söndag 30 november 2014

Julstämning...


Jag vet att Darcy figurerade här senast igår, men kan det bli för mycket Mr Darcy i en och samma blogg? Svar såklart: ett rungande nej. Dessutom är det ju första advent idag = julpyntstema, helt ok.

Så ni kan ju gissa tre gånger om jag vill ha den här i min icke existerande gran i jul. Från British Library bookshop. En liten hint bara, ifall någon är intresserad av att leverera en för tidig julklapp.

Lizzie Bennett
a.k.a.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

lördag 29 november 2014

Dagens skratt

En av de anständiga kopparna?
Chinua Achebe goes up to the counter and orders strong tea and a scone. He picks up the scone and it crumbles in his hands. “Sorry”, the barista says. “Things fall apart.”

Jamen mohahahaha!! Jag är ju både från Göteborg och sjukt nördig när det kommer till litteratur. För er som är likaledes, kolla in Literary Starbucks. Allt är inte lika kul, men det som är kul... är kul!

Jag menar: Darcy goes up to the counter and orders a caramel flan latte. He drinks it and is displeased. Then again, he has only had half a dozen acceptable Starbucks drinks in his life.

Jag dör. Enjoy your coffee!

Eder ödmjuka barista
a.k.a.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

fredag 28 november 2014

En hämnande frälsare (Jo, Jo, Jo jag kan lita på dig!)



Jag ska börja den här recensionen med att skriva en några ord jag aldrig trodde att jag skulle komma att yttra. Jag är glad att Jo Nesbø slutat skriva om Harry Hole. För hur mycket jag än älskar Oslos trasigaste snut (och jag älskar honom verkligen, se till exempel här och här och här), så är det lite med Hole-serien som med säsong 7 av "Sons of anarchy". Historien har oundvikligen virdits i en riktning där det bara finns våld och svärta kvar. Och det blir helt enkelt - väldigt tungt.

Nu inte sagt att Nesbøs nya "Sonen" är någon lättsam historia. Långt därifrån. Men den har det där som jag älskar med de tidiga Harry Hole-böckerna. Utöver en rasande spännande historia och en rejäl dos mörker och blod finns här nämligen utrymme för inkännande karaktärsbeskrivningar, ett lugnare tempo och, för en före detta bosatt i grannlandets huvudstad, efterlängtade Oslovyer. Det slumpar sig nämligen så att en stor del av handlingen utspelar sig i mitt gamla kvarter på Ila, och läsningen bjuder på såväl igenkänning (till exempel i form av hasande missbrukare på väg till och från härbärget - minns fortfarande de där karaktäristiska morfinstinna stå-sovarna på busshållplatsen på Waldemar Thranes gate) som chockartade insikter ("Va!! Finns Tranen inte kvar längre?" För er som undrar var Tranen en mytomspunnen krog i den lägre klassen där en man vid namn Arnie "Skiffle Joe" Norse spelade country och cyklade enhjuling på helgerna. Tydligen ligger där nu istället ett fräsigt bageri. The horror! The gentrification! Okej, nog med utvikningar).

I fokus för handlingen står Sonny Lofthus, missbrukare, helare, hämnare. Hans liv rasade samman när fadern, lysande (men korrumperad) brottsutredare, tog livet av sig.
Sonny har därefter tillbringat hela sitt vuxna liv på "Staten", Oslos fängelse, där han resignerat sonar andras brott i utbyte mot en aldrig sinande dos heroin. Samtidigt är han känd bland de andra fångarna som något av en Buddha-gestalt, med förmågan att ge syndernas förlåtelse. Men så en dag får han vetskap om något som ruckar hans världsbild i grunden. Han lämnar fängelset och ger sig ut på en hämdturné. Nu ska synderna sonas.

"Sonen" bjuder på en skarpvässad Jo Nesbø. Skillnaden är milsvidd från "Huvudjägarna" (den förra icke-Harry-boken - en kort lättviktare till actionroman som jag skriver mer om här). Det här är ju bra på riktigt. Harry-bra. Bra Harry-bra. Missbrukaren Sonny är en fantastisk anti-hjälte. Han är mild, ödmjuk, känslig och klok. Och mördare. Som läsare blir man en ivrig, om än ambivalent påhejare till hans framfart bland Oslos kriminella. Och den oförtröttlige utredaren Simon Kefas. Han gick rakt in i hjärtat. Åh, vad jag önskar att jag kunde läsa mer om honom. Gillar också bokens lite pretentiösa anslag med tung, biblisk tematik.

Detta är helt enkelt krim av allra finaste sort. Tack Jo! Du levererar helt enligt förväntan.

Johan har också läst. Såhär tyckte han.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

torsdag 27 november 2014

And the Academy award goes to …

Tove Alsterdals “Låt mig ta din hand” utsågs i söndags till årets bästa svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademin.
Ett stort välförtjänt grattis till Tove önskar vi på Bokboxen (även om jag tyckte att nominerade Thomas Engströms ”Söder om helvetet” var strået vassare).

"Låt mig ta din hand” är en mörk och spännande historia som tar med sin läsare på en resa från sjuttiotal till nutid. Från Stockholmsförorten Jakobsberg till militärdiktaturens Argentina.

”Natten mot valborgsmässoafton störtar Charlie Eriksson ner från en balkong på elfte våningen i Jakobsberg. Bakom sig lämnar hon ett liv av droger, kaos och ouppfyllda drömmar.
Polisen avskriver dödsfallet som självmord.
Helene har lämnat förorten. Hon har suddat ut sin bakgrund och brutit med familjen: en mamma som övergav dem, en pappa som drack och syrran som inte kunde skilja på verklighet och fantasi.
Men vem var hennes syster Charlie egentligen? Tog hon verkligen livet av sig? Och vad gjorde hon i Buenos Aires fyra veckor före sin död?”


Vi skicker även en stor gratulasjon da till Jørn Lier Horst fra Norge, som plockade hem priset för bästa till svenska översatta deckare med sin ”Jakthundarna”.
Min recension av den hittar du här.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

onsdag 26 november 2014

TÄVLING! Vinn "Odödlighetens elixir".


I måndags gästades vi av författaren Gabi Gleichmann som berättade om tillkomsten av sin bok "Odödlighetens elixir". Ni som blev sugna på den har nu chansen att vinna ett signerat exemplar.

Fem böcker lottas ut bland dem som kan svara på frågan:

Från vilket land kom filosofen Baruch Spinoza?

1. Tyskland
X. Spanien
2. Holland

Skicka ditt svar samt namn och adress till bokboxen@akademibokhandeln.se senast tisdagen den 2 december.

Lycka till!

Här kan ni läsa Gabi Gleichmanns text från i måndags.

Om boken: "Inte förrän det på allvar gick upp för mig att jag var döende insåg jag – som den siste Spinoza – att jag var den ende som kunde minnas min grandonkels berättelser om vår släkt från tider dit min barndom inte nådde, att jag var den ende som kunde minnas farmors och farfars bittra om än underhållande gräl, att jag var den ende som kunde minnas vad som hände den dagen när min tvillingbror Sasha dog. Inte förrän då drabbades jag av insikten att mitt livs stora nederlag inte var att jag skulle ryckas ut ur livet, utan att när detta sker kommer alla som har gått före mig att falla i glömska."
Den märkliga släkten Spinoza har vandrat genom historien och Europa. Vägen har kantats av krig, förföljelser och uppbrott och med sig har de också burit generationers berättelser om kärlek, livsglädje och hopp.
I en sjukhussäng ligger Ari Spinoza. Innan han dör vill han föra vidare berättelserna om hans judiska släkt som grandonkel Fernando matat honom med som barn. Gradvis förstår han att alla historier och skrönor leder fram mot en och samma hemlighet: Odödlighetens elixir.

tisdag 25 november 2014

En underbar dag


Minns ni "En dag", boken som följde ett ungt par genom 20 år, genom känslomässiga toppar och dalar? Boken var fantastisk och det blev filmen också.

Nu har han gjort det igen, David Nicholls, den där engelsmannen som ser litet tråkig ut men som har en speciell känsla för romantik-som-aldrig-någonsin-blir-alltför-sötsliskig.

Den nya romanen "Vi" tar på sitt sätt vid, där den andra slutade, även om det inte är samma personer. Paret har varit gifta i 20 år, sonen ska flytta ut, och nu ska de göra den stora resan genom Europa alla tre. Tillsammans, jättemysigt, allt har pappa bokat mycket ordentligt.

Då vill frun skiljas.

Ridå? Nej, resa ska de ändå, för sonens skull. Det blir en tågluff med mycket förvecklingar, sorgligt, humoristiskt, ömsint. Med andra ord - en helt underbar berg-och dalbana att följa. Att den dessutom går genom många av mina favoritstäder i Europa gör inte romanen sämre.

Omslaget är rätt trist, men låt er inte avskräckas! Det här är en roman som man önskar aldrig tog slut. Och faktiskt, ännu bättre än "En dag".

Eva Killberg
Killbergs Bokhandel Ängelholm

måndag 24 november 2014

Gästbloggaren: Gabi Gleichmann


SÅ FÖDDES ELIXIRET

Hösten 1998 lämnade jag Stockholm, livet som kulturskribent och kritiker på Expressen, och flyttade till Oslo. Jag hade funnit grannlandets största naturresurs. Det var inte olja. Utan en norsk kvinna.

Vi gifte oss. Skaffade barn. Tre pojkar. De närmaste tio åren, fyllda av genuin livsglädje, flög raskt iväg; vi märkte knapp att utanför vår lilla familj existerade en mångskiftande värld. Själv stortrivdes jag med att inte längre befinna mig på den svenska offentliga debattens upplysta scen och skriva kommentarer. Samvaron med barnen gav mig vingar, jag svävade högt över marken, var friare, mer öppen än förr, och lärde mig att allt är möjligt, att endast våra egna begränsningar sätter snäva ramar.

Så kom det en dag ett brev. Avsändaren, min frus onkel, en äldre aristokrat, ägnade tiden på sitt stora slott åt släktforskning. Han sände oss ett släktträd. Den visade släkten Cappelens 350 år i Norge. Min fru skulle fylla i våra namn och födelseår. Jag var förundrad. Visste att rasrena hundar och kapplöpningshästar hade stamtavlor. Men hade aldrig sett något sådant över människor.

Min fru menade att detta var som en skattkarta: det gav barnen möjlighet att följa sina norska förfäder i spåren. Jag anmärkte att släkttavlan knappast kunde fungera som ett fönster mot gårdagen. Det innehöll endast namn och årtal. Här fanns intet av det som utgör ett människoliv: gärningar, tankar, drömmar, begär, längtan, aspirationer, besvikelser, framgångar, anekdoter, etc. Inget kött och blod. Inga nycklar till tidigare generationers tillvaro.

Hustrun trodde att jag var avundsjuk, för jag kunde inte uppvisa något släktträd. Ödet och historien har genom århundradens lopp obarmhärtigt kastat mina judiska förfäder fram och tillbaka mellan Europas olika länder. De gavs ingen möjlighet att slå rot någonstans. Nazismens brutala framfart utplånade dessutom de flesta i min släkt. Jag hade inga farföräldrar eller äldre anhöriga som kunde inviga mig i det förflutna.

Plötsligt insåg jag att mina barn behövde veta mer om min sida, deras judiska rötter. Lära sig om sin DNA, den arvsmassa som bygger upp deras kroppar och det blod som rinner i deras ådror. I vår familj iakttar vi inte någon tradition. Hur kan våra barn då bäst lära sig om sitt judiska arv och sin sammansatta identitet?

Då föddes en tanke i mitt huvud. Jag lovade min fru att ge våra pojkar en gåva: ett judiskt släktträd – längre än Cappelen släktens 350 åriga historia – omfattande tusen år. Jag skulle skapa det med hjälp av min penna och fantasi. I mig levde ju andra människors liv och handlingar. Vi är alla vandrande tidsmaskiner, med minnets hjälp reser vi oavlåtligt fram och tillbaka i tiden, i våra liv, i historien, och förvandlar gårdagen till nuet.

Jag påminde mig också om att endast romankonsten är i stånd att skänka de döda, de bortglömda, historiens myriad av anonyma individer, deras ansikten åter, och resa ett äreminne över dem.

Min tanke var att skildra en judisk släkts historia, spårad tillbaka till 1100-talet och förd fram till 2000-talet. Den fiktiva släktkrönikan skulle ha många förebilder i verkligheten, vara någonting mellan fantasi och historiska referenser, så att verkliga och inbillade händelser ständigt speglar sig i varandra. Med hjälp av en fantasifresk, med ironiska blinkningar till vedertagen historisk framställning och en rad påhittade citat, ville jag fånga en glimt av den judiska minoritetens bidrag till och öden i Europa under de senaste tusen åren.

Valet av familjenamn i denna uppdiktade släktkrönika var givet från början. För vem kunde bättre än Baruch Spinoza, denne monumentala 1600-talsfilosof, en av de allra viktigaste i västerländsk tanketradition, symbolisera den judiska minoritetens betydelse för omvärlden. Hans personlighet och livsöde har alltid fascinerat mig. Samtidigt bjöd hans bakgrund och sorgliga liv på ypperliga möjligheter för att väva ett panorama över det judiska Europa, över de typiska förhållanden som rådde med förföljelser, utsatthet, dramatiskt växlande öden och samtidigt ett innehållsrikt andligt och intellektuellt liv. Därav romanens karakteristiska stämning av grym, nyckfull, ironisk, överflödande saga, där allt kan hända. Ty människan är oförklarlig.

Allt i romanen framträdde som i skenet av en blixt och stod klar för mig när jag bestämde mig för familjenamnet. Namnet Spinoza var för mig som Marcel Prousts berömda anekdot om mandelkakan doppad i lindblomsté, som ger upphov till en ofrivillig, intensiv minnesupplevelse. Knappt hade jag tagit namnet Spinoza i min mun förrän bilden av rummet där han slipade optiskt glas dök upp. Med rummet kom staden Leyden där han bodde i exil, sedan Amsterdam, därefter Spanien varifrån hans släkt hade flytt undan den katolska inkvisitionen, sedan Granada med den harmoniska samexistensen mellan judar och morer – allt detta fick form och steg fram, människor och epoker, ur mitt inres djup.

Allt gick med svindlande fart. Sex månader tog det att skriva ner historien om släkten Spinoza, som jag omedvetet burit på i 30 år utan att någonsin ha vågat berätta om den.

Trettiosex generationers liv kan omöjligt fångas i sin helhet på 560 boksidor. Således är min roman ingen uttömmande berättelse om en judisk släkt. Det jag ville göra med hjälp av mina påhittade karaktärer var att påminna människor om att vi har glömt att minnas hur det en gång var i vår del av världen. Samt att berätta mustiga rövarhistorier som lockar fram skratt och tårar.

GABI GLEICHMANN



Gabi Gleichmann är författare, kulturskribent och tidigare ordförande i svenska PEN. Sedan 1998 bor han i Norge. Hans debutroman "Odödlighetens elixir" är såld till 15 länder.

Vill du vinna Gabi Gleichmanns bok? Håll utkik i bloggen. Snart lottar vi ut fem signerade exemplar.

söndag 23 november 2014

Fem lyckliga får "Byggfirman"!




Svaret på frågan i vår senaste tävling var Gran Torino. Bland dem som kunde det har vi dragit fem vinnare som får varsitt signerat exemplar av Staffan Nordstrands "Byggfirman".

Bokboxen säger grattis till Rebecca i Kävlinge, Ann-Lis i Enskede, Louise i Helsingborg och Marie och Antonio i Malmö.

Håll utkik i brevlådan! (Men ha lite tålamod, för Staffan Nordstrand är i Thailand och tillbaka i början av december. men då har han lovat att signera och skicka!)


 

lördag 22 november 2014

Tonight... Tonight.... Årets date?

Årets (1974 års) kontaktannons. Tänk att han visste att jag skulle vilja träffas redan för 40 år sedan.

Kanske kan det bli svårt att slå dejten med Tom Rachman härförleden, men gissa vad jag ska göra ikväll? Just, det! Jag svarade på kontaktannonsen ovan, så ikväll har jag en träff med Sveriges mäktigaste scenpersonlighet!

Något förvånande kanske, med tanke på min klagosång för ett par veckor sedan. Men trots att jag (i mitt tycke, men så är jag en otålig och lite slarvig själ) lusläst turnéprogrammet hade jag missat att BRUNO K ÖIJER UPPTRÄDER I HÄSSLEHOLM IKVÄLL!!!!

Och vänta, det är ju bara en kvart med tåget från Höör! Och jag är inte i Indien! Och min fina kollega Pia har gått med på att byta arbetspass med mig så att jag slutar i tid för vad som kan bli om inte årets date, så i alla fall årets scenframträdande.

För det är ju i publiken jag kommer att sitta. Och gissa om jag kommer att vara lycklig.

Susanna Mattsson

Killbergs Bokhandel Jägersro

fredag 21 november 2014

”I never loved Elvis and I never sang the blues.”


Jag har alltid haft en passion för musikbiografier.
Vet inte hur många jag läst genom åren, något hundratal säkert. Även många om artister jag inte ens hyser någon större kärlek till (Neil Young, Slash, Ozzy, Runawaysångerskan Cherie Currie t.ex.).
Det är bara något som fascinerar mig med ”sex & drugs & rock ’n’ roll”-världen tydligen.
Samma sak gäller för musikdokumentärer på tv. Har mången gång suttit framför ”rockumentarys” och ”behind the music”-s om band/artister som jag aldrig skulle lyssnat på annars.
Fastnade framför en evighetslång Take That-dokumentär på SVT för inte allt för längesen. Robbie Williams, så ledsen, så skör. Stackars pöjk.

Vi ska inte prata om alla sjuttioelva Bowie-biografier-med-i-grund-och-botten-samma-innehåll som jag lyckligt flinande plöjt igenom samtidigt som man återupplevt gamla plattor i bakgrunden.

Tänk då så kul det blev för mig när Miles Hunts bandsjälvbiografi landade i brevlådan förra veckan!
Miles vem? Säger då 90% av er.

Ja, om ni är närmare fyrtio än tjugo har ni säkert hört den här:


eller denna kanske?


Som sångare, gitarrist, låtskrivare, frontman och större-i-käften-än-Liam Gallagher och Howlin’ Pelle Almqvist sammanlagt i nittiotalsikonerna The Wonder Stuff var Milo (som vi Stuffies säger) min störste idol, näst herr Bowie, från gymnasiet och framåt.

Jag låter honom beskriva boken själv:

”The book does not take the form of a standard rock biography, it is instead a look into my personal diaries, which I began to keep from 1986, the year of The Wonder Stuff’s formation. It will provide the reader with an inside view of the band, previously unseen and unheard. I have been as honest as my memory will allow, in adding extra anecdotal text to the original diary entries. No names have been changed to protect the innocent, because from where I was standing we were all as guilty as the next man. As I have read these diaries for the first time since they were written, beginning over twenty-five years ago, I have been amused and saddened in equal measure.”

Turligt nog är Hunts penna lika vass som hans röst och boken är en enormt underhållande och nostalgisk promenad genom både bandets historia och den engelska indiepopscenens tidiga år.

Hup, two, three, four!

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

torsdag 20 november 2014

Fullt ös i våra butiker idag!

Idag händer det mycket i våra butiker. Och du hinner faktisk med allt. Börja eftermiddagen på Center Syd tillsammans med Anneli Pålmark och Carl Österberg...


...fortsätt sedan till Helsingborg (det är bara raka spåret på E6:an ju) får en helkväll med Lena Ebervall, Per E. Samuelsson, Britt-Marie Mattsson, Anders Roslund och Stefan Thunberg.


Kan ni komma på ett bättre sätt att tillbringa torsdagen? Nej, tänkte väl det.

onsdag 19 november 2014

The perks of being a bokhandlare (never ending story...)


Först så jublar man sådär bokhandlarglatt över vad som väntar i brevlådan när man kommer hem från Indialand... Och sedan kommer man tillbaka till jobbet, och vad ligger där och väntar? Megavinsten från Bonnierförlagens informationsdag!

Plus en liten påminnelse från Maria på Weylers förlag om en deckare jag missat när jag hurrade över höstens krimutgivning (Meyer har jag faktiskt aldrig läst, så det blir en spännande bekantskap).

Någon som hör mig klaga över jobbet? Nej, tänkte väl det. Det skulle i så fall vara att jag behöver lite ledigt för att hinna läsa allt. Någon som bjuckar på det också?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

tisdag 18 november 2014

”Our House, in the middle of a street …”

I fjol var jag övertygad om att Alex Marwoods ”Onda flickor” var året bästa thriller.
Sedan läste jag Gillian Flynns ”Gone girl”, och vips så hamnade Alex på en hedrande men kanske lite snopen andraplats (recension här).

De två damerna har mer gemensamt än min passion för listplaceringar. Bägge två rör sig utanför deckargenrens vanliga ramar. Deras berättelser är snarare tragedier.
Historier om trasiga människor, samhällets olycksbarn, white trash och utanförskap än vad de är regelrätta spänningsromaner.
Men spännande är det.
Långt mer så än de flesta mord-på-Gotland-eller-tortyr-av-småbarn-varianterna.

I Alex nya bok, ”Granne med döden”, skruvas rysarkofficienten upp rejält …

”I ett sjaskigt hyreshus i södra London väntar något fruktansvärt på att upptäckas.
Alla de sex hyresgästerna tycks ha något att dölja. Collette är på flykt från sin före detta chef. Minderåriga Cher är på rymmen från ett barnhem. Thomas försöker bli vän med alla sina grannar; det tycks bara göra honom mer ensam. Hossein är en attraktiv men tillbakadragen iransk flykting. Och så Vesta, som finns där för alla och verkar känna till allt som pågår i huset. Eller åtminstone trodde hon själv det.
En natt inträffar en fruktansvärd olycka som tvingar de sex att ingå i en allians. Men en av dem är en mördare. En person som är mycket skicklig på att dölja sitt tidsfördriv. Och som nu närmar sig sitt nästa offer...”


Det är markant blodigare och mer skrämmande än i ”Onda flickor”, även om historien i sig är mindre avancerad. Vi får dock på ett mycket skickligt sätt följa med in i mördarens huvud långt innan vi förstår vem av hyresgästerna det är.
Det är snyggt uppbyggt och persongalleriet är genomgående strålande.

”Djävulskt otäck!”, säger självaste skräckfarfar Stephen King.
Och det har han helt rätt i!

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Sista chansen att skicka in svar i vår tävling!

Ni har väl inte missat att vi just nu lottar ut fem signerade exemplar av Staffan Nordstrands "Byggfirman". För att vara med och tävla svarar du på frågan nedan och skickar ditt svar, samt namn och adress till bokboxen@akademibokhandeln.se.

Vi vill ha ditt svar senast idag, så skicka in på studs!

Och lycka till!

I sin Sydostasientrilogi skriver Staffan Nordstrand om hmongfolket. Folkgruppen figurerar även i film av Clint Eastwood. Vilken?

1. Broarna i Madison County
X. Gran Torino
2. Million Dollar Baby

Staffan Nordstrand har gästbloggat hos oss. Här kan du läsa hans text från i förra måndagen.

måndag 17 november 2014

Gästbloggaren: Anne Liljeroth


Levande karaktärer – på riktigt

”Vilken härlig nyckelroman du skrivit”, skrev en läsare till mig. Hon hade läst "Bara människor". Min debutroman som kom ut i september 2013. ”Nu väntar jag på fortsättningen. Och jag är så nyfiken på vilka som får vara med nästa gång.”

Nu kan hon läsa den fristående uppföljaren, Vanliga människor glömmer och går vidare. En historia om vad hämnden gör med oss, om när offret blir förövare. Det är en historia fylld av intriger, men också om relationer och längtan efter tvåsamhet.

I en nyckelroman hittar man verkliga personer, lätt förklädda. Karaktärerna i mina romaner är resultatet av min fantasi, brukade jag vara noga med att påpeka. Jag skapade dem och jag formade dem. Jag har gjort dem till de typer jag vill att de ska vara. Och jag har tvistat till dem lite extra för att jag tror att de blir intressantare på det sättet. En vanlig människa blir rätt trist i text. Så jag har hittat på. Det allra mesta.

Men trots försöken att tvista personligheterna så hör läsare av sig. ”Är det inte hon, eller han? Visst känner jag igen dragen hos honom.”

Först tänkte jag att det kanske blir det roligare att läsa om vi tror oss känna igen dem vi läser om? Men så hände det saker.

Som författare har man olika källor att ösa ur när man skriver. Fantasin är en, egna upplevelser är en annan och research är en tredje. Men gränserna kan vara diffusa. Inte minns jag exakt vilka jag mött eller vad jag varit med om under mina levnadsår. Erfarenheterna från min debutroman har fått mig att inse att det kan vara så att det undermedvetna spelar mig små spratt och lyfter fram personer och händelser som jag stuvat långt ner i ryggsäcken.

Vid en signering i min gamla hemstad Skara stövlade en äldre herre rakt in i bokhandeln. Han slängde upp portföljen på kassadisken och skrek högt: ”Hej, det är jag som är Per Norder.”

Då vill jag påminna om att Per Norder, en av karaktärerna i min bok "Bara människor", inte är en allt för sympatisk person. Detta verkade inte hindra besökaren. Den här mannen var både stolt över och övertygad om att jag använt honom som förebild för Per Norder. Han slängde fram handen, presenterade sig som Leif Nordh och berättade att han till yrket hade varit bankdirektör i staden. Precis som min karaktär. Och det var i detta ögonblick som jag började fundera över mitt undermedvetnas påverkan på min fiktiva historia.

Vi använder oss av det vi har och tar reda på det vi måste veta för att skapa en trovärdig historia. Däremellan svävar upplevelser som små luddiga moln. Mina alldeles egna tolkningar av livet och det jag mött. De färgar historierna, gör dem lustiga, eller sorgsna. Det är fluffet som gör det till min historia, och skapar mina karaktärer. Jag trodde de var produkter av min vilda fantasi, men kanske finns de på riktigt?

Eller hur var det nu?


Anne Liljeroth är född och uppvuxen utanför Skara i Västergötland men bor sedan länge i Stockholm. Hon driver egen verksamhet, som frilanskonsult och kombinerar uppdragen med sina två passioner – skrivandet och yogan. Hon är diplomerad mentor och är aktiv som mentor i föreningen Sveriges Kommunikatörer. Dessutom sitter hon i styrelsen för föreningen Tjejzonen. Anne debuterade på Hoi Förlag hösten 2013 med boken "Bara människor".

söndag 16 november 2014

Ni vann Alexander Söderbergs "Den andre sonen"



Bokboxens redaktör har som ni kanske har märkt varit en sväng i Indien, därtill med ytterst begränsade uppkopplingmöjligheter. Därför har vi tvingats dröja lite med att offentliggöra vinnarna i vår Alexander Söderberg-tävling. Men bättre sent än aldrig - här kommer de!

Vi gratulerar alltså Maria i Hässleholm, Jerry i Landskrona, Ingrid i Genarp, Torsten i Ängelholm och Anna i Lomma! Ni (bland många andra) visste att Sophie Brinkmann arbetar som sjuksköterska och har därför vunnit varsitt signerat exemplar av "Den andre sonen". Kommer snart i brevlådan.

För alla er som inte vann den här gången – här kan ni läsa mer om vår pågående tävling. Skicka in ditt svar idag!

Och här kan ni läsa Alexander Söderbergs gästinlägg i Bokboxen från tidigare i höstas.


Om boken: Hector Guzman ligger i koma och hans imperium vittrar långsamt sönder. Sophie Brinkmann blir en bricka i ett spel där lojalitet suddas ut och hon är utlämnad till en värld präglad av förräderi, hänsynslöst våld och bottenlös ondska. För att inte gå under måste hon vända sig inåt och hitta sitt mörka jag.

Poliserna Antonia Miller och Miles Ingvarsson rotar vidare i utredningen kring morden på restaurang Trasten. Ju närmare de kommer blir en persons inblandning tydligare - Sophies.

Alexander Söderberg fick en flygande start med Den andalusiske vännen. Uppföljaren Den andre sonen är snabbare, mörkare och mer ödesmättad än debuten.

lördag 15 november 2014

The perks of being a bokhandlare... (igen!)



Har jag någon gång sagt att jag har världen bästa jobb?

För den som tvivlar: Titta här vad som väntade i brevlådan efter att jag kom hem från Indien! Seriös lycka. Årets mörkaste veckor är räddade. Tack Natur och Kultur.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

fredag 14 november 2014

The best little bookshop in Delhi


Nja, jag har faktiskt ingen aning om huruvida den här lilla kompakta bokhandeln är Delhis bästa. Men den är definitivt en av mina favoriter där den ligger inklämd bland butikerna i backpackermeckat Paharganj. Och visst finns här mycket som passar turistsmaken, som reseguider (kolla in Lonely Planet-sektionen) och lättsmält i pocket perfekt för stranden/hotellet. Inte desto mindre kan man hitta såväl indiska klassiker som facklitteratur i hyllorna. Och ägaren är urtrevlig.

Väl värt ett besök. Books are your best friend! Var du än befinner dig i världen.

Bokboxens Indienkorrespondent
a.k.a. Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro


torsdag 13 november 2014

Caitlin Moran på svenska!

Nu har min inte-så-hemliga förälskelses bok äntligen kommit ut på svenska!
Sedan en vecka tillbaka kan ni träffa Caitlin Moran i alla våra butiker. Men inget flörtande! Hon är min!!

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

P.s. Här kan du läsa min recension från i somras.

onsdag 12 november 2014

TÄVLING: Vinn Staffan Nordstrands "Byggfirman"

Vi lottar ut fem signerade exemplar av vår gästbloggare Staffan Nordstrands "Byggfirman". För att vara med och tävla svarar du på frågan nedan och skickar ditt svar, samt namn och adress till bokboxen@akademibokhandeln.se.

Senast tisdagen den 18 november vill vi ha ditt svar.

Lycka till!

I sin Sydostasientrilogi skriver Staffan Nordstrand om hmongfolket. Folkgruppen figurerar även i film av Clint Eastwood. Vilken?

1. Broarna i Madison County
X. Gran Torino
2. Million Dollar Baby

Här kan du läsa Staffan Nordstrands text från i måndags.


Om boken: Byggfirman är en fängslande nyckelroman om korruption och människohandel i den svenska byggbranschen där vi får följa sex familjer i deras vardag under en vecka i dramatik, med spänning, intriger, kriminalitet, humor, handel med byggarbetare, sex och samlevnad.

»Fy fan vad skönt att äntligen få iväg dem i morgon! Jag har varit orolig länge för att polisen, facket eller någon tidning skulle komma hit och få se hur de bor och jobbar. De har ju inget arbetstillstånd och varenda krona har jag betalat dem svart. Skit luktar de också.«

Adrian och Lena har haft svart arbetskraft från Baltikum inhyst i en husvagn på tomten under det senaste året. Men nu är huset färdigbyggt och Adrian vill två sina händer. Fast problemen är inte så lätta att lämna.

Bokens Beata lyckas lämna prostitutionen och Sverige, men för andra går det illa. Kalle och Mia blir omhändertagna av polisen vid hemkomsten från middagen i berättelsen. Kalle döms till fängelse och Mia skiljer sig från honom. Iwona och Fredrik blir påkomna av Skattemyndigheten vid en senare utredning och tvingas lämna ifrån sig allt efter en sköntaxering. Pelle och Eva flyttar till Danmark efter husbranden som deras grannar misstänker är anlagd. Zen fortsätter att driva byggbolag, fortfarande med svart arbetskraft. Adrian och Lena skiljer sig två år efter att huset står klart.

Byggfirman bygger på autentiska livsöden. Alla brott, transaktioner, dödsfall, platser och händelser har sin motsvarighet i verkligheten, vilket inkluderar miljonrullningen vid byggnationerna i Stockholm kring Globen, Södra stationsområdet, Berns, Vasaterminalen och Södersjukhuset.

tisdag 11 november 2014

Nytt från Sarah Waters!


Titta här vad jag ramlade över när jag scannade av topplistan på WH Smiths på flygplatsen i Delhi. En ny Sarah Waters! Hur har jag missat det? Ska genast beställa hem. Pepp!


"There came the splash of water and the rub of heels as Mrs Barber stepped into the tub. After that there was a silence, broken only by the occasional echoey plink of drips from the tap...'Frances had been picturing her lodgers in purely mercenary terms - as something like two great waddling shillings. But this, she thought, was what it really meant to have paying guests: this odd, unintimate proximity, this rather peeled-back moment, where the only thing between herself and a naked Mrs Barber was a few feet of kitchen and a thin scullery door. An image sprang into her head: that round flesh, crimsoning in the heat.' It is 1922, and London is tense. Ex-servicemen are disillusioned, the out-of-work and the hungry are demanding change. And in South London, in a genteel Camberwell villa, a large silent house now bereft of brothers, husband and even servants, life is about to be transformed, as impoverished widow Mrs Wray and her spinster daughter, Frances, are obliged to take in lodgers. For with the arrival of Lilian and Leonard Barber, a modern young couple of the 'clerk class', the routines of the house will be shaken up in unexpected ways. And as passions mount and frustration gathers, no one can foresee just how far-reaching, and how devastating, the disturbances will be. This is vintage Sarah Waters: beautifully described with excruciating tension, real tenderness, believable characters, and surprises. It is above all a wonderful, compelling story."

Efter lite efterforskningar ser jag att den ges ut på svenska som "Hyresgästerna" i april nästa år.Fint för dem som inte vill läsa på utrikiska.

Bokboxens Indienkorrespondent
a.k.a. Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

måndag 10 november 2014

Gästbloggaren: Staffan Nordstrand


Till alla Er som vill lära känna en del av mig…
… skall jag nu erkänna att jag inte hade några planer alls på att bli författare. Men som det står i Bibeln, så är Herrens vägar outgrundliga. Så också mina vägar som till en början var mycket krokiga och fyllda av äventyr.

Under den senaste bokmässan kom det fram en kvinna till mig, tittade på mig och frågade om jag händelsevis kände igen henne. Hon trodde så klart detsamma som jag och många andra, att vi människor inte förändras så mycket genom åren.
Jag kände mig lite besvärad över situationen eftersom jag under alla mina sextiofem år kramat och pussat en del flickor och kvinnor. Kvinnan som stod framför mig befriade mig från allt mitt sökande i minnet. Hon berättade att hon hette Pia och gick i samma klass som mig i trean, fyran och femman.
Plötsligt framträdde Pia lite tydligare och när vi kramades som om det var i går, försvann åren.

Vi stod och pratande en stund efter det att hon köpt den senaste romanen "Byggfirman" och så sa hon någonting mycket sant innan vi skildes år:
– Inte kunde någon tro att du skulle bli författare.

Jag gick inte så ofta till skolan. Jag hade mer skolkdagar än skoldagar. De dagar jag var i skolan blev jag alltid kallad för dumhuvud. Jag var mycket dålig på att läsa och skriva, men var bättre på att slåss och jag tror att det var just det Pia kom ihåg.

När barnavårdsnämnden, efter mycket om och men lyckades placera mig på ett fosterhem utanför Tranås, rymde jag. Jag cyklade under en vinternatt, mycket dåligt klädd, på en stulen cykel ca två mil in till Tranås. Därifrån kom jag efter ett par dygn till Stockholm, och efter att polisen funnit mig i en kolonistuga transporterades jag till Danderyds sjukhus och psykavdelningen.

Där höll de mig inlåst i flera månader och hade jag inte rymt därifrån en vårdag så hade jag med all säkerhet blivit lobotomerad, fått en nerv avskuren i huvudet och blivit förstörd som människa.
Efter en tid med bus på Stockholms gator och sovandes i portar blev jag omhändertagen av Frälsningsarmén och skickad till ett hem för missanpassade barn på Svartsjölandet. Det dröjde inte länge förrän jag förstod att det var ett hem för missförstådda, inte missanpassade barn.

Tre år senare, sjutton år gammal, gick jag på Eriksdalsskolan på söder i Stockholm och läste in sjuan, åttan och nian på ett år, med bästa betyg. Motiverad till tusen och fast besluten att bli någonting.
Jag pluggade på och jobbade samtidigt på byggen. Bygga blev mitt liv med två andra jobb emellan. Ett på IBM och det andra som marknadschef på WANG, IBMs största konkurrent.

Min karriär blev solklar och ingenting fick hindra mig från att nå framgång med det jag tog mig för. Men en sak kom att bli mycket viktig under resans gång; jag skrev alltid och läste mycket.
På så vis började jag skriva musiktexter och musik. De ord jag inte kunde stava till bytte jag ut mot andra med samma mening och som jag kunde stava till perfekt. Det i sin tur innebar att mitt ordförråd växte, ord som senare kom att få betydelse.

Jag kom att skriva texter och musik som både Py Bäckman och Tommy Nilsson tillsammans med mig förevigat på skivor fram till 1994.

När jag 2005 blev chef för byggprojekt i Thailand och tillsammans med min sambo Maria bestämde mig för att sprida kunskap om människohandel och prostitution, som fanns i vår omgivning, kom skrivandet tillbaka. Men på ett lite annorlunda sätt.

Under de första två åren levde vi nära byggarbetarfamiljer och de relationsproblem som uppstod genom att mannen i familjen ofta besökte barer och bordeller. Nu pratar vi inte om turisterna, utan de lokalt födda. 75 till 80% av nyttjarna är asiaterna själva. Därutöver kommer turisterna från alla delar av världen.

Mina funderingar blev många om på vilket sätt jag skulle informera om problemen, när det gällde köp av prostituerade, både av lokala män och turister. Att informera via skolor, samarbeta med resebyråer, verka via sociala klubbar och media var några möjliga vägar, men en sak var säker: ingen skulle läsa ett instruktionshäfte på några sidor om hur man skulle förhålla sig till prostitutionen som turist eller som infödd.

Tiden gick och jag blev tvungen att resa till norra Laos för att försöka finna på en leverantör av trä för produktion av dörrar till byggprojekten.
Efter flera dagars resa upp i norra Laos, kom vi hungriga, törstiga, och trötta efter en färd i dimma och tjock rök från brända bergstoppar, fram till orten Phonsavan och Crater bar.
Det låter fint men det kan jag säga att ingen normal människa skulle gå in i en byggnad som var byggd av flygplansvingar och plåt från flygplan som störtat efter det att de blivit nedskjutna under Vietnamkriget, men inget annat alternativ fanns.

Jag och Maria blev sittande där tillsammans med tre tyskar som redan suttit där i två timmar i förhoppning att få någonting till livs.
Det fick vi veta en timme senare när vi började prata med varandra i samband med att vi alla hörde ett jävla liv från andra sidan en tunn plåtvägg av korrigerad plåt, när en höna som inte ville släppa livet till en gryta, skrek hejdlöst.

När det hade dröjt ytterligare någon timme innan maten kom in på bordet, hade jag börjat intressera mig för bombkartor, bilder på män från CIA, amerikanska soldater och noter under bilderna som berättade om hur CIA byggde upp den hemliga armén med hjälp av Hmongfolket. Det är en folkgrupp som utvandrade från södra Kina i början av nittonhundratalet, till Laos, Kambodja, Thailand och Burma. De ogillade kommunismen och var en lättmanipulerad folkgrupp för CIA. Lätt att få dem till samarbete med USA och kriga mot kommunismen i Laos och Vietnam.
Detta innebar att Hmongerna blev till stora delar helt isolerade efter kriget och för att få mat på bordet sålde de vapen som de kunde finna i grottor utefter gränsen till Vietnam, opium från bergstopparna och döttrar till bordeller.

Nu ledde Gud mig till en plats med historia, en bakgrund och en tydlig signal.
Efter de första timmarna i Phonsavan, timmar som kom att bli dagar, grodde detta så mycket i mitt huvud att jag nästan tappade fokus på vad skälet till vistelsen i området var, att finna en träproducent.
Min kommunikation med Maria blev mycket fåordig, så pass att hon trodde jag blivit sjuk.
Jag var sjuk, jag led av nyfikenhet och misstänksamhet.

Plötsligt började jag prata och då kom allt, alla mina tankar. Någon där uppe sa till mig att jag skulle skriva en roman, en dokumentär roman och i den ta in allt som jag nu lärt mig och som jag senare skulle komma att lära mig.
Dela med mig av hur handeln med människor kan se ut, få historien om Prim, hennes liv tillsammans med mamma Lu ut i världen, väcka kunskapen om trafficking genom en spänningsroman som kom att bli en trilogi.

Följa "Samnang Tiggarpojken" i hans liv under tiden i Phnom Penh fram till Bangkok och därefter de bägge kvinnorna som under lång tid blivit utnyttjade och våldtagna under hemska förhållanden, hur de finner kärleken hos varandra i romanen "Sista färden", där natten faller mörk och rummet fylls av tystnad men Prims närvaro skänker ljus till Bees liv.

Fyra år och fyra dokumentära romaner senare står jag på bokmässan och presenterar "Byggfirman" för hundratals människor som frågar om mitt researcharbete. Jag berättar då att det tog fyra år att samla all fakta för "Under floden" med massor av resor runt om i regionen samtidigt som vi köpte ut flickor från bordeller som efter flera år ville berätta sina historier.
Det kommer ofta över mig minnen; om då vi var tvungna att springa för livet från direkt farliga platser, från bordeller och slumkvarter där taxin vägrade att åka in, men där jag smög med min kamera medan den lokala taxiföraren stack, medveten om faran.

Jag har i samband med den senaste romanen fått frågan om jag känner rädsla när jag skaffar in faktamaterial. Mitt svar har varit: Jag måste, jag lever och mår bättre om kunnandet når ut till världens folk.

Maria har en annan analys: Hon säger att det säkert har att göra med min egen barndom, att min tröskel för rädsla är lite högre än många andras.
Utom när det kommer till mörka rum.
Detta är den sista raden i vad jag vill ge till den det berör, en rad som kan leta sig till en fråga och jag vill tacka min Gud för att han var hård mot mig under en lång tid som barn. Det har gjort mig till en hel och stark människa.

Staffan N



Staffan Nordstrand är byggherren som blev författare. Han debuterade 2011 med romanen "Under floden". "Byggfirman" är hans fjärde bok och handlar om korruption och människohandel i den svenska byggbranschen.

fredag 7 november 2014

Mitt rätta jag...

Tester. En last som följt med sedan jag som alternativ tonåring smygköpte Vecko-Revyns och Fridas testspecialer. Maniskt betade vännerna och jag av "Är du en lojal vän", "Älskar han dig egentligen", "Vem är din drömkille", "Hitta ditt framtidsyrke" och "Sån är du i sängen"...

Att cyberrymden nuförtiden svämmar över av tester gör att jag kan välja mer i linje med mina intresseområden. Till exempel vet jag nu att min drömdate är Anton Tjechov och att jag något missnöjt får nöja mig med att mest likna Elinor Dashwood bland Jane Austens hjältinnor.

Jag misstänker dock att jag i framtiden kommer att tvingas avstå från min last. För jag vill inte äventyra det här ytterst pålitliga testetresultatet. Äntligen Lizzie!


Nyfiken på vilken klassisk litterär karaktär du är? Här kan du testa dig.

Med vänlig hälsning,
Eliza Bennet

(formally known as
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro)

onsdag 5 november 2014

Nordiska Bokens Dag i Helsingborg





Imorgon går Nordiska Bokens Dag av stapeln på Helsingborgs stadsteater!

Klockan 13:00 kan du möta följande nordiska författare: Hanne-Vibeke Holst, Danmark, Lars Sund, Finland, Arni Thorarinsson, Island, Theodor Kallifatides, Sverige samt en författare från Norge. Vi firar 20 års-jubileum och utlovar en härlig bokfest.

Biljetter köper ni i vår Helsingborgsbutik.
Välkomna!

tisdag 4 november 2014

Infernaliskt roligt!


För dig som växt ifrån Harry Potter, men inte vill ha gjort det.

För dig som gillade tanken med Lev Grossmans ”Magikerna”, men tröttnade när det blev Tarantino-Narnia-larvpannkaka av alltihop.

Och kanske för dig som provat på att läsa ”Dantes Inferno” men snabbt upptäckte att det är en sabla tråkig bok. (Ja ... so shoot me då litteratursnobbar!)

Här har vi boken för dig.

”Gud har gått in i väggen, och i helvetet planerar Beelzebub uppror mot Satan. Dessutom tänker han släppa loss helvetets alla demoner på jorden. Allt detta är Isak omedveten om när han som vanligt går till vaktmästarjobbet på sin gamla skola. Men när Beatrice, grannens allvetande råtta, förklarar för Isak att det enbart är han som kan förhindra apokalypsen, och rädda sin älskade, ondskefulla lillasyster, tvingas Isak ge sig ut på en resa genom helvetets nio kretsar för att möta Satan.”

Det här är en berättelse som (om inte i handling så i alla fall i ton) är skyldig Neil Gaimans och Terry Pratchetts mästerverk ”Goda Omen” en hel del.
Om inte allt så i alla fall en rejäl krogrunda.

(Jag råkar även veta att författarinnan på en signering med sagde Gaiman i våras helt fräckt ignorerade överhetens instruktioner gällande samtal med sagde Gaiman, sträckte fram handen mot sagde Gaiman och förklarade på skånskig engelska att ”Hallou Ajm Cärrolajn! We have dö säjm publisher änd maj book is värry inspajärd from yår book Good Åmens!”, var på sagde Gaiman log och klottrade ner ”To Caroline. I’m so glad I helped!” (på perfekt Oxford-engelska) i hennes bok.)

Hon får skicka en chokladask till Douglas Adams änka också.
”A Hitchhikers Guide to Hell” liksom, som hennes förlag så passande använt i marknadsföringen.

Caroline L Jensen är dock inte särskilt skrämsig här för att vara ”Sveriges Skräckdrottning”.
Däremot har ”Demonologi…” rätt mycket gemensamt med hennes tidigare roman, den religionskritiska komedin ”Fru Bengtssons andliga uppvaknande”.
Men den nya boken är rolig, fantasifull, originell och visst mörknar det till lite bitvis, men läskigt är det (nästan) aldrig. Dock har Fröken Jensen en genial lösning på denna rysningsbrist!

Nästan samtidigt släpper hon nämligen bok med skräcknoveller!
”Rovdjur” samlar många av de kortare historier som hon publicerat, både i pappers- och digital form tidigare. Inklusive den rysliga spökhistorien ”Ankomst”, där en av birollerna utgörs av en vänlig bokhandlare på Center Syd …
Hmmh, någon sådan kan jag inte påminna mig att jag träffat …


Så, för maximal effekt, införskaffa genast bägge dessa böcker!
Det är en order!

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

måndag 3 november 2014

Passionerad passivitet i John Williams "Stoner"


I förordet till John Williams återupptäckta roman refereras bokens handling enligt den Hemingwayska sexordsprincipen (som jag för övrigt hört är en myt, men det är inte så viktigt här):

"Litteraturälskande bondpojke gifter sig. Uthärdar. Dör."

Det låter ju vanvettigt sorgligt, futtigt, tråkigt, meningslöst... vad ni vill. Inte på minsta sätt som den storartade och märkvärdiga roman som "Stoner" faktiskt är. Men litteraturen är magisk på det sättet. Det spelar ingen roll vad som sker. Det är alltid hur det sker. Och John Williams. Åh, vad ska jag säga? Han är en mästare på att låta det ske så att det svindlar i lågmäldheten.

För att utveckla handlingen ovan något:
Den unge bondpojken William Stoner uppmanas av sin far att söka sig till universitetet där han ska läsa på lantbrukshögskolan. Så hamnar han på ett seminarium i litteraturvetenskap, förförs och byter ämne. Uppmanad av sin lärare stannar han sedan kvar på lärosätet, doktorerar och börjar undervisa. Han gifter sig med en flicka han förälskar sig i men knappt känner. Äktenskapet visar sig bli ett ställningskrig där Stoner gång på gång viker ner sig och tar sin tillflykt arbetet. Det finns några ljusglimtar; kärleken till dottern, kärleken till arbetet och ytterligare en kärlek som drabbar honom senare i livet. Men i mycket kommer Williams Stoners liv att handla just om uthärda.

Prosan, livssynen och i viss mån handlingen för tankarna till en annan återupplivad litterär hjälte - Richard Yates (även om jag skulle säga att John Williams livssyn framstår som en aning ljusare). En slags lakoniskt laddad berättarstil med en ocean av psykologisk spänning precis under orden. Inga onödiga adjektiv, inga spektakulära händelsekedjor, inget upp-piskande av stämning. Bara detta raka berättande, men med en sådan nerv, sådan sensibilitet att man läser boken som en thriller. Åh! Detta är så braaaaaa i all sin eländighet att jag vill hjula runt huset (en aktivitet som för övrigt aldrig skulle förekomma i "Stoner") bara för att sådana här böcker finns.

Och William Stoner själv då? Han är en udda hjälte. Genomlever sitt liv med en nästan provocerande passivitet. Låter saker ske som genom en slump. Men ju längre jag läser, desto tydligare ser jag den starka passion som bor i honom. Det är en förvirrande motsättning. Vi är så vana vid hjältar som driver handlingen framåt, som tar kontrollen. Vi har vant oss vid att tro att det är vägen till lycka. Stoner å sin sida har inget direkt intresse av kontroll. Han anpassar sig, helt utan bitterhet. Vare sig striderna på institutionen, det misslyckade äktenskapet eller dotterns så småningom miserabla liv får honom egentligen att våndas. Det är irriterande först, man vill hoppa in i boken och skaka om honom. Men sedan blir det på ett märkligt sätt... befriande.

Björn Granath läser, och han gör det med den äran. Kan inte påminna mig om att jag lyssnat på något han läst in tidigare. Det var en trevlig ny bekantskap.

Johan har också läst. Såhär tyckte han (ja, han ville ringa jourhavande kompis efter läsningen).

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

lördag 1 november 2014

Vilken deckarhöst!



Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna detta, men något bra måste det ha varit, för det här är den bästa deckarhösten på länge. Favoriter som Jo Nesbø, Sharon Bolton, Belinda Bauer och Alex Marwood är alla aktuella med nya böcker! Och så har vi Tana Frenchs "The Secret Place". (Nu fattas bara att Gillian Flynn och Dennis Lehane överraskningspublicerar något före jul.) Släng så in en ny Kepler på det och jag inser att det inte kommer att bli mycket tid över för annat ett tag framöver. Som tur är har jag haft en deckarläsningssvacka ett tag, så jag är mer än redo för lite mord och blod.

Låt höststormarna vina! Ni hittar mig i läsfåtöljen (alternativt trotsande vädrets makter med lurar i öronen).

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro