – Martha Gessen: Boken har fått lite blandat kritik, men storyn om hur Putin genom skickligt manipulerande och hårda nypor blivit den mäktigaste mannen i Ryssland är både skrämmande och intressant.vFrågan är: Hinner man läsa ut den innan författaren mördas/försvinner/råkar ut för en ”olycka”? Se en intervju med Martha Gessen på världens bästa TV-program, The Daily Show, här:
Jag har även fastnat för ett manus från Damm Förlag, Erin Kellys Grenar av gift (The Poison Tree) som släpps senare i sommar. Jag är bara 50 sidor in men är redan övertygad om att detta är något speciellt. Författaren har jämförts med exempelvis Donna Tartt och Tana French. Gott sällskap


Ingen Påsk utan en Pratchett (Gammalt Djungelordspråk som jag precis kom på)!
I Shall Wear Midnight är den fjärde boken i Discworld-pendangserien om den unga häxan Tiffany Aching och hennes små, blå vänner Nac Mac Feegles (tänk er Smurfarna korsade med Braveheart på crack ungefär). Som vanligt är Pratchetts språk och humor en ren njutning för själen. Misstänker att min fru börjar bli lätt irriterad på att jag hela tiden avbryter hennes Wordfeudspelande för att läsa upp fantastiska Terry-formuleringar ur boken…. J





Veronica Wästergård, Växjö:
Eftersom jag har tänkt vara ledig en vecka i påsk och åka lite skidor, blir det förmodligen mer än en bok. Finns inte så mycket som slår känslan att krypa upp i soffan med mysdressen på och en bra bok i handen efter en hel dag i backen. Kanske en varm choklad till det som kronan på verket.

Jag har helt snöat in på en viss boktyp för tillfället, böcker med ”feelgood”-känsla, jag är nog innerst inne en riktig ”sucker” för lyckliga slut. Därför valde jag boken: Hundar, hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon.

Boken handlar om Juliet, 31 år och nybliven änka. Hennes värld rasar och hon försöker med hjälp av olika typer av självhjälpsböcker hitta gnistan i livet igen. Men det är hennes mamma eller rättare sagt hennes mammas hund som får livet att börja vända uppåt igen.

Jag hoppas och tror att detta är en bok som får mig att le och må riktigt riktigt bra där jag sitter framför brasan i vår stuga i Idre.


Susanna Mattsson, Jägersro:
Den norska traditionen med påskekrim verkar allt mer ha rotat sig även här i öster, men jag har aldrig riktigt förstått varför man ska läsa deckare just på påsk. Ska blodet få oss att tänka på Kristi lidande? Eller går grymheter bara väldigt bra ihop med ägg (emellanåt svårsmält, emellanåt hårdkokt - ja ursäkta, jag är från Göteborg)? Jag vet inte. Alltså får jag testa påskdeckeriet själv med en gammal goding: Dalen som dränktes av Reginald Hill. Lurig att få tag i numera (på svenska, på engelska går det dock bra), men jag fick låna ett exemplar av min snälla kollega Beatrice. Jag lyckades ju upptäcka Hill lagom tills att han gick och dog. Inga fler böcker att hämta där alltså, tur då att han har en diger bakkatalog. Som jag alltså nu tänker beta mig igenom.


I övrigt tänkte jag hålla årstidsenligt gult tema. Lade ifrån mig Karl Ove Knausgårds gula Min Kamp 4 till förmån för Little Bee (haussad av Johan), men tror att den får komma till heders igen lagom till påsk. Karl Ove reser här som artonåring till Nordnorge för att arbeta som lärarvikarie. Väntar mig inget mindre än ett storverk såklart av favoriten Knausgård. Marlene van Niekerks Agaat ståtar ju även den med ett vackert gult omslag (och en placering på DN-kritikernas topplista) så den hamnar också i påskägget. Det är Sydafrika 1996, apartheidregimen har just fallit och på en lantegendom sköter den svarta fosterdottern Agaat motvilligt och ilsket om den dödssjuka lantbrukarhustrun Milla. Genom Millas dagböcker får vi ta del av ett förhållande präglat av makt och vanmakt. Låter lovande.

Ett digert sidantal har är den gemensamma nämnaren för de böcker jag valt, så jag sätter inte ribban högre än såhär. England, Norge och Sydafrika är det således som gäller i påsk.


Ellen Skarp, Helsingborg:
Jag ska åka tåg genom halva Sverige inför påsken och vad är bättre än att läsa då? I resväskan packar jag ner... Chris Cleave: Little Bee, som jag väldigt gärna vill läsa, och även Kim Edwards: Drömmarnas sjö. Och, i handbagaget lägger jag - äntligen - Jussi Adler-Olsens pocketvariant: Kvinnan i rummet. Nu bara Måste Jag Läsa Honom!

torsdag 29 mars 2012

"När börjar det riktiga livet" av Fredrik Lindström


Fastnade för denna titel precis som man fastnar för vinflaskans etikett på Systembolaget.

Vi jagar den perfekta stunden på samma sätt som hunden jagar sin egen svans.

Boken är uppbyggd i korta noveller, lättläst och igenkännande. Den handlar om lusten vi har att kasta oss från projekt till projekt. T.ex. att snickra en altan som vi ska sitta och njuta på de varma sommarkvällarna, det vill säga om vi har tid över eftersom livet ofta kommer i vägen.

Titeln fick mig att stanna upp och fundera på mitt eget liv och konstaterade att det äntligen känns som om mitt eget liv är på väg att starta. Nytt jobb, snart sambo och barnen som inte är barn längre, vilket ger mig lite bonustid, "egotid" som jag ska använda till att skämma bort mig själv en smula.

Säger bara: Läs boken och tänk efter hur ditt eget liv ser ut, när njöt Du av tillvaron senast???

Veronica Wästergård
Bokia Killbergs Växjö

onsdag 28 mars 2012

VIP-kväll på Center Syd imorgon!


Missa inte VIP-kvällen i butiken på Center Syd imorgon! Mellan 20:00-23:00 har vi 20% rabatt på alla varor i butiken  + 50% rabatt på kvarvarande Bokreaböcker!
Välkommen!

Arg som en varg? Nej, grym som en gris!


Obehagliga grisar har vi väl inte blivit direkt bortskämda med i litteraturen (nåja, vid närmare eftertanke finns det några riktigt frånstötande exemplar i Orwells Djurfarmen). Men nu gör den stora stygga grisen entré i makalöst fina De tre små vargarna och den stora stygga grisen av den grekiske barnboksförfattaren Eugene Trivizas

Boken handlar om tre små gullegosiga vargar med mjuk päls och fluffiga svansar som ska flytta hemifrån. De bygger sitt hus av tegel, men vad händer? Den stora stygga grisen huffar och puffar, plockar fram sin slägga och de stackars vargarna hinner knappt smita ut genom fönstret. Morrhåren darrar! Det här är hur bra som helst. Hur det går för våra små silksmjuka vargvänner? Det kan jag inte avslöja. Den här boken måste läsas. Pronto.

Boken har runt 20 år på nacken, men ges först nu ut på svenska. Utan att ens ha vetat om bokens existens tidigare vill man likt en kolerisk Gert Fylking utropa "Äntligen!". Illustrerar gör brittiska Helen Oxenbury med den äran. Ett måste i barnbokshyllan. Köp. Låna. Sno. Nej förresten, inte det där sista. Men gör det nu!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

tisdag 27 mars 2012

"Naturlig skönhet" av Catherine Dichy


Fastnade för denna underbara bok som handlar om det som borde vara självklart i livet, att ta hand om sig själv. Fylld med vackra bilder som inspirerar och får mig att känna värme.

Boken handlar om allt från vatten, motion, hud och hårvård till ”pepp” och hur våra sinnen påverkar oss. Innehåller härliga recept på enkla smoothies, inpackningar m.m. från vår natur och "mormorsrecept" m.m.

Känner du dig nere, stressad, ensam eller bara vill koppla av en stund? Då är denna bok helt perfekt.

Min ska inte stå i bokhyllan, den kommer att stå framme så alla kan titta och läsa i den.

Veronica Wästergård  
tillträdande butikschef 
Bokia Killbergs Växjö

måndag 26 mars 2012

Success för Excess!

Litet format - stor läsupplevelse.

Jag är ingen direkt bakåtsträvare (tror jag). Men, får liksom bara inte feeling för läsplatta. Vet att det finns massa fördelar. Men vill ha mina böcker på papper, så är det bara. För att då inte vara alldeles för stofilisk får man ju prova lite andra format. Så alldeles nyss läste jag min första Excess-bok. De där små miniböckerna efter holländsk modell, med papper som psalmböcker som jag skrivit om tidigare. Och det är ju världens bästa uppfinning!

Annars läser jag helst pocket, för en tågpendlare är det lättast att bära med sig. Och lite mer anspråkslöst och mysigt än en pompös, inbunden variant (nu läser jag i och för sig en maaassa inbundet, man måste ju det om man vill läsa nyheter). Men pocketboken står sig rätt slätt i jämförelse med mitt nya favoritformat! Pytteliten och nätt (cirka 12x8 cm), klart läsbar text, bättre papperskvalitet, lätt att låta slinka ner i fickan och man kan hålla boken lite nonchalant i ena nypan utan att den gör ens en ansats till att slå ihop sig (man slipper alltså pocketnypet - den krampaktiga fyrfingersfattningen som gör en trött i armen). Otroligt trevligt. Kanske lite svårt att bläddra då och då. På grund av det tunna pappret fick jag ibland med mig två sidor, men det är ju inte mycket till invändning i sammanhanget.

Det stora bekymret är utbudet, hittills finns bara knappt 20 titlar utgivna. Och priset. Böckerna är ju inte splitter nya (motiverar högt pris), men väldigt små (vilket jag tror de flesta förknippar med ett lågt pris). Och flera av dem finns redan i pocket (billigare) Har man läst en Excess-bok kan man nog tänka sig att betala de där extra tiorna för den, men står man och vrider och funderar tror jag tyvärr att det är lätt att välja bort. Fler titlar, innan böckerna kommer i pocket, och ett riktigt snyggt sätt att exponera dem på skulle kanske råda bot på tveksamheten. Jag kommer i alla fall glatt att propagera för den här finfina lilla produkten framöver.

Boken jag läste var Lisa Jewells Syskonmakaren. Jag är inte fullt lika lyrisk över den som som över formatet på boken, men långt ifrån negativ. Längre rapport kommer.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

lördag 24 mars 2012

Skuggstämning? Jag är på!



Jag var en av dem som älskade och slukade Maria Gripes författarskap som barn (och som vuxen, måste väl tilläggas - hon är en av mina omläsningsförfattare). Framför allt de lite senare böckerna; Tordyveln flyger i skymningen, Skuggserien och Agnes Cecilia. Minns fortfarande rysningen längs ryggraden redan vid första raden i Agnes Cecilia "Det hände nästan bara när Nora var ensam hemma...". Ååååå, fortfarande bär den där meningen på så otroligt många löften.

Blir därför självklart nyfiken när Mårten Sandéns nya, Ett hus utan speglar, marknadsförs som någonting i samma anda. Förstår ju att jag måste skruva ner förväntningarna en aning, mycket svårt att överträffa Drottningen av Mystik. Men ser ändå fram emot det utlovade läsexet från Rabén & Sjögren, som ska landa i butiken nästa vecka. Spänning.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

fredag 23 mars 2012

Lite "Flugornas herre" ikväll?


Nej, någon storfilm baserad på William Goldings klassiker verkar inte gå upp på biograferna ikväll. Det gör däremot The Hunger Games, efterlängtad filmatisering av Suzanne Collins succébok, som har en viss tematisk likhet med förut nämnda roman. Hyfsade recensioner och Jennifer Lawrence (Winters bone) i rollen som Katniss bådar gott. Jag ska i alla fall lätt gå och se den. Fast ikväll läser jag Min Kamp 4 istället.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Skenet bedrar i "Blomsterspråket"


Just nu håller jag på och läser, snart klar, med Blomsterspråket av Vanessa Diffenbaugh.

Den Är Så Himla Bra! Den handlar om Victoria, en "trasig" tjej, som lärt sig blomsterspråket i ett av sina (många) fosterhem. I 18-årsåldern ska hon klara sig själv, vilket hon egentligen gjort sen hon föddes...

Hon får en, mycket tillfällig, anställning i en blomsteraffär, där ägaren uppskattar hennes kunnande och helt struntar i hennes förflutna. Detta passar Victoria som handsken. Vid ett besök på blomstertorget kl 5 på morgonen, när dom inhandlar veckans blommor, känner hon att en av försäljarna dröjer kvar med sin blick i hennes...

Victoria, som inte tror sig kunna ha några normala känslor, flyr direkt. Nästa gång ger han henne en mistel, utan att yttra ett ord. Mistel betyder på blomsterspråket: "Jag övervinner alla hinder". Hon tar emot den, men flyr igen...
Jag tycker inte att omslaget, eller egentligen, titeln riktigt gör boken rättvisa. Den är bra mycket bättre än man kan tro, och inte alls någon Söt Roman. I alla fall så är den väldigt mycket mer!!

Ellen Skarp
Bokia Killbergs Helsingborg

torsdag 22 mars 2012

Bringing metal to the children


Har du svårt att få barnen att lyssna när du läser? Här kommer några garvade tips från din favoritbarnvakt Zakk Wylde. Frontman i Black Label Society och Ozzy Osbournes gamla gitarrist. Rockbiografin Bringing metal to the children släpps i vår.

onsdag 21 mars 2012

Charlaine! Charlaine! Cha-la-la-la-la!



Ett fyrfaldigt leve för Charlaine Harris! Läste nyss ut första delen i Harper Connelly-serien Grave sight (fyndad på bokrean) och jag kan inte annat än älska Charlaine Harris för att hon är så grymt... pålitlig. En lagom dekokt av förnumstig och prudentlig hjältinna, det övernaturliga (här representerat av döda som meddelar sig med de levande) och en gåta som ska lösas. Tada! Resultatet blir underhållninglitteratur av bästa sort.

Sedan Harper Connelly träffades av blixten i femtonårsåldern har hon haft förmågan att kommunicera med de döda. Närmare bestämt, hon kan känna deras närvaro och återuppleva det ögonblick när de dog. Tillsammans med sin styvbror Tolliver reser hon runt och hjälper människor att ta redan på vad som hänt deras döda anhöriga. På det tjänar hon en rundlig summa, och möts på kuppen av en hel flodvåg av misstänksamhet, emellanåt avsky. I Grave sight har Harper fått i uppdrag att försöka hitta en försvunnen tonårsflicka. Samtidigt förväntas hon rentvå flickans pojkvän (som hittades död - skjuten - strax efter att de båda ungdomarna försvann). Staden surrar av rykten om att han skulle ha tagit livet av flickvännen för att därefter begå självmord. Men knappt har Harper och Tolliver satt sin fot i den lilla staden förrän ytterligare en mordhärva ser dagens ljus. Och misstankar riktas såklart snabbt mot de båda utbölingarna.

Det här är trevligt (ja, just trevligt trots mord och blod är lite av Charlaine Harris varumärke) hela vägen. Godispåse i romanform. Soffmys på rätt sida av kvalitetsstaketet med vissa Harlequin/flickboks-vibbar. Det blir ganska pratigt (ännu ett Harris-trademark), och några omtagningar och förtydliganden mindre hade inte skadat. Men vad gör det egentligen när man har så förbaskat trevligt ihop med Harper och Tolliver? Misstänker att jag mycket snart kommer att ge mig på del två i serien; Grave surprise. Passar nog också på att beställa och läsa senaste boken om Sookie Stackhose, Dead reckoning, när jag ändå är igång. Den kom redan förra året (nästa är redan på gång ut, i maj) och jag förstår inte varför jag inte redan har den i min ägo. Den förtjusning med vilken jag mötte Harper Connelly tyder på att Charlaine Harris-bibliotek behöver utökas. Snarast.

Och skulle jag inte få nog efter Harper Connelly så finns ju Aurora Teagarden-serien. Ännu helt oläst. Härliga tider.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Susanna Mattsson

tisdag 20 mars 2012

Deckartävlingen avgjord!



Fem vinnare har korats i vår Deckartävling. Varsitt exemplar av Katarina Wennstams Svikaren (Läs Lotta Olssons hyllning i DN här) går till Ewa i Löddeköpinge, Gun och Kerstin i Landskrona, Sune i Bromölla och Rolf i Halmstad. Grattis! Vinnarna kan hämta sitt pris i närmaste Bokia Killbergs-butik.

Och svaret på frågan då? Jo det kommer här: fotbollsspelaren Sebastian Lilja byter lag mellan AIK och Hammarby.

Releasekalas för "Rundvandringar Skåneleden" - möt Karin Hoffman


På lördag kommer Karin Hoffman, kvinnan bakom den populära skånska Rundvandringar-serien till vår butik i Helsingborg. Där kommer hon att träffa läsare  och prata om sina böcker, framför allt den nya; Rundvandringar Skåneleden som släpps den 24 mars. Ett litet releasekalas mellan kl 12-14 hos Bokia Killbergs alltså. Hjärtligt välkomna!

måndag 19 mars 2012

"Allt jag säger är sant" av Lisa Bjärbo


"Men Alicia, hallå!" Fanny tog tag i mina axlar och skakde mig fram och tillbaka så att jag nästan fick hjärnskakning. "Vi ska liksom börja gymnasiet imorgon. Ny skola, ny klass, nytt folk, nytt, nytt, nytt, allting nytt. Hur kan du inte ha tänkt på vad du ska ha på dig? Tycker du inte att det är spännande?"
Och det var just det som var det obehagliga. Jag tyckte ju verkligen inte det."

Nej, Alicia Lund fattar verkligen inte varför hon ska gå på gymnasiet bland en massa idioter, lära sig om x och y och göra som alla andra. Hon ska ju uträtta stordåd! Och det gör man knappast i skolbänken, liksom. När hon av misstag råkar bli inlåst på skoltoan fattar hon sitt beslut, hon ska hoppa av. En klockren idé, tycker hon själv. Det är bara det att ingen annan verkar fatta det. Inte mamma och pappa, inte bästa kompisen Fanny, inte ens världens bästa mormor. Men Alicia driver igenom sin vilja, slutar skolan, börjar jobba på café (gratis lunch och nittio spänn i timmen - direkt ur kassalådan), spanar in grekisk-gud-snygge Isak med små linjer vid mungiporna och flyttar på kuppen hem till mormor eftersom "familjen inte förtjänar henne".

Allt jag säger är sant är en klockren ungdomsroman. Och som varje gång jag läser en riktigt bra ungdomsroman slungas jag tillbaka genom åren med våldsam kraft. Lisa Bjärbo tar mig verkligen med på en sådan där tonårsresa. Jag står tätt intill Alicia på cafeét där hon jobbar (det enda i hela staden som någorlunda matchar hennes personlighet), kryper ner med henne under det tunga, stränga gammal-människa-täcket i hennes mormors bäddsoffa, sitter bredvid och försöker hjälpa till att fylla i det ekande tomma dokumentet "Konkret handlingsplan för min framtid", hejar på när hon bulldozer-flirtar med Isak fast hans flickvän står alldeles intill.

Alicia är lite grann i fritt fall, men lyckas ändå hålla huvudet ovanför ytan. Jag gillar det, att hennes liv skulle kunna vara mitt (alltså om jag fortfarande var tonåring, som jag blir när jag läser den här boken) eller vilken annan identitetskrisande sextonårings som helst. Det vill säga, det innehåller ingen av ingredienserna alkoholism, ätstörningar och självskadebeteende (annars ganska vanliga i tonårslittertur - en typ av böcker jag febrigt slukade i min ungdom). Men Alicias personlighet är alldeles egen. En grym kombination av egensinne, humor och förvirring. En himla trevlig personlighet! Och en himla trevlig bok!

Avslutningsvis en yttepytteliten claim to fame: Lisa Bjärbos morfar (eller farfar??) brukar handla i vår butik (samfällt "wow" från läsarkåren). Nästa gång ska jag tala om för honom vilket fantastiskt begåvat barnbarn han har.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

lördag 17 mars 2012

Lärda kvinnor = Livsfarliga kvinnor!


Så sant som det är sagt. Vi är fullkomligt livsfarliga! (Någon som bläddrat i boken fråga? Är minst sagt sugen.) Stort tack till min fina kompis Lotta, som hittade bilden och skickade till mig.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

torsdag 15 mars 2012

Förtjusande flodhäst identitetskrisar



Både jag och min kollega Emma blev helt kära i den här boken när den kom in i butiken i förra veckan. Sagan om flodhästen av Arne Norlin (Halvan-böckerna m.m.) och Lena Andersson (Maja, Kotten m.fl.) är en alldeles alldeles underbar liten bilderbok om en identitetskrisande flodhäst. Boken gavs ut första gången 1999, en riktig välgärning av Alfabeta att släppa en nyutgåva.

"Det var en gång en flodhäst som tyckte att han var det mest meningslösa och trista av alla djur. Varför finns jag egentligen, tänkte han. Jag gör aldrig något spännande - jag bara äter, badar och sover. Jag har aldrig sett någonting av världen, bara det här gamla trista vattenhålet. Till frukost äter jag vattengräs, till lunch äter jag vattengräs och till middag äter jag vattengräs. Varje kväll går jag och lägger mig i samma tråkiga grop i gjyttjan vid flodbanken. Flodhästar är botten, tänkte flodhästen. Varför får jag inte göra spännande saker - som andra djur."

Utan att avslöja alltför mycket kan jag säga att vår flodhäst må vara lätt deprimerad, men han är alls inte handlingsförlamad. Alltså tar han sitt öde i egna händer och lämnar redan på tredje uppslaget sin göl. Till de andra djurens förfäran, för vem ska nu hålla deras dricksvatten rent från vattengräs?

Det utvecklar sig till en väldigt fin historia om längtan och acceptans och att duga som man man är. För såklart är flodhästen vare sig botten eller det mest meningslösa av alla djur, utan lika viktig som alla de andra. Sagan om flodhästen kommer lätt att bli min nya standard-present till varenda treåring jag känner. Precis lagom när man blivit för gammal för Stina Wirséns Vem-serie.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

onsdag 14 mars 2012

Ni glömmer väl inte att TÄVLA?!?!


Du har väl inte missat att vår deckartävling pågår två dagar till? All info hittar du under Aktuella evenemang.

tisdag 13 mars 2012

"Little Bee" av Chris Cleave


Ibland är det skönt att var först på bollen.

”Först” är då naturligtvis en relativ term när vi pratar om en bok som kom ut i England 2008, sålt i enorma mängder, hyllats av kritiker och nominerats till en uppsjö av litterära priser. Men jag tipsade i alla fall om den här långt innan Inga-Lill Mosander viftade med den Go Kväll!






Sen har Tanta god smak (för det mesta) och helt rätt. Det här är en bok precis alla borde läsa. Gammal som ung. Kort och lång. Läckbergläsare som Dostojevskijkonnässör.

Den har liksom allt. Gripande, spännande, rolig och bildande. Utan att anstränga sig dessutom.

I två år har den nigerianska flickan Little Bee suttit inlåst på en flyktingförläggning utanför London. Tiden har hon ägnat åt att studera engelska och fundera ut olika sätt att ta livet av sig ifall männen som tvingade henne på flykt plötsligt skulle dyka upp. Hon är arton år när hon släpps ut från förläggningen. Vart ska hon ta vägen, utan pengar eller kontakter? Det enda hon har är ett visitkort till en person vid namn Andrew ORourke. Sist hon såg honom var på en strand i Nigeria. Kanske kan han hjälpa henne nu. I en annan del av England försöker den nyblivna änkan Sarah ORourke hitta en ny tillvaro med sin son. Hon tänker mycket på semesterresan till Nigeria för två år sedan som blev början på slutet för hennes familj. Allt förändrades den kvällen på stranden, då de mötte en flicka vid namn Little Bee...

Läs den. Få andra att läsa den. Det här är något mycket speciellt.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

måndag 12 mars 2012

Gästbloggare: Peter James

Bokboxen proudly presents: Vår första utrikiska gästbloggare, brittiska kriminalförfattaren Peter James (han står också för Bokboxens, utan konkurrens, hittills längsta text). I dag publicerar vi det första inlägget i den trestegsraket av Peter James-texter som kommer att leda fram till släppet av Den enes död i april. Mina damer och herrar...


For me, research is as important an element in writing my novels as character and plot. I view each of these elements as an inseparable trinity. Each of my Roy Grace novels has its genesis in a true story or in research facts – as indeed do all of my previous novels.

Dead Simple (Levande begravd), for instance, came out of my fascination with Edgar Allan Poe as a child, and the terrifying notion of premature burial – and the research I did into whether such a thing as unintentional premature burial can happen today. Looking Good Dead (Ett snyggt lik) was triggered by a phone call I received ten years ago from a police surgeon, who asked me, with my film-maker’s hat, to analyse film footage, seized by Sussex Police, of a young girl being knifed to death. They wanted to know if I thought the girl was acting, or if it was real – a snuff movie. Not Dead Enough (Långt ifrån död) came out of my learning that identity theft has overtaken drug dealing as the fastest growing crime in the western world. The genesis for Dead Man’s Footsteps (Död mans fotspår), in which a man uses the nightmare of 9-11 to fake his disappearance, was a visit I made to a Police open day at the Missing Person’s Helpline, where I learned that 230,000 people are reported missing every year in the UK, and of those, 11,500 will never be seen again. And the spark for Dead Tomorrow (Den enes död) came from a chance conversation at a dinner party, back in 1998.

The central story of Dead Tomorrow is a single mother, Lynn Beckett, whose 15 year old daughter, Caitlin, is suffering liver failure. Unless she gets a transplant within weeks she will not survive. Knowing the true fact that 3 people die every day in the UK waiting for a transplant, Lynn panics that the system will let her daughter down and goes on the internet– and discovers a German organ broker who can obtain a liver for her – but at a terrible financial and human price.

At this dinner I was seated next to multi-award winning documentary film maker Kate Blewett – best known for the harrowing The Dying Rooms, who asked me how much I thought I (my body) was worth as a soup of chemicals. I told her I had no idea and she replied, "About 50p". Then she asked how much I thought I was worth in body parts as a reasonably healthy human being – and stunned me by telling me the black market price for a healthy teenage or adult human is around $1 000 000. You can get up to $400 000 for your liver, the same again for your heart-lungs, $60 000 for each kidney, then your skin, eyes, bones, and a few other bits and pieces…. The reason being there is a world shortage of human organs, caused by improvements in transplant techniques, a reluctance for people to donate, and most ironic off all, by more people wearing car seat belts – which means they don’t die of head injuries so much any more, leaving their bodies – and internal organs – intact. As a result, three people die every day in the UK, waiting for a transplant. Around 20% of people on the liver transplant waiting lists will die before they get one – in the USA the figure is as high as 90%.

In the past decade a huge international market for human organs has evolved. In some countries it is illegal in others, it openly goes on. China has been steadily lowering the threshold of the death penalty for several years running, executing prisoners with a single head-shot and selling their bodies to Taiwan. Manilla in the Philippines is now known as One Kidney Island. You can go there for an all-inclusive price of about £50 000, and get a kidney transplant. In India, in some castes, women routinely sell one kidney before they get married, for their dowry, and are joyfully happy with the $250 they receive. In Columbia, the mafia are making more money out of human organ trafficking in some parts of the country, than from drugs.

As a true example of the illicit trade, in 1990, eminent British kidney transplant surgeon, Dr Raymond Crockett, who I have interviewed, was struck off the medical register for nine years for illegally buying kidneys, for UK patients, from four students in Turkey.

I was told a terrible story by a human rights worker in Colombia. It was about an eight-year-old street kid called Juanita who was begging outside El Dorado Airport in Bogota. She was arrested by the police and handed to a care agency. From there she was put in an orphanage, a beautiful home in the country, with other kids her age. When she was fourteen, the parents of a teenage girl in the USA, desperate for a liver, paid the Columbian mafia $450,000. Juanita, who was a match, was killed and all her organs were harvested. I am sure you are think that as I write fiction, that story was fiction. But sadly it wasn’t, it was true… And I used elements of it in Dead Tomorrow.

Much closer to home, I visited Romania on a research trip for Dead Tomorrow. Romania has some of the most vulnerable people in the world living in it, an inept and utterly inadequate social welfare system, corrupt politicians and a corrupt police force. And – just five years ago – we welcomed this country into the EEC.

Thanks to the legacy of Nickolai Caucescau, the despotic dictator who came to power in 1965 and was eventually, mercifully, shot in 1989, there are an estimated 10,000 people, many of them kids, living rough on the streets of Romania, mostly in Bucharest – and about the same amount of stray dogs. These children are known as “Children of the Decree.”

When Caucescau came to power, he had a vision of building Romania into the greatest industrial nation in the western world. To do that he needed to rapidly increase the population, and to this end he made it compulsory for all girls, from the age of 14, to have a pregnancy test at their doctor’s once a month. If they were pregnant, they were not allowed to abort. The result was thousands of unwanted children who ended up in care homes – grim, government institutions, from which many then ran away.

I was fortunate to meet a truly good man in Romania – a former UK police officer called Ian Tilling, who was recently awarded an MBE for his services to Romania’s homeless. Seventeen years ago, whilst serving hin Kent, his son was killed in a motorcycle accident, and his life fell apart. He decided to have a complete change and went to Romania to see how he could help the plight of street kids there. Shortly after his arrival, he was offered a visit of a state institution for homeless crippled children. Any kind of deformity was frowned upon in old Romania. He told me how he had decided to buy a sackload of toys to take to the kids. When he arrived he was shown into a dormitory containing forty children, aged between eight and eleven, each of them in a cage – which, he was told, was to stop them from stealing each other’s food. One solitary matron presided over the room, Rosa Klebb’s double, seated at a table, reading magazines all day long.

Ian handed out the toys, and then saw the children staring blankly at them. They didn’t know what to do with them. No one had ever taught them how to play.
One of Caucescau’s legacy’s is a communal central heating steam pipe, a network of which scans the length and breadth of Bucharest. In the city centre it is underground, but in the suburb it runs for kilometres above ground. Every office, house and apartment in Bucharest used to get its heat from tributaries of this pipe, and some still do. The heating is switched on in autumn and off in spring. For most of the street kids, it is a lifeline. They live along side it, either in shanties built along the pipeline, or in holes beneath the roads, where the pipe is underground, getting warmth from it. They beg, they sell second hand newspapers, they steal, and they sniff metallic paint, called Aurelac, not because it gives them a high, but because it takes away their constant hunger pangs.

I went with my publisher at midnight one night to Bucharest’s main railway station, Gara du Nord, where a lot of street kids hang out. We bought armfuls of chocolate and biscuits and approached one group. My publisher asked them if they would speak to me, telling them I was an English writer. They were delightful. One teenage couple was holding a baby, and all of them told me that they were brutalized by the police, slept rough, were desperate to get out. Several of the girls said they had heard there were people who could find them good jobs in England, working in bars, nightclubs, restaurants, hotels. But that is not where they will end up.

The lucky ones will find themselves “debt bonded” - which means arriving in a country such as the UK already £10k in debt to their kindly trafficker. They will be put to work in a brothel until they have paid this off, except of course they will never pay it off because their handler will get them hooked on drugs, and they will just be on a permanent downward spiral. I say “lucky” ones, because a worse fate awaits the unlucky ones – who will find themselves unwitting organ donors. Some will lose just one kidney; others will lose their lives.

Ian Tilling runs a hostel, which provides a temporary home for 50 people. I talked to one of his residents, Andreea, who was dumped in a home by her mother at the age of eight, and lived on the streets for the next fifteen years. She has been raped, given birth and had the child taken from her. When I met her she told me she had just been talking to a friend, who was going to introduce her to someone who could get her out of Bucharest, and to London, where she could a highly paid job as a waitress and a really nice flat. A nice dream. She’ll be arriving soon, debt-bonded, to a trafficker near you….

But of course for each novel, it is not just the lives of my villains and victims that I research, keeping current with the police and getting the correct police procedures right is absolutely crucial. Early in Dead Tomorrow, a dredger hauls up the body of a recently dead teenager from the seabed, just off the coast of Brighton. I needed to understand how a dredger works, and what it does, so I spent a day at sea on a working one, off Shoreham. Then I needed to understand what the police would do in this instance, and was told a Police dive team – the Specialist Search Unit - would go out and search the seabed for clues. The SSU kindly took me out to sea on a training exercise – and there I learned too much information…!!! I always had a romantic notion that being a police diver must be a great gig – you get to swan around in scuba gear, getting paid to do what you love. Wrong!

It was explained to me that the police almost always dive in zero visibility – in muddy canals full of barbed wire and rusting supermarket trolleys and jagged metal, or in sewers, or in weed-strewn lakes, or the bottom of the English Channel which is always churned up. Their procedure is to drop a weighted line down to the sea bed, then connected to the surface by a voice line and air line, they sink down, carrying a 200 metre cable over their shoulders, with a weight on each end of it – this is called a “jackstay”. They then lay it out in a straight line on the sea or river bed, and swim back, holding the line in one hand and sweeping in the pitch darkness with the other. If they find nothing, they move the weights a foot to the right or left, gridding out the bed. When they find a body, under their strict procedures, they have to hug it, in case a current carries it away, and radio to the surface for a colleague to descend with an airbag to raise it to the surface. They will have no way of knowing whether this body has been there for days, or weeks or months, and it is likely to be crawling with crabs. Small wonder that several police officers I’ve talked to, who have recovered bodies from the sea, have been put off eating shellfish for life. Respect!

Peter James är författare och filmproducent. Han bor i Brighton, liksom Roy Grace. I England i år har han toppat flera försäljningslistor (både för inbundna böcker, pocketböcker samt e-böcker). Han har nominerats till flera prestigefulla priser och vunnit ett av dem: The Quick Reads Reader’s Favourite Award.

fredag 9 mars 2012

Tävla med Bokboxen - Vinn en deckare!



Idag släpps Katarina Wennstams nya deckare Svikaren. För att fira lottar Bokboxen ut fem exemplar till våra läsare. Allt du behöver göra är att svara på frågan:

"Vilka två fotbollslag byter Sebastian Lilja mellan i boken?"

Maila ditt svar till bokia.killbergs@gmail.com senast den 16 mars. Bland de rätta svaren drar vi sedan fem vinnare. Lycka till!

torsdag 8 mars 2012

Boktrivsel i Babelfåtöljen



Jodå, Jessika Gedin lyckades tindra med ögonen (annars en av Daniel Sjölins specialiteter) och skapa litterärt myspys med den äran i gårkvällens Babel. Av premiärnerver märktes föga, däremot en stor iver. Kanske lite väl stor ibland, hade gärna sett gästerna få prata till punkt i något större utsträckning.

Mysfaktorn var alltså hög. Det var riktigt trevligt att få stifta närmare bekantskap med Per Hagmans person (hans debut lusläste jag som en del av min c-uppstas i littvet), och jag blev väldigt förtjust i biblioterapin. Men om jag hade fått önska hade paneldiskussionen om biståndslitteraturen fått skära lite djupare. Intressanta frågeställningar om den hjälpandes skuld och individualiseringen i litteraturen som antydde hur böckerna kan spegla och problematisera vår samtid på oändligt många sätt. Men istället hölls samtalet på en hyfsat ytlig trivselnivå. Denna trivsel-invändning hade jag redan under Daniel Sjölins tid, men nu - med ny programledare och nya tag så hade man kunnat hoppas på lite fördjupning. Kanske kommer den?

Och så är det sändingstiden! Inte alla kulturintresserade har sköna bestäm-dina-egna-tider-jobb och för en kvällstrött person som ska upp 05:30 känns 22:15 helt enkelt lite för sent. Gäspade mig igenom slutet av nya Aktuellt och Sportnytt, och även om gäspandet avtog så snart Babel-jingeln började spelas så blir det nog Play för mig framöver.

Missade du programmet? Se säsongsstarten här.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

onsdag 7 mars 2012

Jessika, yes or no?

foto: Johan Knutsson

Jävla Knausgård! Så tänkte jag när jag såg intervjun där Daniel Sjölin avslöjade att det var mötet med den norske författaren som fått honom att vilja skriva igen. Och därför sluta jobbet som programledare för Babel.

Jag minns det allra första avsnittet. En rufsig kulturkille med halsduk (har jag för mig) lite nonchalant slängd över axeln gjorde gullig och lite nybörjarnervös bok-tv. Jag var inte övertygad. Men jag blev. Daniel Sjölins entusiasm inför litteraturen är av sällan skådat slag och självklart kommer jag att sakna honom.

Eller kommer jag det? SVT:s genigrepp är nämligen att ersätta Sjölin med en av de få personer som jag tror kan fylla hans skor. Och det med råge. Jessika Gedin! Humoristisk, smart, kunnig och med ordentliga rötter i bokbranschen. Ikväll gör hon entré. Jag tror det blir hur bra som helst.

Läs mer om Jessika Gedin här.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

tisdag 6 mars 2012

Saker under huden

I en av mina favoritfilmer, The Pillow Book av Peter Greenaway, är huvudpersonen Nagiko besatt av att människor skriver på hennes hud. I filmen riktas fixeringen mot själva handlingen, skrivandet. Men vad gör man om man blir besatt av själva texten i en bok? Tatuerar in den såklart.

Tattoolit kan man beskåda många fantastiska tatueringar med litterär anknytning. Bland dem finns flera egna favoriter.

Tatuering av Jason Kelly: Memorial Tattoo, Atlanta

Som den här fantastiska bilden från To kill a mockingbird av Harper Lee. Ägarinnan skriver:

"To kill a mockingbird has always been my favorite book and I remember reading it as a 14 year old for the first time. I specifically remember thinking: “if I ever have a daughter, I’d like her to be just like Scout.” Nine years later and I have a four month old daughter, who we named Scout Harper. I got this tattoo as a reminder of preserving innocence, striving for justice, and to always remember never to judge. All of the characteristics I pray my daughter will have. "



Eller som här: En del ur min favoritdikt av Maya Angelou. Strofen på höften lyder: “Just like moons and suns, with the certainty of tide, just like hopes springing high, still I rise.”

Dikten tolkas för övrigt av Ben Harper på albumet Welcome to the cruel world. Lyssna och njut. Överjordiskt vackert tycker i alla fall jag.




Den här tatueringen har klara likheter med en logga jag känner väl till... Kliv in i en annan värld, någon? Även om inspirationen i det här fallet hämtades från Ruined by reading: A life in books av Lynne Sharon.



Den inbitna bokmalen kanske vill fortsätta fördjupningen i de litterära tatueringarnas värld mellan två pärmar. Då finns boken The world made flesh - Literary Tattoos from bookworms worldwide, författad av skaparna bakom sajten; Eva Talmadge och Justin Taylor.


Kanske hittar du inspiration till en egen tatuering här. Vilken min skulle vara? Klurar på det. Kanske "Ä, spring tillbaka till skogen! Ni ser ju inte kloka ut med lösa öron och allting, sa Loranga." Kanske något helt annat.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

måndag 5 mars 2012

Criminal vår(ld)

Det ser ut att bli ett bra deckarår i år. Våren har ju börjat starkt med en nionde Harry Hole-bok, Gengångare, och introducerat en spännande ny bekantskap i Robert Kviby och hans debutthriller De Korrupta (Läs Roberts gästblogg här).

Själv är man ju så priviligierad att man redan hunnit läsa både de tu ovan nämnda och en hoper av vårens kommande kioskvältare. Alldeles strax kommer Katarina Wennstams fjärde roman, Svikaren. En skakande historia om våld och intolerans i fotbollsvärlden.


Håll ögonen öppna. Vi kommer inom kort att tävla ut fem exemplar av Katarinas bok på Facebook och här på bloggen.

Den 7:e maj kommer vad både jag och andra bokförståsigpåare misstänker blir årets (för att använda en sliten klyscha) ”Stieg Larsson”. Mycket sannolikt årets bästa kriminalroman. Alexander Söderbergs beroendeframkallande debut Den andalusiske vännen! En mycket spännande thriller! Redan såld till sex miljoner länder för 25 kronor eller möjligtvis tvärtom! Detaljer är inte viktiga! Listen very carefully, I shall tell you this only äuonce!

Sophie Brinkmann - sjuksköterska, änka och ensamstående mor - möter Hector Guzman på avdelningen där hon arbetar. Han ligger inne med en benskada efter att ha blivit påkörd vid ett övergångställe i city. Sophie och Hector finner varandra där och då - och mot sin vilja dras hon till honom på ett vis som hon inte kan värja sig emot.

Men Guzman är något annat än han utger sig att vara, och genom bekantskapen med honom hamnar Sophie mot sin vilja mitt emellan två brottsorganisationer och en grupp utredande poliser. Det som börjat försiktigt eskalerar utom kontroll, och Sophie Brinkmann blir en bricka i ett spel som tar henne bort från allt hon tidigare värdesatt, hållit för sant och trott på.

Mitt i detta dyker en person från hennes förflutna plötsligt upp och hon måste med alla medel skydda sig själv och sin son inför det oundvikliga - att välja sida.




Skulle någon bok kunna trumfa Söderbergs i år så är det förmodligen den som så trevligt dunsade ner i min brevlåda i måndags…

Hur man gör en simpel bokhandlare mycket lycklig. Muchas gracias Piratförlaget!

Den sjätte delen i sviten om Kommissarie Ewert Grens (efter: Odjuret, Box 21, Edward Finnegans upprättelse, Flickan under gatan & Tre sekunder). Visst finns risken att Roslund & Hellström tappat stinget men jag bedömer den som relativt låg. Hör av mig inom kort med domen….


Johan Zillén,
Bokia Center Syd


(Guldstjärna och Göteborgskt hedersmedborgarskap till er som tog Bowiereferensen i rubriken)

lördag 3 mars 2012

Kriminella motorcykelkillar kidnappar min läsning


Det har gått lite trögt med läsandet på sista tiden. Jag skyller allt på Jax Teller. Vicepresident i mc-gänget Sons of Anarchy. Sedan den tv-serien gjorde entré i mitt liv har jag tvingats ställa allt annat på stand by. SOA innehåller allt jag normalt betackar mig för; våld, kriminalitet, porr, gängmentalitet, vapen, machoattityd i allmänhet och en riktigt muggig gammal kvinnosyn i synnerhet (är inte ens särskilt intresserad av motorcyklar, själv kör jag moppe - en Ciao). Men jag är fast. Det är som knark. Med ryckigt kroppsspråk och tomma ögon tittar sambon och jag på varandra varje ledig stund: "Hinner vi se ett avsnitt?" Bara när tv:n är påslagen och Jax, Clay, Ope och resten av gänget fräser runt och gör sina coola grejer i rutan kan vi slappna av.

Samtidigt läser jag Besatta - Äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem av Elif Batuman (den här artikeln av Amanda Svensson fick mig intresserad). Men det går, som sagt, trögt. Inte för att boken på något sätt är dålig, den är jättebra. Smart, rolig och får mig att vilja läsa alla de ryska klassikerna (när fick du sist lust att göra det?). Men hur ska jag hinna när jag har ett helt motorcykelgäng som pockar på uppmärksamhet?

När jag tänt av efter säsong fyra hoppas jag på lite läsro igen. Tills dess är jag en villig gisslan... Go Sons!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

fredag 2 mars 2012

Det svindlar!




Jag var på fest i helgen, och som den maniska bokspion jag är scannade jag inte bara av hyllorna, utan "råkade" även undersöka bokutbudet på värdparets nattduksbord. Och där... Svindlande höjder! (Tillsammans med Madame Bovary och lite annat smått och gott ur litteraturhistorien som vittnade om pågående studier till svensklärare.) Till och med att bara stå där och titta på boken framkallade små rysningar av vällust längs med ryggraden.

Man önskar ju egentligen Emily Brontës makalösa kärlekshistoria ett bättre öde än att hastigt genomplöjas inför en tenta i litteraturvetenskap, men som tur är tål boken omläsning. Flera gånger. Jag har själv både hetsläst den som skoluppgift, mysläst den med en kopp te en stormig höst och svettats med den i den första vårsolen med känslorna svallande ikapp med Catherines och Heathcliffs.


För dig som inte läst är historien i korthet: Den föräldralöse och svartsynte Heathcliff (helt ärligt inte särskilt lätt att älska) tas om hand av familjen Earnshaw på Wuthering Heights. Catherine, den egensinniga dottern i familjen (helt ärligt inte heller särskilt lätt att älska), tar honom tidigt till sitt hjärta, men fosterbrodern (svår att älska han också - märkligt att man kan tycka så mycket om en bok så tunn på sympatiska personer) avskyr honom och Heathcliffs uppväxt blir tung. När Catherine och Heathcliff skiljs åt av ett missförstånd och Catherine gifter sig med en barndomsvän förmörkas Heathcliffs sinne ytterligare. Han blir besatt av tanken på hämnd. Passionerat och olyckstyngt drama av högsta klass alltså med de engelska vindpinade hedarna som fond. Underbart!




Nu har boken blivit film i regi av Andrea Arnold och med för mig helt okända skådisar i huvudrollerna. Premiär ikväll. Som alltid är jag lite orolig när en sönderälskad bokvän ska göra resan till vita duken, men jag hoppas på det bästa. Rapport kommer.



En helt annan Wuthering heights (jag vet, liksom boken har låten figurerat i tidigare blogginlägg, men, men... det här är videoversion nummer två - har den själv hemma på en gammal vhs-kassett som jag fyndat på loppis i Berlin). Kate Bush hade inte läst boken när hon som artonåring skrev låten, men vad gjorde det. Resultatet blev magiskt. Har fungerat som soundtrack mången fridansarnatt.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro