Så har jag avslutat första etappen i
det senaste läsprojektet - Meg Wolitzers
Hustrun. Joan Castleman är gift med den uppburna författaren Joe. När vi först får träffa dem är de på väg till Helsingfors för att ta emot ett prestigefyllt litteraturpris (inte Nobelpriset, men ändå...) och där, på planet, bestämmer sig Joan för att det är dags att bryta upp. Hon har levt med Joe hela sitt liv, offrat sin talang och den egna karriären för rollen som den perfekta författarhustrun. Hon är inte 65 år fyllda - de sista åren av sitt liv vill hon leva med sig själv. Som sig själv. Först ska de bara ta sig igenom den här helvetiska Helsingforsresan.
Det är svårt att veta hur jag hade läst den här boken om jag inte samtidigt lyssnat på
The Interestings av samma författare. Ni som läste min
jublande recension förstår kanske är den är svår att matcha. Men om jag avstår från att låta min extatiska känsla för
The Interestings tvinga fram en jämförelse står det klart att
Hustrun en väldigt bra roman. Inklusive rolig twist och intressant slut (som jag gärna skulle vilja diskutera mer, men jag vill ju för allt i världen inte spoila).
Den är exakt en sådan där klassiskt amerikanskt klaustrofobisk relationsroman som Joe Castleman i boken utges för att skriva. Intrigen utspelas mot den äktenskapliga fonden, utvecklingsrörelsen mer individuell än samhällelig. Det betyder inte att det här är en bok som man inte kan dra djupare analytiska växlar på. Som vad kvinnorollen gör med våra drömmar. Som vad vi vad de offer vi gör på kärlekens altare får för konsekvenser. Som på vilket sätt samhället tar emot våra ansträngningar beroende på kön. Och så vidare. Det personliga har som bekant varit politiskt ända sedan andra vågens feminism.
Hustrun är ett utmärkt exempel.
En kort bit in i romanen utvecklar jag en tes, som visar sig vara korrekt. Märkligt nog är jag lite besviken över det (nej, jag tänker inte säga vad det är). Men det är å andra sidan ingen deckare jag läser, så än sen om jag fattar vem mördaren är (och nej, det finns ingen mördare). Glädjen över att ha upptäckt Meg Wolitzer överskuggar varje känsla av besvikelse, och utan
Hustrun hade hon fortfarande varit okänd för mig.
Det ska bli intressant att jämföra Wolitzer med Witt-Brattström, även om jag efter att ha läst
Hustrun undrar om böckerna är så lika som jag först tänkte mig. Min förhoppning med en samläsning var nog också att kunna utropa kulturmannens död såhär lagom till sommarsäsongen. Men Wolitzers roman har ju över tio år på nacken. Dog han kanske redan 2004? Är det ett kulturmannans spöke som går genom Sverige? Det kanske är att hoppas på för mycket.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
