Ingen ska anklaga mig för att inte ta det här med Påskekrim på allvar.
Sedan i påskas har jag läst åtta stycken deckare.
Det har varit lite mycket på jobbet så jag har inte hunnit skriva individuella, utförliga litteraturanalyser/recensioner av dem alla (som jag ju aaaalltid gör), men jag tänkte här samla några tankar om de bästa.
Tre timmar - Anders Roslund
Första boken utan parhästen Börge Hellström, som tragiskt gick bort 2016. Åttonde Ewert Grens boken allt som allt, tredje med nya co-huvudkaraktären Piet Hoffmann.
Deras första möte i "Tre sekunder" håller jag fortfarande högst, men "Tre timmar" tycker jag smäller högre än mellanakten "Tre minuter". Dels för att ämnet - flyktingsmuggling - slår closer to home än de sydamerikanska knarkligorna i föregångaren, men kanske särskilt för att Ewert håller sig på hemmaplan (i stort sett) den här gången. Jag älskar gubben, men som powerplayer i Washington var han inte trovärdig.
Som alltid. Intensivt, spännande och med ett jädra driv.
Träskkungens dotter - Karen Dionne
"Helena växer upp i en isolerad tillvaro långt ute i de vidsträckta träskmarkerna i övre Michigan. Hennes far lär henne allt om att överleva i det vilda. Hon lär sig spåra, jaga, fiska och hitta ätliga växter. Helena avgudar sin far och hon ringaktar sin kuvade mor. Men när Helena är tolv år inträffar något som avslöjar sanningen om deras liv i träsket: att hennes far kidnappat hennes mor, som då var 14 år, och fört henne ut i träsket med våld. Helena är dotter till ett monster"
Frilufts-Fitzl liksom! 😏
Eller Daniel Woodrells "Winter's Bone" möter Emma Donoghues "Room" ungefär.
Hyllad och prisbelönad thriller. Mycket spännande, men kanske lite väl snabbläst kan jag tycka.
Kvinnan i fönstret - AJ Finn
Anna har torgskräck, dricker för mycket vin, spelar online-schack och spionerar på grannarna.
Riktig jobbig grannkärring kan tyckas, men allt är inte vad det ser ut att vara i denna Domestic Noir-succé. Jag skall erkänna att jag inte fastnade på en gång, det händer inte mycket de första 100 sidorna eller så, men när intrigen väl kickar igång är det spänning på hög nivå. Och Anna känns som en vän jag skulle vilja ta ett glas med.
Undrar om hon spelar Wordfeud?
De gömda - Gin Phillips
Spännande och intensiv mardrömsthriller om mor och son som fångas i en djurpark under ett pågående terrorbrott. Eller är det galna "Zoo-shooters" kanske?
Oavsett, en riktig bladvändare man läser ut på några timmar. Som ett riktigt bra "Criminal Minds"-avsnitt ungefär ....
// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd
Ja, här kommer min andra topplista! Och som ni kommer att märka är uppdelningen lite krystad. Flera av böckerna hade lika gärna kunnat passera som romaner, men hey – jag har läst så mycket och så bra i år, och nu vill jag tipsa er, så nu gör vi såhär. Okej?
Girls on fire av Robin Wasserman – Tillsammans med Flickorna den bästa av alla de romaner om unga kvinnors vänskapsrelationer jag läst i år. En kolsvart historia om tiden mellan barndom och vuxenliv, om musik och destruktiv kärlek och småstadstristess och längtan efter något större och mer meningsfullt. Helt galet bra.
The fever – En mystisk feber drabbar skolans flickor. Var kommer den ifrån och vems är felet? Skolan och samhället drabbas av panik medan flicka efter flicka insjuknar. Av Megan Abbott, som också skrivit utmärkta Om du vågar. Recensioner här och här.
Störst av allt – Malin Persson Giolitos rättegångsdrama fick pris av Svenska deckarakademin för årets bästa svenska deckare och jag håller med dem. Den är lysande. Boken tar ett grepp om flera av vårt samhälles smärtpunkter. Ambitiös utan att för en sekund bli långrandig eller föreläsande. Recension här.
Daisy i kedjor – Sharon Bolton levererar ännu en grym, fristående kriminalroman medan vi väntar på nästa Lacey Flint. En charmig seriemördare anlitar en hemlighetsfull advokat för att pröva fallet. Låter det lökigt? Det är det. Lite. Men samtidigt grymt underhållande! Recension här.
Den mörkaste hemligheten – Efter mellanboken Huset som Gud glömde (nej, så hette den ju inte, Granne med döden hette den) är Alex Marwood tillbaka med full kraft i denna psykologiska thriller om ett försvunnet barn, mörka (just det) hemligheter och sanningens pris. Recension här.
Bränd Himmel – Gilly Macmillan kvalade direkt in som ny deckarfavorit efter att jag läst denna historia om ett försvunnet barn (ja, ännu ett). För tankarna till såväl Sharon Bolton som Belinda Bauer och Peter Robinson (när han var bra). Ser fram emot att läsa nya The perfect girl. Recension här.
Illyria – Som en snöglob känns denna kortroman av Elizabeth Hand. En passionerad kärlekshistoria, starring Konsten, med en alldeles egen ton, magi och passion. Att läsa den är som att stiga upp en tidig vintermorgon när världen sover, men alla väsen är vakna. Recension här.
The Magician's land – I den avslutande delen av The magicians-trilogin är Lev Grossman tillbaka i samma goda form som i ettan. Torr trollkarlshumor och Narnia-spinoffs har aldrig varit bättre. Läs böckerna istället för att se HBO:s halvtaffliga serie.
Generation Loss – Elizabeth Hand igen. 2016 var året då jag stiftade bekantskap med Cass Neary, en trasig rockfotograf på dekis och nytt hopp för thrillergenren. Linda Skugges förlag Constant Reader gör välgärningen att ge ut böckerna på svenska. Recension här.
100 hemskaste – Självklart måste den här boken finnas med på listan. Inte bara är det en vansinnigt underhållande kärleksförklaring till skräckgenren, det är också 100 (minst!) fantastiska boktips. Kulturgärning, Helena Dahlgren. Kulturgärning.
Susanna Mattsson
Killbergs / Akademibokhandeln Jägersro
"Vi har alla sett honom stirra på oss från löpsedlarna – monstret, mannen som har anklagats för ett fruktansvärt brott. Men hon då? Kvinnan som står vid hans s... ida. Hur mycket vet hon?
Jean Taylors liv var behagligt alldagligt. Hon hade ett fint hus och en omtänksam man. Glen var den enda hon någonsin velat ha, mannen med stort M. Men allt förändrades när han förvandlades till den anklagade, till odjuret på tidningarnas framsidor. Jean var plötsligt gift med en man som i andras ögon var kapabel till obeskrivlig ondska. Är hon medskyldig? Eller är hon den hunsade eller den ovetande hustrun? Är Glen överhuvudtaget skyldig till brottet som alla tror att han har begått?"
Fiona Bartons "Änkan" är årets mest omtalade nytillskott i "Domestic Noir"-genren, och hyllas i blurbar som "lika bra som Gone Girl" och "nya Kvinnan på tåget".
Bägge rättvisa, om något missvisande, jämförelser.
"Änkan" är en klart mer dämpad historia än de två ovannämnda. Mer av ett BBC-drama än den typen av thrillers som Flynn och Hawkins levererar.
Häll i några droppar av Karolina Ramqvists "Flickvännen" med i mixern så är vi ännu närmare.Här ligger fokus, mest, på den misstänktes bättre hälft.
Eller? Är hon den bättre hälften egentligen?
Precis som i så många böcker i genren är det svårt att veta var man ska lägga sina sympatier. På änkan? Hennes misstänkte make? Offrets mor? De scoopkåta journalisterna? De utredande poliserna? Alla har sina fel och brister.
Men även om spänningsnivån är lite lägre så är "Änkan" en utmärkt kriminalroman. En sådan som skulle lämpa sig perfekt som en brittisk mini-serie av "Broadchurch"-typ.
Släng in David Tennant som kommissarien så bänkar jag mig direkt!
/ Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd
