måndag 30 april 2012

Känslan av en gaskamin



Julian Barnes Känslan av ett slut var inte riktigt vad jag väntat mig. För det första, den utspelas inte alls på en internatskola (var fick jag det ifrån - önskeläsande? Däremot innehöll den redan på sidan 34 pustande gaskaminer och dito kittlar te, mycket bra). För det andra, den påminde inte alls om Den hemliga historien, Fördjupade studier i katastroffysik, Okänt offer eller valfri annan thriller i lärd miljö.

Men, men, jag är inte den som är den. Efter att ha återhämtat mig från den chockerande upptäckten att boken utspelades mestadels utanför de engelska lärdomsinstitutionerna och att mysteriet som enligt baksidestexten hotar att kullkasta hela vår huvudpersons existens var av en annan sort än jag trott, så tog jag mig an boken med liv och lust.

Det handlar om Tony, som delar sina ungdomsår med tre nära vänner. Adrian är den klarast lysande stjärnan, intellektuellt briljant och allvarlig på ett sätt de andra ibland har svårt att förstå. Det är också Adrian som väljer att ta de yttersta konsekvenserna av de filosofiska resonemang kvartetten ägnar sig åt under skolåren. Men först blir han tillsammans med Tonys före detta (och första) flickvän - Veronica.

Många år senare lever Tony ett tillbakadraget liv som pensionär, det förflutna existerar bara som minnen. Tills han en dag mottar ett brev vars innehåll visar sig vara nyckeln till ett mysterium han inte visste fanns...

Det här är en bok om historia, om vem som skriver den, hur vi tolkar den och hur den påverkar oss (temat tjusigt planterat redan i ett av de allra första kapitlen). Texten är tät, här finns inte ett ord för mycket (så är boken också ganska tunn). Karaktärer och miljöer är skildrade med ypperlig precision. Det är spännande på ett slags pedantiskt brittiskt vis. Jag tyckte mycket om boken medan jag läste den, men redan nu - en vecka efter att den är utläst, känns det som att den är på väg att lite glida ur mitt medvetande. Lite samma sak var det med en annan Bookerpris-belönad roman jag läste för några år sedan, Anne Enrights The Gathering. Stora känslor porträtterade i en återhållsam kostym (tweed?). Nåja, allt kan inte vara Svindlande höjder och stormande hav. Det kan vara nog så bra ändå.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

lördag 28 april 2012

"Ett hus utan speglar" av Mårten Sandén


Jag har gjort ett nedslag bland 9 till 12-böckerna, en kategori jag sällan läser (tyvärr, sååå många böcker - så lite tid). Men vaga löften om att det skulle vila en air av Maria Gripe över Mårten Sandéns senaste avgjorde saken.

Ett hus utan speglar handlar om Thomasine som tillbringar sommaren före sjuan i gammalfaster Henriettas hus. På plats finns även Thomasines pappa, som tillbringar varje ledig stund vid Henriettas sjuksäng, hans mer monetärt inriktade syskon (Henrietta är döende, och huset värt massor) samt tre kusiner. Vid en kurragömmalek försvinner yngsta kusinen. När hon kommer tillbaka berättar hon att hon lekt med en liten okänd flicka.

Historien är det inget fel på, det är klassisk mystik, spegelsalar och tidsförskjutningar. Jag vill inte förstöra spänningen och avslöja mer, ni får läsa själva (det går snabbt - en kväll för mig). Och det är en fin berättelse om att läka och hitta sig själv.

Men jag gjorde nog boken en rejäl otjänst när jag förväntade mig något i stil med Agnes Cecilia (som också finns i den här underbara boxen med uppväxtklassiker). Ett hus utan speglar är inte alls en dålig bok, men av Gripes stämningar och djup finns här intet. Tyvärr. När jag tänker efter är det nog just fördjupningen jag saknar. Bokens gestalter blir mest skisser, deras öde engagerar inte. Jag hinner inte bli fångad innan historien hux flux är slut. Nej, riktigt för mig var inte detta, men jag kan nog tänka mig att det är för en del andra.

Ett plus för de fina illustrationerna (pappan ser väldigt Vreeswijksk ut, tycker ni inte?). Och här, ett filmsmakprov!


Susanna Mattsson
Bokia Killberg Jägersro

fredag 27 april 2012

Bokhandlarna svarar: Vilken författare vill du träffa?

Eva Killberg, Ängelholm:

På Mauritius, i den behagliga skuggan på en veranda med tropisk grönska utanför, sitter jag med Jean Marie Gustave Le Clézio. Vi spretar avspänt med tårna i våra sandaler medan vi pratar om hans romaner. Samtalet flyter från den ena världsdelen till den andra, vi sippar lite vitt vin och låter tankarna gå - medan solen går ner...

Nej, det kommer inte att hända. Men drömma går ju alltid - om att möta en så sympatisk nobelpristagare som Le Clézio mitt i paradiset.

La Clézio - tillfälligt på rymmen från paradiset.


Johan Zillén, Center Syd:

Oooh det vete fanken. I "our line of work" träffar man ju författare hela tiden. Svenska sådana iallafall. Så vi får väl fokusera på de utländska.

Skulle jag verkligen vilja slå mig ner och ta en öl med Neil Gaiman? Eller sitta på Cormac Mcarthys veranda (om han nu har en sådan) i Providence, Rhode Island, läppjande på en Mint Julep (eller vad nu så gamla jänkare dricker på verandan som de kanske har).

Patti Smith har nog en och annan historia värd att lyssna till. Richard Dawkins är ju briljant men är kanske lite väl mycket professor för att vara ett kul sällskap. Man kanske skulle vilja slå sig ner till en mysig pubkväll med Terry Pratchett innan hans briljanta hjärna försvinner in i Alzheimersdimman? Är Tina Fey lika charmig och kvick i verkligheten som på TV/i bokform?

Men tänk om they’re all a**holes? Tänk om man får sin bild av personen krossad så hårt att man efteråt inte ens vill läsa deras böcker?

Som på Lollipopfestivalen 1997 när jag bokstavligen stod 5 meter från David Bowie. Inte fanken vågade jag gå fram och säga något till honom. Hade han ignorerat mig eller svarat otrevligt hade jag nog brutit ihop. En förevigt slocknad hjältegloria (fast Mark Levengood, som jag har träffat vid flera tillfällen, har träffat Bowie och insisterar på att han är übertrevlig mot allt och alla, folk och fä. ”Hullo. I’m Dave liksom” som Mark uttryckte det).

Näh, så jag gör det enkelt för mig och väljer snubben vars bok jag läser för ögonblicket, Kevin Smith.

Även om han huvudsakligen är filmregissör (Clerks, Chasing Amy, Dogma, Red State bl.a.) och föreläsare/stand-uppare så har han faktiskt klämt ur sig fyra böcker och en hel uppsjö av serier (åt både Marvel & DC).



Den senaste, Tough Sh*t: Life Advice from a Fat, Lazy Slob Who Did Good, en sorts självbiografi mitt-i-livet-och-karriären-ish. En känsla som ofta återkommer under läsandet är ”Fan vilken schysst kille. Honom skulle det vara nice att ta en kall öl med.”






Och eftersom Kevin favoritmarkerade min Tweet till honom häromsistens känns det som om vi redan är bästisar typ. Jag har bäddat åt honom i gäststugan.


Veronica Wästergård, Växjö:

Känns som ett självklart val, om jag får välja en som inte finns med oss längre. En kvinna jag har beundrat i många år bl.a. för sin enorma livsglädje, trots cancer i för tidig ålder.

Hon var inte bara författare utan psykoterapeut och höll mycket föreläsningar om ledarskapsutveckling m.m. som passar perfekt för en ”jobboholic” som mig.

Med uttryck som ”hög sjuknärvaro” och ”inbillningsfrisk” som är igenkännande för många egna företagare och chefer.

Hon har lärt mig massor bl.a. att stress inte är farligt, om man bara återhämtar sig emellan Återhämtning för mig är läsa, jogga, promenera och andas. Låter väldigt enkelt men är otroligt svårt i ett liv som snurrar i 200 km/tim.




Författaren är: Lena Nevander Friström
Född 1954
Dog den 25 februari 2008

”Vi tänker för lite på döden. Om vi tänkte mer på den skulle vi slarva mindre med oss själv och varandra. Livet är bara NU!”


Har ni inte hört när hon sommarpratade för några år sedan, lyssna här. Om denna kvinna varit präst, då skulle jag varit djupt religiös.


Susanna Mattsson, Jägersro:

När jag var ute och backpackade för cirka trehundra år sedan, så brukade diskussioner av typen: Vilka tio skivor skulle du ta med dig till en öde ö? Vilken artist skulle du vilja tillbringa 24 timmar med? osv. ofta dyka upp. När det gällde musikerträffar så brukade jag, eftersom jag var rädd att helt tappa målföret om jag skulle träffa min hjältinna sedan tonåren; PJ Harvey, istället välja David Bowie - en annan favorit - eftersom jag hört (fråga mig inte var) att han ska vara så väldigt trevlig.

Lite samma sak är det med författare, vad skulle hända om man träffade den där favoritförfattaren som man läst allt av? Tunghäfta, besvikelse? När jag på darriga ben hasade fram till Inger Edelfeldt på Bokmässan någon gång på 80-talet, med mitt sönderlästa ex av Juliane och jag i handen, hade jag hoppats på att hon på något magiskt vis skulle förstå hur otroligt mycket hennes böcker betydde för mig. Men hon bara signerade, vänligt och lite avmätt. Som om jag var vilken tolvårig mässbesökare som helst. Vilket jag ju var.

Foto: Thomas Karlsson

Jag skulle ändå vilja göra ett nytt försök. Det är inte alla författare som följt en från det att man är nio år och upp i vuxen ålder. I intervjuer (sällsynta) är hon alltid smart, rolig och integriteten personifierad. Jag tänker mig att vi sitter vid hennes köksbord och pratar om Lifvet, Dööden och allt däremellan (Konsten, eventuellt...). Kanske får jag krypa en liten bit innanför den offentliga personan.

Under tiden läser jag hennes blogg (föredömligt icke-privat), och låtsas att jag känner henne lite grann. Och listar mina Edelfeldt-favoriter (utan inbördes ordning):

* Rit
* Juliane och jag
* Den täta elden
* Kamalas bok
* Missne och Robin
* Den kvinnliga mystiken

torsdag 26 april 2012

Häxorna är tillbaka!


Idag kommer den äntligen ut - Eld, uppföljaren till fjolårssuccén Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Det är nog fler än jag som inte kommer att få mycket sömn inatt.

Sträckläsning väntar

onsdag 25 april 2012

Fascinerande Berlin


Äntligen kom den på svenska - Ögonblicket av Douglas Kennedy. Jag läste den på engelska i vintras och blev helt betagen. En kärleksroman, thriller och fantastisk Berlinskildring på en och samma gång - vad kan man mer begära?

Douglas Kennedys tidigare roman Den gåtfulle fotografen blev mångas favorit - jag tror att Ögonblicket blir det också.

Så vad väntar ni på? Hugg boken i närmaste bokhandel, kliv in i det delade Berlin 1984, följ författaren Thomas Nesbitt i spåren bland passioner, spioner och konstnärer.

För mig känns det bara lite sorgligt att jag redan har läst Kennedys roman....

Eva Killberg,
Killbergs Bokhandel Ängelholm

tisdag 24 april 2012

Tröttnat på Strindberg? Inte efter det här!



Jojo, det här är året då det är lätt att bli lite övermätt i förhållande till nationalskalden. Men låt inte den känslan hindra dig från att upptäcka en helt ny sida av Strindberg, en man vars bästa vän är en liten heliumballong. Jag pratar såklart om Strindberg and Helium.

Min personliga favorit, In the Park...


.. och en helt ny; At the Beach



Fler små filmer på www.strindbergandhelium.com

måndag 23 april 2012

Lyssna på Åsa Larsson, Carl Johan Vallgren!



I Babel för ett par veckor sedan berättade deckarförfattaren Åsa Larsson om vad man absolut inte får göra i sina böcker. Människor kan man vällustigt slakta utan att någon lyfter på ögonbrynen. Men nåde den som plågar ett djur! Då är en läsarstorm att vänta.

Antingen är sådana reaktioner precis vad Carl-Johan Vallgren hoppas på i sin senaste bok, eller så glömde han att konsultera Åsa Larsson innan han skrev Havsmannen. För knappt har jag slagit upp de första sidorna förrän den onde, onde plågoanden Gerard gör fruktansvärda saker med en mjuk liten kattunge. Visst, jag fattar grejen - på ett tidigt plan slås det fast hur totalt totalt känslolös och skrupelfri våra huvudpersoners antagonist är (och har jag någon invändning mot boken är det denna, att en person får vara så totalt genomond utan tillstymmelse till förklaring), men jag skummar texten med kisande ögon. Fy! skanderar jag ihop med en hel kör av Åsa Larsson-läsare; lämna pälsen ifred!

Bortsett från det illasinnade djurplågeriet då? Havsmannen handlar om Nella och Robert, ett syskonpar som fått klara sig själva genom hela uppväxten. Missbrukande mamma, kriminell pappa, Robert mobbas svårt i skolan, vuxenvärlden ser, men gör inget mer än att rynka bekymrat på ögonbrynen. Historien känns igen, och livet för Nella och Robert är emellanåt så miserabelt att det nästan känns klichéartat, men någonting gör att jag tror på den här historien trots allt. Det är Nella som berättar, Nella som vakar över Robert som en hök, skyddar honom så gott hon kan. Nella som städar hemma, lagar mat och drömmer om att skaffa jobb efter nian. Men plötsligt bestämmer sig gänget som plågar Robert för att höja ribban. Kommer Nella alls att kunna skydda honom längre?

Det är skitig 80-talsrealism som luktar Juicy fruit-tuggummi och Date-parfym lika mycket som otvättade Gekås-kläder (boken utspelar sig i Falkenberg) och rödvinsspyor. Men så kliver realismen med ens lite åt sidan, ett främmande element tar plats i berättelsen. Och då börjar det bli riktigt bra.

Boken läser jag rasande snabbt, språket är rakt och enkelt - kanske har Vallgren valt att göra det så med tanke på det tonåriga berättarjaget. Jag har inte läst någonting av författaren innan (ja, jag har haft fördomar, grundade på hela den där estradör-grejen. Och burleska böcker om dvärgar och glada horor - de kan John Irving möjligtvis få skriva. Har jag tänkt. Tror att jag kanske får tänka om nu...), så jag kan inte jämföra. Och jag gillar verkligen när det övernaturliga letar sig in i berättelsen, till synes helt naturligt, vid en tidpunkt då behovet av någon slags Deus ex machina är skriande. John Ajvide Lindqvist är fortfarande svensk mästare i genren, men Carl Johan Vallgrens bidrag är inte illa. Inte illa alls.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

lördag 21 april 2012

Utlandsspaning: En tripp över sundet

Egentligen var jag i Danmark av helt andra anledningar, men kunde inte låta bli att kika in i några lokala bokhandlar när jag ändå gick förbi. Kanske skulle man hitta någon ny intressant inhemsk författare där, högst upp på topplistan? Nej, där bedrog jag mig. Såhär såg det ut i skylten:



På första plats på topplistan skönlitteratur: Camilla Läckberg. På första plats på topplistan fakta: Zlatan. Ganska likt hemmaplan alltså. Men det här hittar jag inte i Malmö:


Nya böcker, gamla böcker, gott kaffe. Vem kräver mer? Inte jag.

torsdag 19 april 2012

"Juni" av Julia Thorell

Omslaget! Jag bara älskar det!


Någon bloddrypande framtidsdystopi i stil med Johans serienedslag härom dagen är mitt senaste seriefynd inte. Men existentiell ångest kan vara nog så skrämmande, och den sipprar fram där mellan sidorna i Julia Thorells album Juni. Fast svärtan vägs mer än väl upp av Thorells drastiska humor.

Juni växer upp med sin pappa i ett gränslöst hippiekollektiv. Det är fri uppfostran, inga regler och ingen censur. I vuxen ålder tampas Juni med sviterna. Hon kommer in på Konstfack (ska ägna sig åt viktig design - inte serier!), dejtar besynnerliga män, försöker komma tillrätta med en vuxentillvaro som motvilligt färgas av barndomens gränslöshet. Jag har roligt hela vägen, även om jag läst serier där jag uppskattat den skrivna delen mer än här.

Den största behållningen är istället Julia Thorells fantastiska bildspråk. Bilden av Juni, bedövad av ångest, fastklämd i svängdörrarna till Konstfack sitter fortfarande som limmad på näthinnan. Obetalbart.

Och apropå hippiekollektiv är jag tvungen att tipsa om ännu ett seriealbum på temat. Totalt underbara Storfamiljen av Lars Hillersberg. Min bror och jag slåss fortfarande om vem som ska ha det sönderlästa exemplaret från vår barndom i sin ägo. Tydligen fick Hillersberg sin inspiration från tiden som medlem i kollektivet "Vita Hästen" i Stockholm. Albumet gavs ut 1979. Om du lyckas lägga vantarna på ett exemplar - släpp det aldrig!


Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

onsdag 18 april 2012

Gästbloggaren: Kristina Ohlsson


Februari 2011. Månaden för min senaste bok Paradisoffers födelse.

Jag hade bara bott i Wien i fyra veckor, hade tillträtt tjänsten som så kallad Counter Terrorism Officer på OSCE efter nyår. Så skeptisk jag var. Till flytten och till bytet av jobb. Jag skulle ju skriva på heltid 2011 och inte jobba överhuvudtaget. Det var så jag hade bestämt.

Men så blev det alltså inte.

Jag gjorde därför klart för mitt förlag att 2011 kunde bli det första året sedan vi inledde vårt samarbete som jag inte skrev en bok. Jobbet och flytten till Österrike skulle ta för mycket tid, för mycket energi. Och någon bok skulle jag inte orka skriva.

Men så blev det februari. Jag hade kommit in i rutinerna – eller möjligen saknaden där av – på min nya arbetsplats och börjat lära känna nya människor. Jag hade fått fin ordning i min fantastiska vindsvåning och jag hade hittat en bra matvarubutik. Skaffat gymkort och lärt mig hitta till och från jobbet snabbaste vägen.

Och då kom saknaden.

Saknaden efter skrivandet.

Efter det årliga bokprojektet.

Efter den tillfredsställelse som bara verkligt kreativt skapande kan generera.

Så jag började skriva på det som skulle bli Paradisoffer. Det var ett beslut som fattade sig självt. Inte kunde jag gå utan bokprojekt ett helt år. Nog skulle jag hitta tiden att skriva ett nytt kapitel i Fredrika Bergmans liv, jag som skriver så snabbt.

Den som söker han finner och så gjorde även jag. Men det blev en jakt på tid och ro som inte liknade någon annan. Tidigare år hade jag kunnat ta tjänstledigt fem-sex veckor för att skriva men det kunde jag inte i Wien. Och månaderna gick och jag skrev och skrev.

Till sist hade jag skrivit min fjärde roman, Paradisoffer. En berättelse om ett plan med fyrahundra passagerare som lyfter från Arlanda med New York som slutdestination och som bombhotas av kapare som reser krav mot inte mindre än två regeringar. Sveriges och USA:s. Timmarna går och snart börjar planets bränsle ta slut. Polisen ställs inför det otänkbara: Hur ska man kunna rädda en gisslan som befinner sig på tiotusen meters höjd?

Paradisoffer är en påhittad berättelse. Den har, såvitt jag känner till, inga likheter med verkliga omständigheter. Jag brukar säga att jag skriver för att underhålla och det har jag gjort den här gången också.

Det finns emellertid inget hinder för att krydda sin underhållning med viktiga frågeställningar som läsaren förhoppningsvis bär med sig efteråt. Jag kunde inte låta utvecklingen i omvärlden gå Fredrika Bergman förbi, en enda gång måste hon få sätta sig in i ett fall som tangerade ett av mina mer professionella intressen. Och jag kände att efter Änglavakter måste jag ge henne och Alex en ny sorts utmaning och valde att skriva en bok som på flera sätt skiljer sig från de tidigare.

I Paradisoffer introducerar jag dessutom en ny karaktär för läsarna. Eden Lundell. Jag har aldrig stött på en person som hon på någon arbetsplats där jag jobbat, och jag är verkligen inte säker på att jag skulle ha tyckt om att arbeta för henne, men som idé är hon minst sagt underhållande. Och jag kom många gånger på mig själv med att sitta och tänka ”Åh, om jag bara var mer som hon!”.

Mina böcker brukar skriva sig själva och det gjorde den här också. Jag plockade fritt av det jag hade omkring mig. Sverige efter att ha upplevt sin första självmordsbombare. Världen efter den elfte september. Det fanns så många frågor som rests i terrorns kölvatten. Vilka åtgärder får vi vidta för att motverka terrorism? Hur ska vi hitta en balans mellan att inte göra för mycket och inte göra för lite?

Paradisoffer är min mest intensiva och spännande roman hittills. Det är min förhoppning att den ska vara lika rolig att läsa som den var att skriva.

Kristina Ohlsson, har arbetat som säkerhetspolitisk analytiker på Rikspolisstyrelsen och är utbildad statsvetare. Hon har tidigare skrivit facktexter om Mellanösternkonflikten och EU:s utrikespolitik samt jobbat på UD och Försvarshögskolan. Kristina Ohlsson kommer ursprungligen från Kristianstad men är numera bosatt i Stockholm. Hennes debutroman hette Askungar. Här kan du läsa en liten intervju med Kristina på förlagets hemsida.

tisdag 17 april 2012

Herre Jösses Garth!!


Jag är inte lättchockad. Inte alls.

Det är ju ingen hejd på hur mycket hemskheter man lyckats ta sig igenom. Roslund & Hellström, Tom Rob Smith, Justin Cronin, John Ajvide Lindqvist mfl serverar ju ofta upp vidrigheter, blod och ond bråd död så man blir tvungen att gå ut på altanen och andas lite.

Men jag har aldrig. Aldrig.

Läst något råare än Garth Ennis och Jacen Burrows grafiska novell Crossed (eller seriealbum som vi brukar säga på fackspråk). Grundstoryn är enkel. En farsot drabbar världen (Hej Pestens Tid, Vägen, Walking Dead, Flickan från Ingenstans, I am Legend mfl mfl) och vi får följa en grupp överlevare som försöker att göra precis det.

Men till skillnad från tex populärkulturens lätt-att-springa-ifrån-iga zombies är antagonisterna här rejält mycket värre. De kallas ”De Korsade” efter de korslika, såriga hudeksem som de virussmittade drabbas av. Ett virus som får den drabbade att agera ut alla sina vidrigaste tankar.



Ni vet hur man i filmer och böcker vanligtvis kan lita på att hjälten, hjältinnan, söta barn och gulliga djur brukar klara sig? Inget sådant larv här. Allt kan, mycket brutalt, gå åt skogen väldigt snabbt. Och gör det väldigt ofta. Vissa uppslag i boken fick mig säga ”ÅH HERRE GUD!” rakt ut i soffan (Han svarade aldrig.).

Det här är kanske inte Garth Ennis största stund (Kort info för den icke-seriekonsumerande barbaren. Garth Ennis: Tog över John Constantine – Hellblazer från Jamie Delano och gjorde den till en massiv modern klassiker. Skapade mästerverket Preacher tillsammans med Steve Dillon. The Boys! Chronicles of Wormwood! En massa annat! Hitman, Punisher, The Pro mm mm. Han är en av de största inom Serieskaparskrået. Uppe där med Neil Gaiman, Frank Miller och Alan Moore. Punkt.) men det är grymt underhållande. Tycker jag. Borde kanske söka hjälp.






Johan Zillén
Bokia Center Syd

måndag 16 april 2012

Nu har jag också läst "Little Bee" - gör det du med!

"Det är sant att vi är naiva. I min by, till exempel, blev vi överraskade av att framtiden kunde pumpas upp i tvåhundraliterstunnor och fraktas bort till ett raffinaderi. Det hände medan vi lagade kvällsmat, medan blå rök från elden blandades med den tjocka ångan från kassavagrytorna i den gyllene kvällssolen. Det hände så snabbt att kvinnorna måste ta oss barn och springa in i djungeln. Vi gömde oss medan vi lyssnade till skriken från de män som stannat kvar för att kämpa - och under tiden separerades min bys framtid i sina beståndsdelar, genom att destilleras i raffinaderiet. Den tyngsta beståndsdelen, våra farföräldrars visdom, användes som tjära på era vägar. Den mellersta biten, de små besparingar som våra mödrar samlat genom att stoppa undan småpengar efter skörden, den användes till att driva era bilar. Och den lättaste delen - de fantasifulla drömmar vi barn hade under nätternas tystaste timmar när det var fullmåne - tja, den blev till gas som ni fyllde på flaskor och lagrade till vintern. På så sätt kommer våra drömmar att hålla er varma."


Aaaahhhh, efter att ha läst Chris Cleaves Little Bee vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag måste sluta köra bil, aldrig, aldrig aningslöst resa till exotiska förtryckarresmål, hitta ett sätt att göra världen rättvis. Så känns det. Och det är bra. Kanske inte det dåliga samvetet (för vad gör det för nytta), men att påminnas om hur världen ser ut. Att en människas bröd faktiskt är den andres död - ekvationen har bara förskjutits lite, utom synhåll för mina privilegierade ögon.

Nåja, vi kanske ska ta det från början. Ett möte på en strand i Nigeria. Ett brittiskt övre medelklasspar som rest på semester för att lappa ihop sitt äktenskap. Två flickor på flykt. Några ögonblick förändrar livet för alla inblandade. Ett par år senare släpps en av flickorna, Little Bee, ut ifrån en flyktingförläggning i England. Den enda person hon känner till i landet är Andrew O'Rourke, mannen från stranden.

Först har jag lite svårt för boken, något med Little Bees röst stör mig. Kan en 16-åring verkligen låta såhär (oavsett vad hon varit med om)? Berättarrösten är oerhört lillgammal och... pittoresk(?!). Det känns konstruerat. Som att det skulle krävas en naiv vilde (med perfekt engelskt uttal) för att kunna berätta om det absurda i vårt samhälle. Little Bee görs mer främmande, mer till den andre, än vad som är nödvändigt. Nej, jag köper det inte, men jag glömmer liksom bort det allt eftersom historien rycker tag i mig. För jäklar vilken historia det här är, mot slutet inget annat än gastkramande.

Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att Little Bee söker upp Andrew O'Rourkes änka, journalisten Sarah (berättarperspektivet växlar sedan mellan Little Bee och Sarah), och sakta rullas historien om vad som egentligen hände på den där stranden upp. Samtidigt förvandlas historien i nutid till ett slags obönhörligt jordskred. Little Bee är en stark historia om offer, svek och lojalitet, samtidigt som den sätter fokus på den rika världens rovdrift i Syd (jag skäms över att säga det, men oljekriget i Nigeria - hade inte en susning) och ett flyktingmottagande under all kritik. Omskakande och berikande. Jag kan inte annat än rekommendera!

Mer Nigeria? Chinua Achebes makalösa roman Allt går sönder om koloniseringen av landet är ett läsmåste. Likaså Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol om Biafrakriget. Läs, läs, läs!!!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

söndag 15 april 2012

Internat? Såklart!



Spänning! Amanda Svenssons recension gårdagens Sydsvenskan av Julian Barnes Känslan av ett slut ger mig onekligen känslan av en förväntan. Inte bara för att rubriken rimmar så fint ("Thriller som tillfredsställer"... I like) utan för att den innehåller 1. England, 2. Internat, 3. Ett mysterium. Booker-priset 2011 fick den också. Många rätt helt enkelt, förväntningarna på topp.

Förstår även att jag måste läsa Philip Larkins Jill å det snaraste. En stor kanna English breakfast och ökad lästakt är vad som gäller framöver!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

lördag 14 april 2012

Sömnlös i påsk



Inte blev det som jag tänkt mig i påsk. Hälften av bokhögen ligger kvar eftersom det kom för mycket trevliga kalas i vägen. Men annandagen högg jag i alla fall favoriten Kristina Ohlssons nya deckare Paradisoffer.

Och sen var det kört. Inte förrän kvart över tre på natten kunde jag sluta - när jag äntligen fick reda på hur det gick.

Högspänning, kort sagt. Scenariot är infernaliskt: Ett SAS-plan på väg till New York kapas - av kaptenen.

Det blir en makalös kapplöpning med tiden för Fredrika Bergman och de andra polishöjdarna på marken. Minut för minut, timme för timme, omöjligt att släppa och släcka!


Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Ängelholm

fredag 13 april 2012

Norsk fredag på Malmö Stadsbibliotek



När jag bodde i Oslo i slutet på 90-talet var Erlend Loe efter Naiv. Super. litterturens nya, unga stjärnskott. Inte undra på att jag blev lite starstruck när jag en dag stötte på honom hos min lokale grönsakshandlare på Grünerløkka. Många år och många böcker senare finns nu chansen till liknande norsk kändisspotting (dock ej bland gurkor och paprikor) på Malmö Stadsbibliotek. Där gästar Loe Internationell författarscen ikväll klockan 19. Om jag inte hade jobbat hade jag lätt gått dit och lyssnat på denna trevliga man (att han beter sig lika trevligt som han skriver fick jag erfara när jag intervjuade honom på Bokmässan för några år sedan). Här kan du läsa lite mer om Erlend Loe och se bibliotekarierna berätta om hans författarskap.

Och har du inte läst honom? Läs Naiv. Super. och insup lite 90-talsangst i humoristisk tappning. Dessutom kommer bultbrädan att få en helt ny plats i ditt medvetande.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

torsdag 12 april 2012

Påsktävlingen avgjord!




I vilken skånsk ort utspelar sig Sofie Sarenbrants succédebut Vecka 36? Rätt svar i vår påsktävling var Brantevik. Det var det många som visste, bland annat Monika i Hässleholm, Stefan i Katrineholm, Mona i Vittsjö, Anna i Luleå och Bengt-Arne i Landskrona. De får varsitt ex av Sarenbrandts senaste bok Vila i frid med posten. Stort grattis ropar vi från Boxen! Och håll ögonen öppna, det vankas fler tävlingar framöver...

onsdag 11 april 2012

"Fatimas hand" av Ildefonso Falcones



Hittade och köpte denna pocket. Tja pocket och pocket - för mig är pocket egentligen en bok jag hinner med under en dag på stranden, inte som denna på 919 sidor, men åh vilken bok!

Plats: Spanien (Andalusien)

Tid: Andra hälften av 1500-talet.

Bokens handling: En fängslande historia om en pojke, Hernando, son till en muslimsk kvinna och en kristen präst (frukten av en våldtäkt). Hans mamma tvingas gifta sig med en muslimsk man som behandlar Hernando som en slav genom hot och slag mot hans mor. Hernando får lära sig båda religionerna vilket han kommer ha nytta av i framtiden. Han driver och sköter om sin styvfars mulåsnor och får ett speciellt och nära förhållande till djuren. Han är en mycket intelligent pojke med ett stort hjärta vilket kommer att rädda honom ett antal gånger. Genom krig, en enorm grymhet och med en liten skvätt kärlek får vi följa hans hård kamp för att överleva.

En otroligt färgstark och lärorik (historia och religion) bok om motsättningarna mellan kristna och muslimer. En bok som samtidigt fick mig att fundera på vår hatfyllda värld idag och alla motsättningar på grund av religion och den oförståeliga grymhet som människor utsätter varandra för, på grund av att vi inte tycker lika.

Vad är det för fel på mångfald och fritänkande?

Såg många likheter med vår nutid och funderade på hur intelligent människan egentligen är? Lär vi oss Ingenting av vår historia, vi fortsätter upprepa samma eller liknande misstag om och om igen. Jag önskar att vi istället kunde visa varandra empati, respekt och kärlek!

Veronica Wästergård
Bokia Killbergs Växjö

tisdag 10 april 2012

Gästbloggare: Peter James


To tweet or not to tweet…..?

That is the (140 character limit) question… And what about Facebook? MySpace? Bebo? Google+? Blogging? Or – erm – just getting on with writing a novel.

In February, 2009, I bumped into my author friend Anthony Horowitz, literally, on a wet chute in the Wild Wadi water park in Dubai – where we were both guests of the first – and fabulous - Dubai Literary Festival. Full of glee, he told me he had started tweeting, and with in three weeks had amassed a (seemingly amazing then) 41 followers!

I was already an avid blogger, and at that time a disenchanted MySpace user – which I found was hijacked by people trying sell things - and was at first reluctant to take on something else that would mean yet more demands on my time, especially as I was also toying with Facebook. But Geoff Duffield, Group Sales and Marketing Director of my publishers, Pan Macmillan, got very excited when I discussed it with him and urged me to have a go at both.

Now, three years later, I have 7,500 Twitter followers and 20,000 acolytes on Facebook, and I genuinely think the effort I put into both is worthwhile in several different and very important ways.

First of all I can have direct, real-time communications with my fans – something that would have been impossible a few years ago. Here’s a post by one on my Facebook recently:

“Peter... For a man that writes about the darker sides of human nature... You are always so cheerful on here... Always look forward to reading your posts whilst waiting for the next book! :-)”

Pre-email, fan letters to author were a slow process, often taking a month or more to arrive. They’d be posted first to the publishing house, and after a couple of weeks of being shunted around the mail room would get forwarded on to author’s agent, and a week or two later, finally hit the author’s doormat. Worried about stalkers, like many authors, I used to reply on my agent’s headed paper. I do still occasionally get these snail mail letters. The arrive in a small envelope, with spidery handwriting – a sure sign of someone elderly. I received one two weeks ago, from a retired building engineer, telling me I’d confused concrete and cement in my last novel, and very sweetly explaining, over six barely decipherable pages going on about ballast and gravel, what the differences were. I’ll never make the mistake again!

But research help is one of the greatest off all the virtues of the social networking sites. Frequently on Twitter and Facebook I will ask my mortuary technician fans for the latest model of band-saw used for removing skull-caps in post-mortems, a cruise line fan for the fuel consumption of a particular ship, my criminal fans how to steal a 2011 model Audi A4 (difficult) and my farmer fans how to stop our aggressive hen, Myra Hendley, from killing newly hatched ducklings in the run (eat the hen).

Another, of incalculable value, is the self-promotion potential. Last year, mindful that my new hardback, Dead Man’s Grip, was coming out head to head with the new James Bond book, Carte Blanche, by Jeffery Deaver, I put extra special effort in, seeding the book to my fans months in advance, giving links to Amazon and Tesco sites for advance purchasing and in the weeks before the May 26th launch, I tweeted the opening chapter, 140 characters at a time! We beat Carte Blanche to No 1 one week by just 94 books, and kept it off No 1 the following week too. It was a narrow, but utterly crucial margin. Do I think my social networking helped? Undoubtedly it played a role.

An important aspect of this is that my fans feel like they are talking to me and bonding with me. Take this example of a tweet from a female fan this week:

“It’ll be gr8 when we read these parts in your book, social media used this way is brilliant!! All these insights into what's coming in future novels is fascinating!”

I’ve also learned so much about what my readers like and dislike. One early lesson was that you can be as brutal as you like to a human being, but never, ever, ever harm an animal! Another real eye opener has been hearing which characters in my Roy Grace series they love and which they loathe – and most especially of all, the ones they love to loathe! And of course the on-going hook of Roy Grace’s missing wife Sandy provides me with the ability to do a huge amount of teasing to my readers!

It’s invaluable to have behind me a publishing team and an agent, Carole Blake, who are themselves so plugged-in to this technology. Any review I get, or award nomination, or indeed any praise from a fellow tweeter is immediately retweeted by Carole to her six and a half thousand followers, by her colleagues as well, by my editor, Wayne Brooks, my publishing director, Jeremy Trevathan, and by the whole team at my US publishers – so upward of fifty thousand people see this each time.

Then there are the real, out of the blue, bonuses of celebrity endorsements. Last autumn, Joan Collins began tweeting to her thirty-five thousand followers how much she loves my books. To have such an iconic figure doing this totally off her own back is a true money-can’t-buy advertisement.

Word of mouth is that elusive alchemy that no marketing director in the world, with any budget, can ever buy. It is the elixir of bestsellers. I believe from my own experience that between Twitter, Facebook and my blog, it has helped to fuel that word of mouth, and that gets stronger by the day as my numbers of followers continue, hopefully, to rise.

It has been said that, “New technology is like a steamroller. You are either sitting on the steamroller or you are part of the road.”

I would agree with that, but with one caveat: If you handwrite a letter drunk, you can always rip it up the next morning. But never, ever tweet or post on Facebook drunk. I did once, slagging off the right-wing extremist British National Party over something I disagreed strongly with, and mistakenly called them the United Kingdom Independence Party. The barrage of abuse I got the next day was far worse than my hangover! And I had to feel sorry for a very high profile crime fiction journalist who fetched up in his hotel room, clearly very much the worse for wear, and banged out tweet after tweet after tweet complaining about the lack of porn channels on his hotel’s television. Quite what his very attractive wife said to him the next day was strangely absent from all social networking sites…

Peter James är författare och filmproducent. Han bor i Brighton, liksom Roy Grace. I England i år har han toppat flera försäljningslistor (både för inbundna böcker, pocketböcker samt e-böcker). Han har nominerats till flera prestigefulla priser och vunnit ett av dem: The Quick Reads Reader’s Favourite Award. Hans senaste kriminalroman Den enes död släpptes på svenska i dagarna. Det här är Peter James andra gästblogg i Bokboxen. Det första hittar du här.

måndag 9 april 2012

Du kommer väl ihåg - PÅSKTÄVLING?

Sista chansen att skicka in svaret i vår påskdeckartävling är imorgon!! Var med och tävla du också.

Mer info under Aktuella evenemang.

söndag 8 april 2012

Påsk med August

Thommy Berggren som Strindberg
När jag var barn visade tv varje påsk en miniserie om Jesus från Nasaret (med en mycket blond och blåögd Jesus, vilket min mamma alltid lite syrligt konstaterade). Den verkar ha lyst med sin frånvaro de senaste åren (eller så har jag blivit en sämre tv-tittare).

Men i år slår SVT på stort såhär på påskdagen och repriserar istället en serie om en annan gigant; August Strindberg. Jag skrev om den här serien i ett inlägg i höstas och tänker givetvis bänka mig för att se om jag uppskattar den lika mycket nu som jag gjorde när jag var tio. Manus: PO Enquist, regi: Kjell Grede, i rollerna: Thommy Berggren och Stina Ekblad. Det kan väl knappast gå snett? Kanske ska ta och läsa Strindbergs helt vansinniga förord till Giftas II där han bland annat yrar om emanciperade getinghonor för att komma i stämning? Har ju några timmar på mig...

Se trailer för programmet här.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

fredag 6 april 2012

Babe I'm gonna leave you - Led Zeppelin och jag




Vad passar bättre såhär på årets deppigaste dag - långfredagen - än en sorglig historia från ungdomen? Here we go...

När jag var 16 år och just hade blivit dumpad av min kille för att "det kändes lite skumt just nu", brukade jag skolka från skolan för att med tunga steg att gå till Stadsbibliotekets musikavdelning. Där letade jag fram Led Zeppelin I (eller kanske just den heter bara Led Zeppelin och det är först på skiva två de börjar numreras... ) och bad bibliotekarien bakom disken att sätta på sida ett, spår två; Babe I'm gonna leave you. Där satt jag i fåtöljen musiklyssningssalen, med de stora lurarna (sådana med liksom lite vadderade kanter) över öronen och lät tårarna trilla till ljudet av Robert Plants stämma:

"I aint jokin woman, I got to ramble, Oh, yeah, baby, baby, I wont be there, Really got to ramble. I can hear it callin me the way it used to do, I can hear it callin me back home..."

Ojojoj, kärlekssorg (och vilken kärlekssorg det var) och tonårsangst som såhär i backspegeln känns lite påhittig (jag klev i alla fall upp ur soffan och hittade på en aktivitet) och väääldigt forntida (skivlyssningssalar, när det finns Spotify?)

Minnet kommer till mig när jag ser Mick Walls nya, snygga Led Zeppelin - En biografi. Drygt 500 sidor om The Golden God med anhang. Rockbiografier har en tendens att bli väl kalenderbitaraktiga. Vågar jag ge mig i kast med den här? Men är innehållet lika fantastiskt som färgfotona i mitten av boken kommer jag efter avslutad läsning att vara en lika lycklig Zeppelin-älskande 37-åring som jag var en olycklig 16-åring. Den som läser får se.

Under tiden lyssnar vi på det här tillsammans:



Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

torsdag 5 april 2012

Nothing happens unless first we dream


Jag drömde härom natten att det hölls årsmöte i klubben ”Komoidíaminati – Världens mest framstående humorister”.

Sittande vid mötesbordets huvudände (under oljemålningar av legendariska medlemmar som Richard Pryor, Tage Danielsson, Douglas Adams och Bill Hicks) bankade nuvarande ordföranden, Ricky Gervais, gummikycklingen i bordet och förklarade mötet öppnat.

”Jag förklarar härmed… Stewart! Colbert! Sluta gnabbas och skärp er! ..mötet öppnat! Första punkten på dagordningen? Protokollförare Pratchett?”

”Öööhum… Hmmmh… Jag verkar ha glömt protokollet hemma, sorry”

”Jeesus chrajst! Ok, ta fram pennan och börja skriv.”

”Öööh, jag verkar har glömt min penna också…”

Tina Fey räckte upp handen.

”Herr Ordförande! Jag och Sarah Silverman här har skrivit en motion om bristen på kvinnliga humorister i föreningens styrelse! Vi vill se en omedelbar förbättring. Vi anser att medlem Kristen Wiig röstas in i styrelsen som ersättare för Dylan Moran. Han har ändå missat varenda möte de senaste tre åren den fyllbulten!”

”Jaha, vi får ta detta med valberedare Izzard. Eddie. Eddie? Var är han nu då?”

”Jag såg honom stå ute på balkongen med Stephen Fry, babblande osammanhängande om bin och sylt”, sa Conan O’Brien. ”Ska jag gå och hämta in honom?”

”Alltså allvarligt!” sa Mia Skäringer. ”Jag vet att jag är ny här men Kristen Wiig!? Vaffan, så jävla bra var inte Bridesmaids! Och hälften av hennes sketcher på SNL tar ju aldrig vägen någonstans! Jag vill slå ett slag för Liv Strömquist istället!”

”Är det någon som förstår vad den svenska prao-eleven säger? Inte? Oavsett vad så vet ni vad stadgarna säger. Nya styrelseledamöter måste nomineras på föregående möte. Och vi har bara ett namn här med från septembermötet, David Sedaris.”

”Sedaris?” frågade Jon Stewart. ”Kåsören och författaren som skrivit böcker som ”Me talk pretty one day”, ”When you are engulfed in flames” och ”Squirrel seeks chipmunk”? Den Sedaris?”

”Nej en helt annan David Sedaris smartskaft! Ja, naturligtvis den Sedaris!”

"Alla som är för säg: Aye!”

”AYE!” kom det unisont från samtliga mötesdeltagare.

Sen ändrades drömmen och plötsligt låg jag i en solstol på en paradisstrand där Scarlett Johansson serverade mig en iskall öl iklädd bikini (Varför någon bemödat sig att ikläda ölen bikini vet jag inte).

Nu har jag bläddrat i ett drömlexikon här på vår New Age-avdelning (som vi, med värme, internt kallar hokus-pokus-hyllan här) och vad jag tror att drömmen försöker säga mig är att jag får alldeles för lite D-vitamin.

Antingen det eller att alla borde läsa David Sedaris. Det tror jag är vad mänskligheten behöver för att nå nästa nivå av medvetande.

 Och för att få skratta riktigt ordentligt.





Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

onsdag 4 april 2012

Lisa Jewell, några år senare...

Lisa Jewell

Jag har läst en bok av Lisa Jewell tidigare. Debuten, Ralph's party. Den var väl helt ok. Inget mästerverk, men dög fint som lättsam underhållning. Minns att jag retade mig lite på den emellanåt. Minns dock inte varför längre. Vad jag däremot slås av när jag nu läser Jewell för andra gången är att hon definitivt har utvecklats sedan 1999. För senaste romanen Syskonmakaren känns bra mycket mera helgjuten.


Syskonmakaren handlar om Lydia. Och Dean. Och Robyn. Tre människor som synbart har noll och intet gemensamt. Men det är såklart inte sant (då skulle det ju inte ha blivit någon bok). Alla tre är nämligen barn till samma spermadonator. Från att inte ha känt till varandras existens lyckas Lydias, Deans och Robyns vägar korsas under en tid när deras liv skakar betänkligt.




Lisa Jewells böcker brukar sorteras in under chick lit-facket. Inte minst de svenska omslagen har pekat åt det hållet (en eloge för mycket snyggare omslag denna gång). Men jag skulle snarare kalla Syskonmakaren för en relationsroman. Inte i bemärkelsen himlastormande kärlekshistoria (även om en sådan skymtar förbi) utan för att boken helt enkelt handlar om mellanmänskliga relationer. Hur illa de kan göra oss, och hur gott. Syskonmakaren är ingen superduperroman. Men det är feelgood med hyfsat tuggmotstånd. Intelligent underhållning är devisen för Printz Publishing (En dag, Alla mina vänner är superhjältar), som givit ut boken på svenska. Och det får man väl säga att den här boken är. Jo, det får man.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

tisdag 3 april 2012

Påsktävling! Vinn Sofie Sarenbrants nya...


Bokboxen svämmar över av finfina deckare att lotta ut! Den här gången är det fem signerade exemplar av gästbloggaren Sofie Sarenbrants nya kriminalroman Vila i frid som väntar på nya ägare.

Allt du behöver göra för att vara med och tävla är att svara på frågan:

"I vilken skånsk ort utspelar sig Sofie Sarenbrants succédebut Vecka 36?"
1. Bromölla X. Brantevik 2. Veberöd

Skicka ett mail med ditt svar, namn samt adress till: bokia.killbergs@gmail.com senast den 10 april.

Bland de rätta svaren drar vi fem vinnare som får boken hemskickad. Lycka till!

måndag 2 april 2012

Gästbloggaren: Sofie Sarenbrant

foto: Lars Trangius

När något är lite för bra för att vara sant så skenar min fantasi lätt iväg. Så var det när jag klev innanför dörrarna till det japaninspirerade spat Yasuragi Hasseludden för första gången för tolv år sedan. Stället är vackert och fridfullt och det är fantastiskt att ligga i de varma utekällorna mitt i vintern. Jag gissar att ingen ser en potentiell brottsplats framför sig. Förutom jag.

För mig kan något vackert och oskyldigt lätt förvandlas till det motsatta. Och det är väl därför jag skriver just deckare. Plötsligt såg jag framför mig hur en spagäst blev jagad i de långa korridorerna, där det är lätt att gå vilse. Och den som jagar ser likadan ut som den som blir förföljd, eftersom alla gäster bär likadana yukatas – en bomullsrock med japanska tecken på.

För varje år och spabesök som gick, blev jag bara mer övertygad om att jag var tvungen att skriva en thriller som utspelade sig på Yasuragi. Samtidigt oroade jag mig för att någon annan författare satt och funderade på samma idé. Jag hade två böcker att skriva först: Vecka 36 och I stället för dig.
För ett år sedan kontaktade jag Yasuragi och frågade hur de ställde sig till att låta en kriminalroman utspela sig där. Jag hade inga förväntningar på att få ett jubel tillbaka, men tack och lov blev responsen positiv.

Jag var hur taggad som helst att få börja skriva. Men först ville jag tänka igenom upplägget noga: vad skulle hända vem, när och varför? Och hur skulle det föra historien framåt?

För mig ska en bra deckare vara fängslande och svår att lägga ifrån sig. Helst från första sidan. Karaktärerna ska vara intressanta och underhållande men sidohistorierna får inte ta för stor plats. Slutet ska överraska och får inte vara för redovisande och trist.

Min man och jag ägnade åtskilliga kvällar åt att spåna fram personer, relationer och händelser. Vi lyckades skrämma upp varandra rejält en kväll, vilket resulterade i att ingen av oss vågade gå ner i källaren och släcka lampan.

Sedan satt jag ensam hemma på dagtid och slipade på själva deckarintrigen.

Handlingen växte fram och vissa saker ändrades under själva skrivandet. Jag kämpade med researchen och önskade många gånger att jag vore utbildad polis. Men jag är i alla fall journalist och vet därför hur jag ska ta reda på saker som jag själv inte kan.
Jag satte press på mig själv genom att bestämma mig för att skriva en bättre och längre bok än tidigare – en pusseldeckare och psykologisk thriller. Och det sa jag också glatt till förlaget, bara för att jag skulle vara säker på att jag skulle se till att leva upp till det. Jag strävar hela tiden efter att utvecklas och jag är sällan nöjd. Men jag är stolt över Vila i frid – allt från omslag till själva handlingen.




En känd skådespelerska hittas medvetslös i kvinnornas tvagningsrum på Yasuragi Hasseludden och kort därefter upptäcks ett äldre par döda i rum 327. Ingen av incidenterna verkar vara annat än olyckor, men hotellchefen Peter Berg och vd:n Nils Wedén får ändå onda aningar. När ytterligare en person avlider på spa-anläggningen, den här gången i de varma källorna utomhus, går det inte att förneka att det måste finnas ett samband mellan dödsfallen. Emma Sköld på Nackapolisens kriminalavdelning kopplas in som ansvarig och hon upptäcker ganska snart att detta inte är något rutinfall.

Och jag vågar faktiskt åka till Yasuragi även nu efter att boken har kommit ut. Det mest effektfulla är att läsa den på plats – men kanske inte i den varma källan i kvinnornas tysta tvagningsrum …



Se boktrailer:



Sofie Sarenbarnt är 34 år, mamma till två barn, fru till en man och författare till tre böcker, som är sålda till åtta länder. Förutom att skriva deckare så jobbar hon som frilansjournalist och fotograf.
Nyss släpptes boken Vila i frid som utspelar sig på Yasuragi Hasseludden. Nu skriver hon på fjärde boken och varvar arbetet med att sjunga, twittra, intervjua kändisar, bygga lego, resa, inreda dockskåp, spela Kinect och löpträna. Drömmen är att böckerna ska bli film. Läs hennes blogg
här.

Och håll ögonen öppna! Snart är det dags för en ny tävling här i Bokboxen. Prisererna är signerade exemplar av Vila i frid.