En säck full med blandade klappar - Susannas årsbästalista No.2

Mitt år har varit minst sagt omtumlande på det personliga planet. Sådan extra tur då att det finns böcker att fly till. Historier bättre, eländigare, mer spännande, faddare, sorgligare, roligare, intressantare och mer fantastiska än ens egen. Stackars alla som inte läser! Vad gör de när livet går bärsärkargång?

För det är till romanerna jag helst flyr när min egen verklighet blir lite… too much. Och den fantastiska romanskörden 2017 svarade fint upp mot mina behov. Men det innebär också att övriga genrer har fått maka lite på sig. Skralt har det varit med såväl deckar- och fantasyläsning som barn- och ung (om man inte räknar alla bilderböcker som snabbläses direkt när de kommer in i butiken). På seriefronten har jag i princip gått i stå, och på när det kommer till lyriken har jag bara tröstgästat gamla favoriter som Boye, Södergran, Aspenström och Whitman. (Apropå Boye måste jag rekommendera Johan Svedjedals magiska Den nya dagen gryr. Den är så ofantligt tjock att jag inte är igenom den ännu, annars hade ni lätt hittat den på listan nedan.)

Med tanke på ovanstående tänkte jag därför prova ett anarkistiskt blandgrepp för min andra årsbästalista. Jag kallar det helt sonika för De-tio-bästa-böckerna-i samtliga-kvarvarande-genrer-efter-att-romanerna-listats-2017! På grund av orsak utan inbördes rangordning. Håll till godo. Och tack för att jag fick titta in här i bloggen igen. Kul att ses.

• Hemmet av Mats Strandberg (skräck)

Åh, Mats! Alltså få (om någon) kan som han skriva så djupt berörande och samtidigt sjukt skrämmande romaner. Han har verkligen förmågan att skapa en lucka i det vardagliga, som öppnar ner mot bråddjupen. Och så ömsint han skildrar sina karaktärer. Och demensen som demon! Det är ju genialiskt.

• Mörkrummet av Susan Faludi (biografier)

Backlash-författaren Susan Faludi skriver berättelsen om sin far, hustyrannen och machomannen som visar sig innerst inne vara kvinna. På samma gång ett sårigt porträtt av hur en man lever sitt liv i strid med sin historia, en skildring av en bitter föräldra/barnrelation, övervåld och försoning. Och historien om det moderna Ungerns framväxt. Hur lyckas hon?

• Orkidépojken av Helena Dahlgren (unga vuxna)

Som jag sett fram emot den här boken! Ett utanförskapsepos pepprat med populärkulturella referenser (mums!) och Twin Peaksig stämning. För alla som någon gång varit unga och känt sig awkward, ensliga, längtande och missförstådda, som dyrkat musik och mystik. En passage (ni som läser kommer att fatta vilken) fick mig också att tänka på en felhörning som hängt med tills för bara några månader sedan. Har alltid trott att PJ sjunger ”Let’s break our taboos and have a ball” i If that’s all there is från Dance Hall at Louse Point. Tycker nog fortfarande att det är bättre.

• Hard light av Elizabeth Hand (thriller)

Jag undrar om inte tredje boken om den trasiga rockfotografen Cass Neary är den bästa hittills serien. Föredrar nog egentligen Elizabeth Hands fristående böcker i andra genrer, men som thriller betraktat är det här bland det bättre man kan läsa. Konst, musik och totalt jävla mörker i osläppbar kombination.

• Hunger av Roxane Gay (biografier)

Var ju väldigt förtjust i Roxane Gays Bad Feminist och hade höga förväntningar på Hunger. De kom inte på skam. Gay lyckas med konststycket att gräva djupt i ett personligt trauma (våldtäkten som blev starten på åratal av kroppskamp och självförakt) och samtidigt föra ett glasklart och ursinnigt resonemang på samhällsnivå. Jag tror inte det finns en kvinna som inte kan relatera. Boken kommer på svenska i vår. Läs den då om inte förr.

• Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren (unga vuxna)

Så glad att ha både Sara och Mats med på årets lista. Älskar det de gjorde ihop i Cirkeln och älskar det de gör på egen hand. Norra Latin är en perfekt blandning mellan spökhistoria, coming-of-age-roman och min favoritgenre lärosätesberättelser. Sträckläsningsvarning.

• I djupt vatten av Paula Hawkins (thriller)

Jag var ju en av dem som inte riktigt föll för Kvinnan på tåget. Det här däremot, är psykologisk domestic noir som jag vill ha den. Ja men ni vet, mörka hemligheter, djupa sår och en twist som jag i alla fall inte räknade ut på en gång. Allt det där. Och välskrivet. Högklassig deckarunderhållning.

• Wage slaves av Daria Bogdanska (serier)

Jamen en serieroman fick vara med ändå, även om den kom ut förra året. Daria flyttar till Sverige från Polen för att starta ett nytt liv och får svart anställning på en av Malmös restauranger. Om drömmar och facklig kamp. Med mycket mera. Ordentlig reality check för alla oss som lever i en tryggt uppstyrd verklighet.

• Mina smala axlars längtan av Maria Frensborg (unga vuxna)

Den här boken skulle jag ju kunna älska bara för titelns Edit Södergran-referens. Men den visar sig dessutom vara en alldeles fantastiskt fin historia om att försöka hitta och vara sig själv i en gymnasieårens verklighet som inte alltid är helt lättnavigerad. Språket så exakt, igenkänningen så total.

• Två systrar av Åsne Seierstad (reportage)

Ännu en bok som kom ut förra året (men ny i pocket!). Berättelsen om två tonårssystrar som lämnar Norge för att ansluta sig till IS och deras pappas förtvivlade kamp för att få dem tillbaka. Seierstad gör ett fantastiskt jobb med att försöka förklara drivkrafterna bakom ett så obegripligt beslut och vilka konsekvenser det får för dem som blir kvar.

// Susanna Mattsson, Akademibokhandeln Frölunda Torg

En efterlängtad Comeback - Susannas årsbästa 2017

Hello, hello
It’s good to be back
It’s good to be back

När jag var i tonåren fanns det ett band som hette Sator som spelade jämt överallt. Det var inte att jag specifikt gillade dem, de var bara som sagt. Överallt. Jämt. Under åren mellan 16 och 19 såg jag dem således cirka sjutusen gånger. Citatet ovan från en Gary Glitter-cover de brukade köra. Kanske dyker minnet upp för att jag numera är tillbaka i min uppväxtstad Göteborg. För när tänkte jag annars på Sator sist liksom? 
Men mest är det nog för att det är SJUKT KUL att få vara tillbaka här i min gamla blogg! 
Om än bara för ett litet gästspel. 
Så nu låter vi det sluta handla om gamla göteborgsrockers och ägnar oss åt (trumvirvel!!) Det Fantastiska Bokåret 2017 som Johan har bett mig summera.

Och jäklar i min lilla låda vilket litteraturår det har varit! Jag bävar redan vid tanken på den gigantisk kö av illbra böcker som kommer att stå gråtande precis utanför pallplats. Så med en ursäkt i förskott till de utmärkta alster som inte får plats på listan ska jag nu ändå göra ett försök. Jag ska till och med försöka skapa en inbördes rangordning. Så…here goes - årets helt objektivt bästa romaner. 

10. Mödrarnas söndag - Graham Swift 
En förtätad sommardag av lust och avsked som slutar, ja, jag ska inte säga hur det slutar såklart, men vars konsekvenser styr flera liv i en otippad riktning. Om litteratur, ord, klass, sexualitet – flera av livets väsentligheter helt enkelt, utsökt skildrat på förhållandevis få sidor sett till det stora innehållet. En riktig pärla. 

9. Dagar av ensamhet - Elena Ferrante

En tidig Ferrante som först nu finns i svensk översättning. En skilsmässohistoria är så hård och eländig att jag flera gånger skrattade högt (ja vad ska man göra?) medan jag läste.När Olga blir lämnad av sin man och hamnar hon i fritt fall. Myrorna invaderar lägenheten medan galenskapen invaderar vår huvudperson. Stackars barn, stackars hund, stackars Olga. Men lyckliga, lyckliga läsare! Det var fantastiskt att återse Ferrantes typiska tonfall och torra skärpa. Två böcker till finns det i den här löst sammanhållna trilogin som kallas Berättelser om obesvarad kärlek. Ser fram emot att läsa dem.

 8. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar - Johannes Anyuru
Inte bara årets snyggaste titel, med årets snyggaste omslag utan också en av årets bästa romaner. Så vann han Augustpriset också, Johannes Anyuru. Berättelsen tar avstamp i ett terrordåd, och utvecklas sedan till en dystopisk framtidsskildring om ett Sverige som förvandlats till en rasistisk fasciststat. Brutalt, poetiskt och svindlande snyggt konstruerat. 

7. Den svavelgula himlen - Kjell Westö
Helt omöjligt var det att slita sig från Kjell Westös senaste. En episk berättelse om kretsen kring en välbärgad Helsingforsfamilj som spänner över flera decennier. Om passion och klass, kärlek, makt och förtvivlan. Och om att kanske, kanske finna sig själv, och finna frid. Spännande som en thriller (hur gör han?) Och ett extra plus för huvudpersonens pappas kärlek till George Harrison, i boken familjärt benämnd George. Bara den relationen skulle jag kunna skriva en roman om.

 6. Swing Time - Zadie Smith
Jag hörde många klaga på NW, Zadie Smiths förra bok. Själv gillade jag den skarpt, men jag tänker att de som inte gjorde det väntade sig något annat. De väntade sig Swing Time. För den kan nog vara det bästa hon skrivit. En utvecklingsroman med två flickors vänskap och konkurrens i fokus (på det sättet inte olik Ferrantes Neapel-svit), som spänner över närmare 40 år. Smiths återkommande teman finns där såklart; rasism, tillhörighet, maktspel. Och så dans! Dans! Osläppbart. 

5. Den som stannar, den som går - Elena Ferrante
Är man genialisk så är man. Således kvalar två av tre lästa Ferrante in på årets topplista. Även om jag tror att Neapel-tvåan är min favorit, så står trean den inte långt efter. Elena har förvandlat övergreppet från Hennes nya namn till en roman som når stor framgång och gifter sig med den träige unga professorn Pietro. Så på en uppläsning träffar hon åter ungdomskärleken Nino. Samtidigt sliter Lila på en köttfabrik för att skapa sig ett liv åt sig och sin son. Låter det banalt? Det är det inte. Ferrante är ständigt krass, men samtidigt är allt på liv och död. Såväl kärlek som politik. Jag älskar det.

4. En dag ska jag bygga ett slott av pengar - Evin Ahmad
Mot slutet av året har jag läst så mycket bra att nyförälskelsen inte hunnit släppa. Evin Ahmads debut är ett av föremålen för min ömma låga. En tunn, prosalyrisk käftsmäll som golvade mig totalt. Vem kan realisera sina drömmar? Vad kräver det för offer, och vad gör det med oss? Ahmad sätter sitt kristallklara finger på en av vårt samhälles stora smärtpunkter – lögnen om att vi alla har samma förutsättningar för att ta oss dit vi vill. Detta är Så Bra. Få sidor – gigantiskt innehåll. Lyssna gärna på ljudboken. Hon läser den själv. Och med den äran.

3. Den yttersta lyckans ministerium - Arundhati Roy
Tjugo år efter De små tingens gud är Arundhati Roy tillbaka med en ny roman, och den är såklart alldeles alldeles underbar. Men döm av min förvåning när den ena personen efter den andra kommer in i butiken och berättar att de inte orkat läsa ut den! Okej, den har cirka hundratjugo huvudpersoner och vindlar sig hit och dit genom det moderna Indiens historia, men håll ut alla! Säcken knyts ihop i slutet. Och på vägen dit får vi oss till livs en berättelse där varje enskild människas liv är större än kollektivets, parat författarens knivskarpa (och ömsinta!) blick på såväl vårt samhälle som vår mänsklighet. Så mycket kärlek. I denna roman, till denna roman.

2. Ett litet liv - Hanya Yanagihara
Detta är boken som ledde till att vi i våras startade bokcirkel. För min kollega Michaela och jag kunde helt enkelt inte sluta prata om den, och vi insåg att om vi skulle få något gjort på jobbet var vi tvungna att boka in en diskussionsträff på vår fritid. Tack Hanya Yanagihara för det, och tack för den här makalösa berättelsen. Fyra vänner, fyra liv, ett gigantiskt trauma och så många frågor om vad vi egentligen kan göra för varandra och varför vi gör det. Är fortfarande inte klar med att tänka på den här boken, som flera gånger balanserar på kanten till pekoral, men alltid - alltid - landar på sätt sida.

1. Vända hem - Yaa Gyasi
Okej, jag läste ut den igår. Jag grät mig genom sista kapitlet och är fortfarande helt omtumlad. Jag tillbringade hela kvällen med att prata om den. Så kanske kommer jag att ompröva den här placeringen när förälskelsen lagt sig lite, men jag tror inte det. För Yaa Gyasi har skrivit en helt galet fantastisk roman om slaveriet och dess konsekvenser. Gripande, kärleksfullt och våldsamt skildrar hon en släkts historia från 1700-tal till nutid och ett förtryck som aldrig försvinner, bara byter skepnad. Och jag tror Aldrig Jag Har Läst en bättre historisk roman. Som läsare är du aldrig åskådare, du blir aldrig skriven på näsan. Du är där. I människorna. I deras liv. Alltså jag är så djupt imponerad och omskakad. (Och herregud, författaren är bara 28 år gammal!!)

Ja, där satt den så. Årsbästalistan 2017. 

Och precis utanför listan står den omtalade flocken: Ett helt liv av Robert Seethaler, Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout, Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde, Vera av Anne Swärd, Krokas av Elin Olofsson, Här är jag av Jonathan Safran Foer och Det förlorade barnet av Elena Ferrante. Ja ni märker, det är ett svårslaget år. Och det är ännu inte helt slut. Kanske hade böckerna jag läser just nu, Ayobami Adebayos Stanna hos mig eller Isabelle Ståhls Just nu är jag här kvalat in om jag bara skyndat mig lite. 
Men livet är kort, böckerna många. Jag vill inte ha det på något annat sätt.

// Susanna Mattsson, Akademibokhandeln Frölunda Torg

Bokhandlarna svarar: Vårlängtan!

Vad längtar våra bokhandlare mest efter i vårens utgivning?
Först ut, Susanna.

Alla goda ting är tre, och här kommer de tre klarast lysande stjärnorna på min vårhimmel.
Största peppen stavas såklart F E R R A N T E ! Nu påpekar kanske den uppmärksamma läsaren av denna blogg att trean redan funnits ute sedan ett par veckor, men jag väntar på ljudet jag. Och då får jag hålla mig till februari.

Sedan dröjer det ytterligare en månad tills den nya Harry Hole-romanen släpps. Bra sugen är jag på Törst, som verkar vara en just-when-I-thought-I-was-out historia, där Harry motvilligt måste återgå till polisarbetet efter någon slags bestialiskt vampyr(?)mord. Okej, det låter ju lite sådär kanske, men hey! Harry är alltid Harry. Jag gläder mig.

Slutligen har Amos Oz den goda smaken att ge ut ett nytt alster i april. Denna kloka man är ständig Nobelpriskandidat (i alla fall i min bok) och jag hoppas att nya romanen "Judas" är precis så fantastisk som den verkar vara när jag läser om den i SvB:s vårnummer.


Susanna // Killbergs Bokhandel / Akademibokhandeln Jägersro

Modersmordet

Ja, kära läsare. Då var det dags för en omgång Patrick Melrose igen. Vän av ordning kommer snart att märka att jag hoppar över att recensera tredje romanen. Kanske för att den inte riktigt högg tag på samma sätt som de övriga. Titeln Some hope ger vid handen att det är en något mer harmonisk historia (med St Aubynska mått mätt, inga andra!). Patrick är nykter och drogfri och klarar för första gången av att tala med en vän om övergreppen han utsatts för som barn. Allt mot fonden av en outhärdlig societetsfest på en lantegendom. Lite av en transportsträcka, om än en genialisk sådan. Men Eländet! Var är Eländet? Jodå, det kommer igen. Alltså... raskt vidare till fyran!

Den fjärde romanen om Patrick Melrose skiljer sig lite från föregångarna på så sätt att den utspelar sig över tid. Där tidigare böcker fokuserat på koncentrerade utsnitt i protagonistens liv, sträcker sig Mother's milk över flera år – småbarnsåren. Vad som inte förändrats är däremot vår huvudpersons totala känslomässiga misär. Och nu är det dags att tröska modersrelationen.

I början är perspektivet dock sonen Roberts. Genom hans ögon får vi följa familjens dynamik under de första levnadsåren. Perspektivet skiftar sedan till Patrick, och emellanåt även till hans hustru, Mary. I fokus står dock hela tiden relationen föräldrar-barn.

För Patrick själv, som i mångt och mycket fortfarande är ett känslomässigt barn, är det en prövning att bli far. (Å andra sidan, vad är väl inte en prövning i denna svit?). Att inte längre vara huvudsakligt fokus för hustruns moderliga omsorger är ett hårt slag, och bristen på samliv blir en nästan välkommen ursäkt för otrohet. Samtidigt som han i sin besatthet av att inte upprepa sin fars misstag begår en rad nya gentemot sin familj.

Relationen till den egna föräldern, modern Eleanor som har förvandlat det sydfranska barndomshemmet till en shamanistisk retreatgård, är dessutom allt annat än okomplicerad. Hon inte bara berövar sonen hans arv, utan uppmanar honom också, sängbunden efter en rad slaganfall, oupphörligen att ta livet av henne. Att Patrick verkar mer än förtjust över att få göra henne till viljes gör honom tveksam och ångestriden.

Det är plågsam läsning, men som alltid när man läser St Aubyn, märkligt njutngingsfull. I Mother's milk framstår Patrick Melrose som mer outhärdlig än någonsin, och jag lider med både hans barn och hans hustru samtidigt som det kvillrar inombords av förtjusning över alla de många nyanser av elände som Patrick får genomleva. Ändå önskar jag honom starkt en slags frid nu. Kanske kan han få den i nästa bok? Titeln At last inger i alla fall visst hopp.

Susanna Mattsson

Killbergs / Akademibokhandeln Jägersro

Bok 4-5 om Patrick Melrose kommer på svenska i en samlingsvolym i mars.

Daffodils!

I högstadiet hade jag en svensk- och engelsklärare av den så kallade "gamla skolan". Han var före detta polis, och ganska till åren kommen (tyckte jag då - oklart nu i vilken ålder han egentligen var). På lektionerna fick vi skandera inledningen till Illiaden (SJUNGoguDINnaomVREdensomBRANNhospeLIdenaKILLes) och lära oss poesi utantill. Han trodde inte på prov (kanske inte så mycket av den gamla skolan after all) och uppmuntrade oss att skriva på fritiden. Han introducerade Steinbeck och Beckett. Han öppnade en port helt enkelt. Behöver jag säga att jag älskade det?
Andra, mindre nördigt orienterade klasskamrater, tyckte nog att det var rätt segt att recitera poesi och analysera Möss och människor. Vad ska man med det till i Livet liksom? Men de kunde inte ana vad som skulle hända 25 år senare!
Härförleden hade jag en kund i butiken som kanske ville köpa en anteckningsbok i present. Efter en lång stunds tvekan framför Paperblanks-hyllan, vände hon sig till mig för hjälp.

Hon: Den här boken är fin, men vem är Wordsworth egentligen?
Jag: En engelsk romantisk poet.
Hon: Det låter ju bra, men jag har aldrig hört talas om honom. Vad har han skrivit?
Jag: DAFFODILS!
I wandered lonely as a cloud
That floats on high o'er vales and hills,
When all at once I saw a crowd,
A host, of golden daffodils;
Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in the breeze.

Se där - på försäljiska kallar vi det för ett avslut. Andra skulle eventuellt kalla det nördbonanza. I alla fall. Tack Harry Källvik, var du än är idag. Kanske inte sådär jättemycket för att jag fick sälja en anteckningsbok (även om det såklart var bra ur så kallad jobbmässig synvinkel), utan för allt det där andra. För att du fick mig att fatta att Livet och Litteraturen är oskiljaktiga.

Ja, så klart vill ni som likt mig inte kommer ihåg resten av Daffodils läsa den i sin helhet. Ni hittar den här.


Susanna Mattsson
Killbergs / Akademibokhandeln Jägersro

Myset vid sjön, med Kate Morton

Kate Mortons Huset vid sjön påbörjades lämpligt nog vid sjöstranden i försomras. Avslutades gjorde den dock först en regnig decemberkväll. Jag vet inte vad som distraherade mig (det var en konstig sommar, konstig höst), men länge låg boken halvläst trots att Mortons alster brukar vara av kasta-sig-över-kvalitet. Kanske längtade jag bara efter annat. Ett St Aubynskt avsgrundsdjup, eller Ferrantes våldsamma Napoli?

För jag får aldrig riktigt till det med detta engelska hus. Även om romanen innehåller allt det som vanligtvis får min knarrigt anglofila puls att öka. För vad finns att inte gilla med det här?

"1933: Alice Edevane är en brådmoget begåvad sextonåring med författardrömmar. Men det mysterium hon skriver på är ingenting mot det som hennes familj snart dras in i.

På familjens lantgods vid sjön i Cornwall hålls det årliga midsommarfirandet med hundratals gäster. När den storslagna festen är slut upptäcks att familjens yngste son, elva månader gamla Theo, är spårlöst försvunnen. Han återfinns aldrig och tragedin splittrar familjen för all framtid.

Sjuttio år senare anländer Sadie Sparrow till sin älskade morfars gamla stuga i Cornwall för en påtvingad semester från sitt arbete som polis i London. Efter ett besvärligt fall anses hon behöva ta igen sig. Men när hon snubblar över det övergivna huset vid sjön och hör talas om pojken som en gång i tiden försvann, börjar hon gräva i historien.

Alice är nu en gammal dam och framgångsrik deckarförfattare, som lever ett välordnat liv i sin eleganta våning. Tills en ung polis börjar ställa frågor om hennes familjs historia. Hemligheter som hon ägnat hela sitt liv åt att undfly riskerar att komma upp till ytan."

Det är något fel. För istället för att suktande sjunka in i berättelsen retar jag mig på Sadie, hittar logiska luckor och frustrerande många vändningar. Samtidigt märker jag ju att det egentligen är fullgod mysspänning (tuuuuusen gånger bättre än Black Rabbit Hall som ju trots allt även den fyllde sitt syfte).

Kanske har det med min spleen att göra. Att jag tillhör den sortens läsare som inte vill ha något lättsamt när svärtan sätter in. Känslorna ska vara stora och svulstiga och på riktigt. (Helst skulle jag läsa Wuthering Heights gång på gång ute på någon vindpinad hed). Jag vill inte ha tröst. Jag vill ha någon att ha det eländigt tillsammans med.

Då blir det trots försvunna barn och förlorad kärlek helt enkelt för soft och… mysigt där i Huset vid sjön. Jag tror inte det var du den här gången Kate, det var jag. Jag och min jäkla spleen.

Susanna Mattsson
Killbergs / Akademibokhandeln Jägersro

Best of 2016 - Thriller / Skräck / Fantasy

Ja, här kommer min andra topplista! Och som ni kommer att märka är uppdelningen lite krystad. Flera av böckerna hade lika gärna kunnat passera som romaner, men hey – jag har läst så mycket och så bra i år, och nu vill jag tipsa er, så nu gör vi såhär. Okej?

Girls on fire av Robin Wasserman – Tillsammans med Flickorna den bästa av alla de romaner om unga kvinnors vänskapsrelationer jag läst i år. En kolsvart historia om tiden mellan barndom och vuxenliv, om musik och destruktiv kärlek och småstadstristess och längtan efter något större och mer meningsfullt. Helt galet bra.

The fever – En mystisk feber drabbar skolans flickor. Var kommer den ifrån och vems är felet? Skolan och samhället drabbas av panik medan flicka efter flicka insjuknar. Av Megan Abbott, som också skrivit utmärkta Om du vågar. Recensioner här och här.

Störst av allt – Malin Persson Giolitos rättegångsdrama fick pris av Svenska deckarakademin för årets bästa svenska deckare och jag håller med dem. Den är lysande. Boken tar ett grepp om flera av vårt samhälles smärtpunkter. Ambitiös utan att för en sekund bli långrandig eller föreläsande. Recension här.

Daisy i kedjor – Sharon Bolton levererar ännu en grym, fristående kriminalroman medan vi väntar på nästa Lacey Flint. En charmig seriemördare anlitar en hemlighetsfull advokat för att pröva fallet. Låter det lökigt? Det är det. Lite. Men samtidigt grymt underhållande! Recension här.

Den mörkaste hemligheten – Efter mellanboken Huset som Gud glömde (nej, så hette den ju inte, Granne med döden hette den) är Alex Marwood tillbaka med full kraft i denna psykologiska thriller om ett försvunnet barn, mörka (just det) hemligheter och sanningens pris. Recension här.

Bränd Himmel – Gilly Macmillan kvalade direkt in som ny deckarfavorit efter att jag läst denna historia om ett försvunnet barn (ja, ännu ett). För tankarna till såväl Sharon Bolton som Belinda Bauer och Peter Robinson (när han var bra). Ser fram emot att läsa nya The perfect girl. Recension här.

Illyria – Som en snöglob känns denna kortroman av Elizabeth Hand. En passionerad kärlekshistoria, starring Konsten, med en alldeles egen ton, magi och passion. Att läsa den är som att stiga upp en tidig vintermorgon när världen sover, men alla väsen är vakna. Recension här.

The Magician's land – I den avslutande delen av The magicians-trilogin är Lev Grossman tillbaka i samma goda form som i ettan. Torr trollkarlshumor och Narnia-spinoffs har aldrig varit bättre. Läs böckerna istället för att se HBO:s halvtaffliga serie.

Generation Loss – Elizabeth Hand igen. 2016 var året då jag stiftade bekantskap med Cass Neary, en trasig rockfotograf på dekis och nytt hopp för thrillergenren. Linda Skugges förlag Constant Reader gör välgärningen att ge ut böckerna på svenska. Recension här.

100 hemskaste – Självklart måste den här boken finnas med på listan. Inte bara är det en vansinnigt underhållande kärleksförklaring till skräckgenren, det är också 100 (minst!) fantastiska boktips. Kulturgärning, Helena Dahlgren. Kulturgärning.

Susanna Mattsson
Killbergs / Akademibokhandeln Jägersro

"Glöm mig" av Alex Schulman

"Jag minns varenda sekund. Jag kommer aldrig att glömma det. Och mamma kommer inte ihåg någonting."

Glöm mig. En omöjlig uppmaning av en förälder riktad till sitt barn. För vilken barndom vi än har haft, lycklig eller olycklig (eller som för många en blandning av båda) är det omöjligt för oss att glömma våra föräldrar. Eller i alla fall hur det var och är att vara barn till våra föräldrar.

Glöm mig är i alla fall vad Alex Schulmans mamma skriver till honom när han äntligen vågat konfrontera henne efter 30 års alkoholism. Hon gör ett val där, väljer spriten framför sitt barn. Det går inte att föreställa sig hur det känns.

Alex Schulman har skrivit en bok om relationen till sin mamma. En relation som sedan hans tidiga barnaår präglats av hennes alkoholism. Det är en bok om medberoende och förnekelse, om längtan efter att vara älskad och rädslan att inte vara det. Det är en hjärtskärande bok, och jag sträckläser den. Sugs in den den där overkliga verkligheten som omger en missbrukare. För alkoholismen rör ju inte bara missbrukaren utan låter även omgivningen dansa efter sin pipa. Jag gråter när jag läser om hur de vuxna bröderna Schulman tar med sin mamma för att dricka på Stureplan, för att de annars inte vet hur de ska kunna umgås med henne. En så talande bild av hur en sjukdom håller alla i sitt grepp.

Det är också en modig bok. Att ta bladet från munnen och prata om det onämnbara, skammen, misslyckandena, sveken, hemligheterna. Det är ett sätt att lämna medberoendets grepp. Det är ett sätt att låta andra få spegla sin historia, ett sätt att bryta ensamheten hos dem som lever eller har levt nära en missbrukare.

Alex Schulman säger att de aldrig försonades ordentligt, han och modern, trots att hon var nykter de sista åren. Men jag tänker att den här boken, det är en försoningsakt. Där tillåter han sig att se, inte bara såren och destruktiviteten, utan också ljuset och kärleken i deras relation. Det är en bok som trots det tunga ämnen genomsyras av lika delar kärlek som sorg och vrede.

Susanna Mattsson
Killbergs / Akademibokhandeln Jägersro

Febrigt tonårstrauma

Den första som drabbas är Lise Daniels. Mitt under en lektion får hon ett mystiskt anfall och måste köras till sjukhuset. Nästa person att insjukna är hennes vän Gabby. Är det HPV-vaccinet som erbjudits skolans elever? Är det den förorenade sjön? Är det ett virus? Vuxenvärlden står handfallen medan den ena tonårsflickan efter den andra insjuknar. Internet fylls av rykten och filmer på sjuka och hysteriska flickor. Bland föräldrarna hotar paniken att ta sig upp till ytan.

I centrum för berättelsen står Deenie och hennes familj. Fadern, Tom, är en populär lärare på skolan där flickorna går. Storebror Eli är hockeyspelare med flicktycke. Deenie är Lises och Gabbys bästa vän. Hon blir inte sjuk, men tänk om hon ändå är orsaken till allting? Den där morgonen som Lise blev sjuk när Deenie inte mötte henne vid skåpet som vanligt. Eftersom hon visste att det hon gjort kvällen innan skulle synas på henne...

The fever är en suggestiv roman om kärlek och vänskap, skuld och mörka hemligheter. Om den där gränstiden i livet där barndomen ligger bakom en, vuxenvärlden ännu avlägsen. Under huden kliar det av längtan efter expansion och erfarenhet. Begäret att bli sedd och åtrådd. Begäret att åtrå. Längtan efter att ta makten över sitt liv.

Det är andra boken jag läser av Megan Abbott, efter Om du vågar (recension här), och det är en roman att läsa girigt och andfått. Den här sjukdomen, den här febern, vad är den egentligen ett uttryck för? En längtan att ge sig hän? Ett uttryck för tonårstillvarons maktlöshet? Våra mörkaste rädslor som tar sig fysisk form? En masshysteri? Vi får ett svar i slutet, men frågan lämnas ändå öppen för tolkning. Jag gillar det. Mycket.

Susanna Mattsson
Killbergs / Akademibokhandeln Jägersro

BEST OF 2016 - Romaner

Ej närvarande vid fotograferingen: Meg Wolitzer, Liza Klausmann, Colm Tóibín.

I år har jag lyckats läsa mer än på många år, och det gör så klart årsbästalistan till en ännu svårare utmaning än normalt. Men här är de – de tio bästa romaner jag läst 2016! Ännu en lista, med alla de fantastiska icke-romaner jag slukat, är på väg.

1. Neapelkvartetten, de två första delarna, av Elena Ferrante - Det går inte att göra annat än att stämma in i hyllningskörerna. Romanen om Elena och Lina, deras vänskap och rivalitet mot fonden av ett fattigt Neapel och en stenhård machokultur är ren och skär läslycka. Väntar ivrigt på del tre. Recension här (ettan).

2. Romanerna om Patrick Melrose, samtliga fem delar, av Edward St Aubyn - Romansviten är en svidande skildring av författarens liv. Edward St Aubyn har en märklig förmåga att skildra elände (och då menar jag Elände – incest, övergrepp, missbruk, svek och otrohet … bland annat) samtidigt ironiskt och gravallvarligt. Som läsare både gråter och skrattar man. Ofta på samma gång. Djupt obehagligt, kolsvart humoristiskt, omöjligt att släppa. Recension här och här (ettan och tvåan, fler tillkommer).

3. Flickorna av Emma Cline - Årets debut! En febrig berättelse om unga kvinnors vänskap och maktspel, i skuggan av en destruktiv 60-talssekt à la Charles Manson. Sträckläsningsvarning!

4. Kriget har inget kvinnligt ansikte - Svetlana Aleksijevitjs mastodontprojekt bildar en kedja av röster, av berättelser, en slags själens väv. Hon ger det obegripliga ett mer begripligt, ett mänskligt, ett kvinnligt ansikte. Det är ett storslaget projekt. Ett stycke bortglömd och förträngd historia som får komma till ytan. Recension här.

5. The Interestings - Visst, det var Hustrun som var Meg Wolitzer-snackisen i år. Och den var bra. Men denna roman är strået vassare, roligare och mer engagerande. Vi följer ett gäng vänner och deras drömmar, karriärer och relationer, från tonåren till medelåldern. Det är självupptaget och New Yorkskt på allra bästa sätt. Recension här.

6. De oroliga - Vilken roman! Fantastiskt om två vuxna som vill vara barn och ett barn som vill vara vuxet. Att det handlar om kulturpersonligheterna Ingmar Bergman och Liv Ullman är ju klart intressant, men viktigare är Linn Ullmans fantastiska förmåga att skildra relationen mellan barn och förälder. Träffar rakt i maggropen.

7. Villa America av Liza Klausmann - Perfekt drömma-sig-bort-bok om det amerikanska jetsetparet Sara och Gerald Murphy och deras liv på franska rivieran. Lite verklighet, lite fantasi och väldigt mycket underhållningvärde.En biografi över 1920-talets kulturella elit. En skildring av den förlorade generationen. Ett familjedrama. En utvecklingsroman. En nostalgisk sorgesång och en jublande hyllning i ett. Recension här.

8. De fördrivna - Navelskådande medelklassångest vid Medelhavet. Ok. det låter inte kul och det är det inte heller. Men oj, oj så bra! Den klaustrofobiskt lilla familjevärlden kontrasteras mot en omvärld i kris. Negar Naseh skriver koncentrerat och precist så att det känns inpå bara skinnet. Recension här.

9. Nora Webster av Colm Tóibín - En bok om förlamande sorg, men också om att sakta reparera sig efter en förlust, om kärlek och konstens läkande kraft. Om vardagslivet som måste levas. Porträttet av den kämpande Nora är djupt inkännande och kärleksfullt. En irländsk pärla. Recension här.

10. En gud i spillror av Kate Atkinson - Stillsam existentialism. Den fristående fortsättningen på favoriten Liv efter liv är en lågmäld berättelse om storheten i varje människas liv. Det är också en berättelse om krig och vad det gör med människor och deras efterlevande. Recension här.

(Också med på listan, egentligen. Det vill säga böcker som var lika bra som dem som hamnade på plats 8-10: Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård, Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler, I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist.)

Susanna Mattsson
Killbergs/Akademibokhandeln Jägersro

Eländes elände

Den andra boken i Patrick Melrose-serien utspelar sig knappt 20 år efter den första (rec här). En 22-årig Patrick, helt borta på heroin och diverse andra substanser, reser från London till New York för att hämta hem sin fars aska. Under några kaotiska dygn besöker han begravningsbyrån, träffar faderns vänner, ger sig ut på desperat jakt efter heroin, är på väg att dö flera gånger, ringer flickvännen och älskarinnan och ger sig sedan ut på jakt efter någon att tillbringa natten med.

En mycket stor del av Patricks tid går ut på att räkna ut hur han ska kunna sluta med heroinet, en ännu större del åt att planera exakt hur han ska kunna ta maximalt mycket droger utan att dö (han klarar det med knapp nöd). 

För en mindre drogerfaren individ som jag själv är det ganska spännande (ja, spännande - hur låter det egentligen? Som någon som pundade Christiane F:s självbiografi i tidiga tonår) att få ta del av den där besattheten, få en liten liten aning om hur det kan vara att ridas av beroende. Hur det konsumerar all tid och tankeverksamhet. Hur kan man ha ett pågående vanligt liv utanför den verkligheten? Tja, för Patrick Melrose går det väl – sådär. Samtidigt har St Aubyn i intervjuer sagt att heroinet räddade livet på honom. Ingen som har läst första delen i serien tvivlar på det. Det är ingen skrattfest direkt. Det är en ångest som kräver att dämpas.

Därför vet jag inte riktigt hur jag ska kunna erkänna hur mycket jag skrattat åt det här helvetiska eländet (väldigt mycket!) utan att känna mig som en dålig människa. Men St Aubyns torrt iakttagande ironiska blick knäcker mig helt. Det är så briljant. Fantastisk litteratur!

Susanna Mattsson
Killbergs/Akademibokhandeln Jägersro

"Änkan" av Fiona Barton

"Vi har alla sett honom stirra på oss från löpsedlarna - monstret, mannen som har anklagats för ett fruktansvärt brott. Men hon då? Kvinnan som står vid hans sida. Hur mycket vet hon?



Jean Taylors liv var behagligt alldagligt. Hon hade ett fint hus och en omtänksam man. Glen var den enda hon någonsin velat ha, mannen med stort M. Men allt förändrades när han förvandlades till den anklagade, till odjuret på tidningarnas framsidor. Jean var plötsligt gift med en man som i andras ögon var kapabel till obeskrivlig ondska. Är hon medskyldig? Eller är hon den hunsade eller den ovetande hustrun? Är Glen överhuvudtaget skyldig till brottet som alla tror att han har begått?



Nu är Glen död, och Jean är för första gången ensam. Det är fritt fram att avslöja hela historien, på hennes egna villkor. Jean Taylor tänker berätta allt hon vet."


Haussad är väl det minsta man kan säga om Fiona Bartons Änkan. Utöver det numera ganska slentrianmässiga jämförandet med Gone girl och Kvinnan på tåget som drabbar alla domestic noirs, pryds bokens innerflikar av förtjusta utrop som "En av 2016 års bästa debutromaner", "En given bestseller". Plus givetvis den obligatoriska Stephen King-blurben (hur hinner han skriva något själv, när han tycks blurba alla thrillers som ges ut?). Lever boken upp till mina förväntningar. Njaee.

Alltså, den är inte dålig. Men inte heller så spännande som förhandsjublet ger vid handen. Eller som den till synes rafflande upplägget ger sken av. Istället: Lite för långrandig. Lite för många perspektiv. För lågintensiv. Jag läser ut den, men jag vet inte riktigt varför faktiskt. Tycker att den hade mått bra av att jobbas några varv till med en redaktör innan den släpptes. Tajtas upp och ges tydligare riktning. Men jag verkar på andra sidan vara ganska ensam om min åsikt.

Letar ni efter något att fylla er längtan efter Gone Girl med så rekommenderar jag såväl Sharon Bolton som Alex Marwood och Mary Kubica framför Fiona Barton. För att inte tala om Tana French. Har ni läst dem alla så visst, prova Änkan. Men det är inte en av 2016 års bästa debutromaner.


Jaha, så ni undrar vilken årets bästa debutroman är? Flickorna av Emma Cline. Som en fantastisk feberdröm, den boken. Men mer om den vid ett senare tillfälle.

Johan var mycket mer positiv till Änkan. Läs hans recension här.



Susanna Mattsson
Akademibokhandeln / Killbergs Jägersro

"Den drunknade" av Therese Bohman

Så här i Augustpristider har jag passat på att läsa Therese Bohman. Fast inte alls nominerade Aftonland, även om det började med att  jag ville läsa just den, utan hennes debut. Av den enkla anledningen att det var den som fanns som ljudbok. Och så glad jag är att jag läste den! Den är lätt värd ett alldeles eget litet pris.

Den drunkade är ett tätt kammarspel om attraktion, oförmåga, kärlek, svek. Konstudenten Marina åker för att hälsa på sin syster Stella och hennes man Gabriel i det ärvda torpet på den skånska landsbygden. Det är en ovanligt het sommar. Trädgården prunkar, solen steker, allt står stilla. I mötet med Gabriel tycker sig Marina uppleva en särskild laddning. De tillbringar mycket tid tillsammans i torpet medan Stella är på arbetet. Gabriel är författare, men har drabbats av skrivkramp. Marina har en oskriven uppsats som måste in. Ingen av dem verkar kunna komma vidare.

Efter hand förstår vi också att allt kanske inte står rätt till mellan Gabriel och Stella. Det är något som Stella vill säga till Marina, men som hon inte verkar förmå sig att berätta. Något om Gabriel. Istället pendlar hon mellan vaga antydningar och oåtkomlighet.

Allt som sedan utspelar sig gör det med en slags obarmhärtig ofrånkomlighet. Boken har ett tydligt före och efter. När Marina återvänder till torpet några månader senare är allt förändrat.

Det finns så mycket att tycka om i den här romanen. Systrarnas kärlek, men oförmåga att komma varandra riktigt nära. Den olycksbådande symboliken (jag säger bara de krälande bladlössen i Stellas vackert blommande trädgård!). Det obönhörliga i Marinas och Gabriels till synes oskyldiga samvaro på verandan, med vin och musik, medan Stella sover…


Det är en kort roman, men varje sida är till bredden fylld av klaustrofobisk mening. Jag håller bokstavligen andan medan jag läser. Och när jag läst klart, och ska börja andas igen. Då är det svårt.


Susanna Mattsson
Akademibokhandeln / Killbergs Jägersro

Lysande rättegångsdrama

När det började pratas om Malin Persson Giolitos Störst av allt var jag skeptiskt. Liksom ett rättegångsdrama? Hur spännande kan det bli? Jag är inget vidare fan av (förvisso ej heller någon motståndare till) vare sig Perry Mason eller John Grisham. Så jag trodde nog att just den boken skulle förbli oläst. Men av någon anledning, kanske var det helt enkelt att "alla" tyckte att den var så himla bra och inte slutade tjata om det, började jag lyssna. Och kunde inte sluta. Om en kriminalroman kan sägas ha allt, så är Störst av allt bra nära att ha just det.

I centrum av berättelsen står den 18-åriga Djursholmstjejen Maja. Vi möter henne i häktet. Hon har gjort något fruktansvärt och nu ska hon ställas inför rätta. Bit för bit får vi ta del av hennes berättelse som börjar med den stora kärleken och slutar i katastrof. Hennes vänner har dött. Maja är ensam kvar med ilskan och skulden och sorgen.

Störst av allt är så mycket. En skickligt konstruerad och djupt insiktsfull thriller. En knivskarp skildring av samhällets klassklyftor. En berättelse om längtan efter kärlek och bekräftelse och om kärleksrelationens skeva maktbalans. Om en naivt godtrogen vuxenvärld och om vad som händer med ett barn som får bära ett alltför tungt ansvar. Med en slags rasande prosa och utan att för ett ögonblick släppa greppet om läsaren tvingar Malin Persson Giolito oss in i människans och samhällets mörker. Jag är djupt imponerad.

I helgen utsågs boken till årets bästa svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademin. Oj så väl värt.


Susanna Mattsson
Akademibokhandeln / Killbergs Jägersro