Varannan damernas

Som trogna läsare kanske kommer ihåg så har jag under de senaste åren gjort en ansträngning för att läsa mer jämlikt, detta då jag omedvetet (hoppas jag) haft en rätt kraftig överrepresentation av manliga författare i min bokkonsumtion.

Under 2016 blev resultatet till exempel såhär:

Totalt: 74 lästa böcker
Kvinnliga författare: 36 st
Manliga författare: 35 st
Pseudonym, kön okänt: 1 st
Författarpar man/kvinna: 2 st

Det var det första året jag läst fler böcker av kvinnliga än manliga författare. 

Så hur gick det under 2017?

Totalt: 73 lästa böcker
Kvinnliga författare: 34 st
Manliga författare: 36 st
Författarpar man/kvinna: 1 st
Författarpar man/man: 2 st

Så, en liten tillbakagång på jämställdhetsfronten tyvärr. Jag får satsa på bättring under 2018.


2017 bjöd på många fantastiska läsupplevelser, men faktiskt inte på några maxpoängare.
Jag är, som ni kanske vet, väldigt snål på att sätta det högsta betyget - 10 av 10 - på en bok. Då skall det vara en litterär käftsmäll av häpnadsväckande kraft.

Jag har under de senaste 15 åren, lika länge som jag varit bokhandlare, endast delat ut 10:an till tre stycken titlar. Cormac McCarthys "Vägen", Chris Cleaves "Little Bee" och Neil Gaimans och Terry Pratchetts "Goda Omen".
Men en 9:a eller två brukar litteraturåret kunna bjuda på. Dock inte 2017.

Högst betyg fick av mig i år:

"Vi mot er" av Fredrik Backman  8/10
"The Oral History of The Daily Show" av Jon Stewart mfl.  8/10
"Den underjordiska järnvägen" av Colson Whitehead  8/10
"1793" av Niklas Natt och Dag  8/10
"Krokas" av Elin Olofsson  7/10
"Skrik tyst så inte grannarna hör" av Karin Alfredsson  7/10
"Nordiska Myter" av Neil Gaiman  7/10
"Annabelle" av Lina Bengtsdotter  7/10
"Dodgers" av Bill Beverly  7/10
"Höstdåd" av Anders de la Motte  7/0
"Före fallet" av Noah Hawley  7/10
"Larmrapporten" av Emma Frans  7/10
"Husdjuret" av Camilla Grebe  7/10
"The Hate U Give" av Angie Thomas  6/10 (stapplande nära en sjua ...)


Vi får hoppas att 2018 kan bjuda på fler käftsmällar, hjärtkramare och sinnesblåsare!
Gott nytt litteratur år på er!

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

Bokhandlarna svarar: Johans läsmålsättning 2016

Innan vi kan börja prata om mina läsmålsättningar för 2016 får vi väl ta och knyta ihop säcken för 2015. Som trogna läsare naturligtvis minns (annars kan man läsa det här: http://bokboxen.blogspot.se/2015/02/cherchez-la-femme-ordentligt.html ) så insåg jag i våras att jag är något av en litteraturchauvinist.
Jag läser mestadels böcker av män.

När någon ber mig berätta om mina favoritförfattare brukar det mest dyka upp skäggiga karlslokar i hjärnan. Neil Gaiman, Cormac McCarthy, John Ajvide Lindqvist, Fredrik Backman, Justin Cronin m.fl. (OBS. Vissa av dessa herrar är sannolikt oftast välrakade. Och ej slokiga.)
Visst har jag flera representanter från det täcka könet bland mina favoriter i hyllan. Caitlin Moran. Julie Otsuka. Domestic Noir-drottningen Gillian Flynn (och alla hennes deckarprinsessor - Marwood, Bolton, Bauer, Hawkins, Doughty, Alsterdal, Larsson t.ex.), men när jag tittar på de senaste årens läslistor (ja, jag bokför varje bok jag läser och sätter poäng av 10 möjliga) så är den manliga dominansen solklar.
Och inte bara i ”Femtio nyanser av honom”! (Ba-duhm Tish!)

Så i februari bestämde jag mig för att ta tag i detta.
Varannan damernas liksom.
Precis som i den icke-fiktionella världen så tror jag inte på kvotering.
Jag tycker inte man ska kvotera in kvinnor. Däremot tycker jag att man skall sluta kvotera in män…

Så hur har jag skött mig?

Antal lästa böcker under 2015: 76 st.
Antal böcker skrivna av kvinnor: 32 st
(Då fuskar jag lite och räknar med författarparen Kepler och Erikson/Granbom. Mitt hus, mina regler.)

Resultat: Män 58%. Kvinnor 42%.

Med tanke på att jag tog beslutet i mitten av februari, och att fördelningen under 2010-2014 var närmare 85/15, så är jag faktiskt rätt nöjd med det resultatet. Nöjd, men inte stolt. Eller eventuellt stolt, men inte nöjd. Någon av dem.
Det kanske inte kommer resas statyer av mig på Internationella Kvinnodagen, men en liten klapp på ryggen för några steg i rätt riktning kan man väl få?

Så. Läsmålsättning inför 2016.
Fortsätta åt samma håll tänkte jag.

Inleder starkt här med att läsa Kristina Ohlssons första vuxenrysare, ”Sjuka själar”, och Gillian Flynns novell ”En sån som du”.
Hittills i år m.a.o. 100% damernas.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Bokhandlarna svarar: Vilken är din läsmålsättning 2016?

Eva Killberg, Ängelholm: Fler spännande kvinnor. Målsättning för mitt läsande funkar egentligen inte alls. Jag är en lustläsare med smak för det mesta - bara det är väl skrivet! Inför 2016 har jag ändå bläddrat mig fram i årets bokkatalog. Och se, en idé dök upp: Nu ska det läsas biografier om spännande kvinnor. Nästa år kommer nämligen flera högspännande böcker just i biografigenren. Och det är verkligen inte en dag för tidigt! Först och främst väntar jag på boken om Angela Merkel, oerhört aktuell och intressant person. Och sedan tänker jag sätta tänderna i biografin om Churchills fru Clementine - som tydligen hade avgörande inflytande i det tysta.

Sedan tror jag nog att jag glider över på romankonsten i alla fall. Med spänning ser jag fram emot den italienska succésviten av Elena Ferrante. Namnet är en pseudonym och spekulationens vågor har gått höga kring vem som döljer sig bakom romanerna. Första delen, "Min fantastiska väninna" kommer i mars. Kristina Ohlssons första skräckroman "Sjuka själar" ska jag ge en chans - bara för att hon är en sådan fantastiskt bra författare. Och Elizabeth George får en chans till. Visserligen ingen utmaning, men man kan väl få läsa bara för nöjes skull?

Susanna Mattsson, Jägersro: Min ständiga läsmålsättning brukar se ut ungefär såhär: "Minst en bok i veckan. Två Nobelpristagare. 10 böcker av författare med rötter utanför Sverige/Storbritannien/USA" och jag brukar av någon outgrundlig anledning misslyckas med den, trots att jag tycker att jag inte spänner bågen alltför högt. Därför lanserar jag i år Läsförhoppningen. Kanske lyckas jag bättre om det låter lite snällare/slappare.

Läsförhoppningen 2016 lyder:
• Mer tid till fysiska pappersböcker. Gärna i läsfåtölj med en kopp god varm dryck.
• Två olästa Nobelpristagare.
• Läsa (eller avfärda) de halvlästa böckerna på nattygsbordet.
• Vett att sluta läsa om jag inte gillar en bok.

Och exakt hur det gick med förra årets målsättning? Har tänkt mig att summera i veckan. Stay tuned!

Vår vän Anne – Ungdomsfavoritutmaningen #2

Det var även i ljudbok inblandad i jämförelsematerialet, även om den ej syns i bild.

När jag var på förra årets hetaste date (ni som inte minns kan läsa allt om min och Toms tête-à-tête här) lät föremålet för min litterära förälskelse mig veta att han inte gav mycket för den kanadensiska författarkåren. Vare sig Nobelpristagaren Alice Munro, genialiska Margaret Atwood eller min barndomsfavorit Lucy Maud Montgomery var något att hänga i granen. Däremot tipsade han mig om Mordechai Richler, som jag likt en dålig fangirl fortfarande inte stiftat bekantskap med.

Att smaken är delad är ju allmänt känt, och att alla goda författare inte kan älska alla goda  författare får man ju acceptera. Men att favoriten Tom Rachman dissar L.M. Montgomery skapar ändå en viss nervositet när omläsning står för dörren i kulturklubbens ungdomsfavoritprojekt. Och hu... När jag läser de första kapitlen i "Anne of Green Gables" där först Rachel Lynde, sedan Matthew Cuthbert och till slut Marilla Cuthbert får häpna i tur och ordning (ni som någon gång har läst känner igen den här ganska sega inledningen) förstår jag varför man kan reta ihjäl sig på det här. Anne är så fruktansvärt käck, och kapabel, och lillgammal, och pratig. Ja, jag retar mig. Och det är med en stor sorg i hjärtat jag inser att omläsningen av den här älskade boken kanske inte blir så angenäm ändå.

Men tack alla gudar! För det släpper. Och bara ett par kapitel in är jag, som alla gånger förr, djupt engagerad i det här barnhemsbarnets öde. Det är inte hennes misstag och tokerier som fångar mig: att hon super sin bästa vän full, färgar håret grönt, trillar ner från en taknock där hon balanserat för att vinna ett vad... (att Anne fungerat som förebild för flera av Astrid Lindgrens hjältinnor behöver inte ifrågasättas). Det är hennes själfullhet och fantasi och förmåga att suga märgen ur livet. Hennes drömmar, hennes självständighet och hennes intellekt som är själva essensen i den här berättelsen. Ja Anne! Jag älskar dig fortfarande. Av hela mitt hjärta.

Jag har inte tillräckligt på fötterna för att veta vilken slags förebild Anne var när boken kom ut för drygt 100 år sedan. Men jag tänker mig att hon måste ha varit något i särklass i tid när kvinnor ännu inte ens hade rösträtt. Hon är fortfarande något i särklass. Så självklart i sin egen rätt.

Min kulturklubbskollega som aldrig hade läst böckerna tidigare fångades främst av språket. Och trots att hon, i kanske högre grad än jag, led av Annes käckhet kunde hon inte lägga ifrån sig boken. Även det ett hyfsat gott betyg.

Det slår mig också att jag själv blivit Anne på Grönkulla (en barndomsdröm - tänk om jag vetat). De där personlighetsdragen och tankefigurerna som jag trodde kom ur någon slags dna-kombination är egentligen inget annat än det sociala/litterära arvet. Så nästa gång min gode make försöker dra mig vidare när jag under en promenad stannat upp för hundrade gången och bara insupit naturens ljuvlighet så vet han vem han ska skylla på. Eller tacka.

Läs om första delen i Ungdomsfavoritutmaningen här.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro