Amerikansk jord - Jeanine Cummins

"Nyss var ledaren för knarkkartellen Los Jardineros en omtyckt kund i Lydias bokhandel. Nu har han visat sitt rätta ansikte. Som hämnd för ett avslöjande reportage har hans män dödat hennes journalistmake och ytterligare 15 familjemedlemmar. Endast Lydia och den åttaåriga sonen Luca undkommer. De flyr, först på måfå, sedan norrut. På vägen möter de barmhärtighet och medmänsklighet men också livshotande faror."

Om du har hört om "Amerikansk jord" tidigare så är det eventuellt inte på grund av bokens framgångar och kvalitet, utan på grund av den stora debatt den orsakade i USA.

Författaren anklagades för att inte vara rätt person, eller i alla fall inte av rätt etnicitet, för att skriva en bok om mexikanska flyktingars öde. Något som ledde till en hetsig debatt om både boken och litteraturens roll. Ska man inte kunna skriva om andra etniciteter än sin egen, om andra kön, andra kulturer. Uttryck som "kulturell appropriering" flög fram och tillbaka, författarförbund blev upprörda, författare med latinskt ursprung kände sig förbisedda, inplanerade bokprat och signeringar i boklådor fick ställas in efter hot, Stephen King blev så arg att han lämnade sociala medier (han var #TeamCummins btw) mm mm.

Detta sagt om detta.

Behöver man då ta ställning i denna fråga för att läsa eller uppskatta boken?                          

Svar nej.    

Oavsett om du (som jag) tycker att författare borde ha friheten att kunna skriva om precis vad de vill, eller om du tycker att de borde hålla sig till sina egna cirklar, så är "Amerikansk jord" en mycket stark läsupplevelse.

Skildringen av Lydia och Lucas flykt från kartellens grepp tillhör det bästa jag läst det senaste par åren. Visst, den kanske inte ger oss den djupaste analysen av varför situationen ser ut som den gör för alla som flyr till USA från Syd- och Mellanamerika, och inte heller de mest välutvecklade personskildringar man läst, men det är en bladvändande och engagerande roman-på-gränsen-till-thriller. En berättelse som du varken kommer kunna lägga ner eller glömma bort.

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

p.s. Vill du läsa mer på samma tema kan jag varmt rekommendera deckarnestorn Don Winslows "Muren". En mycket tjockare bok som grottar ner sig i Mexicos drogkarteller bättre än någon annan skönlitterär författare gjort tidigare. I boken skildras många av samma flyktvägar och dilemman som vi möter i Amerikansk jord.

Tävla med Bokboxen - Vinn "Nattavaara" av Engström/Richert

Bokförlaget Bokfabriken och Engström/Richert har varit så vänliga att sponsra oss med fem exemplar av den splitter nya, dystopiska spänningsromanen "Nattavaara" som vi kan tävla ut bland våra följare! :-)

Jag har redan läst den och kan intyga att det är en mycket läsvärd, och skrämmande, vision av ett framtida Sverige - förändrat i grunden av pandemier, klimatförändringar och samhällskollaps. Ser verkligen fram mot fortsättningen nästa år (hoppas jag).

Så hur gör du för att vinna ett alldeles eget exemplar?

Självklart läser du först författarparets (halva i alla fall) gästblogg här. :-)

Sen är det bara att klura ut svaret på följande fråga:

I vilken kommun ligger Nattavaara?

1) Gällivare kommun

X) Jokkmokks kommun

2) Bodens kommun

Maila sedan ditt svar till bokboxenkillbergs@gmail.com, tillsammans med vilken adress
du tycker att vinsten skall skickas till. Ditt svar vill vi ha senast fredag den 13/11.

Lycka till!

// Johan

Världens farligaste man?

Empati för Donald Trump?
Kan man känna det?

Jag ska inte påstå att allt är förlåtet och jag nu - helomvänd - beställt min egen "Make America Great Again"-keps, men efter att ha läst Mary Trumps bok om den egna släkten ökar i alla fall min förståelse för hur den nuvarande presidenten blev som han blev ...

Boken beskriver hur det var för barnen, och barnbarnen, att växa upp med den känslokalle och avlägsne patriarken och fastighetspampen Fred Trump (Donalds far) som familjens överhuvud. Mary Anne Trump, Freds fru (och, inte överraskande, Donalds mor) verkar även hon - enligt sondottern Mary - ha saknat grundläggande föräldraegenskaper som empati, omsorg och kärleksfullhet. Barnen uppfostrades till stor del av den anställda personalen.

Det är med andra ord långt ifrån bara Donald boken handlar om. 
Visst är han en av huvudpersonerna, och kapitlen med avslöjanden om hans uppväxt och beteende är ju vad tidningarna mest har skrivit om, men Marys berättelse handlar till minst lika stor del om hennes egen far Fred Jr. - Freddie kallad.

Freddie var den äldsta sonen (åtta år äldre än Donald), och den tänkte arvingen till Trump seniors fastighetsimperium - som vid tiden boken tar vid mestadels bestod av lägenhetsklossar i Brooklyn och Queens, långt ifrån de flashiga Manhattanprojekt som senare skulle bli Donalds varumärke.

(Fred Sr. var även ökänd för att inte vilja hyra ut sina enheter till minoriteter som afroamerikaner och latinos. Härlig kille. Verkligen.)

Men Freddie fick aldrig sin fars "välsignelse" som efterträdare, efter att ha uppvisat karaktärsbrister (i Fred Seniors ögon) som medmänsklighet, empati och ett sinne för rättvisa.

Han manövrerades inom kort ut av sin yngre bror, som snabbt såg vilka egenskaper pappan värderade. Bufflighet. Hänsynslöshet. Megalomani. 

Att vara en skrävlande, fördomsfull och hänsynslös mobbare och översittare?

Där har vi rätt person att ta över, verkar Fred Senior ha tänkt ...

Och visst, världen och historien är full med exempel på människor som växt upp och blivit goda och välanpassade människor trots horribla föräldrar - så jag vill på inget sätt ursäkta det beteende Donald visat prov på under sitt offentliga liv. Rasismen, kvinnosynen, homofobin, klimatförnekandet och de fullkomligt ohejdade och konstanta lögnerna.

Historien kommer knappast att vara snäll mot Donald Trump, men den här boken ger oss i alla fall en chans att begripa hur det kunde gå så illa.

Mary, som är utbildad psykolog, ger sig i boken på att försöka ställa en diagnos på sin "käre" farbror, men om du är ute efter skvaller från Trumpkampanjen och hans efterföljande presidenttid är detta fel bok (läs Michael Wolffs "Fire & Fury" och eller "Under belägring" istället då).

Vill du däremot läsa en mycket intressant familjekrönika, och den absoluta antitesen till en bok om gott föräldraskap, är detta boken för dig! :-)

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

Criminal World - "Familjen" av Johanna Bäckström Lerneby

"I områden där samhället sviker står andra beredda att ta sig an uppgiften att skipa rättvisa och utöva makt. Som familjen Al Asim.Under mer än ett decennium har den prisbelönta journalisten Johanna Bäckström Lerneby följt familjen från Angered utanför Göteborg. Nu berättar hon om hur de kontrollerat en hel förort med 50 000 invånare. Och vad som händer när svenska myndigheter går samman för att försöka slå ut det som kallas det "parallella samhället"."

Veckans tips är reportaget "Familjen" av Johanna Bäckström Lerneby. Johanna tar oss nära inpå verkligheten i Angered utanför Göteborg och berättar med inlevelse om den familj/släkt som är inblandade i allt från mord och misshandel till vapen- och narkotikabrott.

Spänningen i boken är så intensiv att man ibland får påminna sig om att detta är ett reportage och inte en fiktion. Johanna gör ett fantastiskt arbete med att försöka belysa allas sidor av saken, och är inte rädd för att föra en konversation med de inblandade.

Boken redogör dock inte bara för en familj och deras brottslighet, utan också för den konflikt som existerar mellan statens myndigheter och individer som har en annan syn på hur rättvisa bör skipas. En konflikt som skapar mycket lidande för alla parter, däribland vittnen som tystas av rädsla och barn som förvirrat tas från sina föräldrar. En konflikt som är svår att lösa, men som måste diskuteras.

Johannas bok är ett fantastiskt diskussionsunderlag, och ger oss en viktig inblick i en för många okänd del av vårt samhälle. Jag rekommenderar alla att läsa (eller lyssna!) på den.

// Sandra, Akademibokhandeln Landskrona

Gästbloggare: Mina & Magnus Dennert

"Journalisten Roya Zand kämpar dagligen mot lögnerna och hatet som sprids på internet. Hon har skapat en nätrörelse som på kort tid blivit en viktig röst för mänskliga rättigheter i landet och satt käppar i hjulen för högerextremismens framfart.

När en kvinna med kopplingar till Royas kamp hittas mördad i ett vattentorn i Göteborg misstänker Roya att någon gjort verklighet av hoten. Tillsammans med en kollega börjar hon granska de som hatar och förstår snart att det inte rör sig om en ensam galning, utan ett organiserat nätverk."

“Ni har inte funderat på att skaffa hund?” 

Polismannen lyfte lite menande på ögonbrynen som om det skulle vara något vi självklart borde gjort redan. 

Arbetet med föreningen #jagärhär hade visat sig inte vara så okontroversiellt som vi hade trott. Att stå upp för mänskliga rättigheter och kämpa mot hot och hat i kommentarsfälten var minerat område, tydligen fanns det många som kände sig hotade av att inte få sprida desinformation och hata fritt. Och ju mer gruppen på Facebook växte, desto mer intensivt flödade hatet.

Vid det här laget, när polisen föreslog oss att skaffa hund, hade #jagärhär över 70 000 medlemmar i Sverige, spred sig internationellt och vi hade levt med hoten över oss under ett par års tid. Vi hade gradvis hunnit vänja oss vid allt grövre saker och det som borde ge kalla kårar passerade obemärkt. Det fanns inte utrymme, varken känslomässigt eller tidsmässigt att reagera på annat än de riktigt allvarliga sakerna.

Lögnerna som spreds i alternativa medier drev ständigt upp nya attacker. Det som börjat med hatiska meddelanden i kommentarsfälten på sociala medier övergick alltmer i direkta mordhot. Grannar fick falska inbjudningar till avskedsfester hos oss, eftersom vi snart skulle dö, medlemmar hängdes ut med namn och adress, släktingar fick patronhylsor skickade till sig på posten och vi fick veta att “jaktsäsongen” på såna som oss var igång. På något sätt gick det att hitta en vardag i det där också men när vänner frågade om vi inte borde resa bort och bo någon annanstans ett tag så kröp verkligheten nära inpå. Det var givetvis en helt orimlig situation att arbete och leva i. Att som mamma behöva prata med barnen innan man åker till jobbet och på allvar känna att det inte är säkert att man kommer ses igen. Det fanns klockslag och platsanvisningar angivna om när morden skulle ske.

Och mitt i det här, någonstans där i kaos, ilska, rädsla och beslutsamhet föddes idén till thrillern Tystnadens torn. Vi ville berätta om hur det är på mottagarsidan, på andra sidan skärmen och kanske nå en bredare publik än den vi lyckades nå. Kunde vi nå igenom lögnerna som spreds om oss ända fram till dem som hatade? Så växte Roya och Natalie fram, huvudpersonerna i boken, som får se precis hur illa det kan gå - när hoten blir verklighet. Men som också har kraften och modet att göra motstånd. 

Och just det, hunden ja. Hur gick det med hunden? Jo, det slumpade sig så lyckligt att en släkting hade en hund de inte kunde behålla längre. 

Så nu är vi vaktade av Caspian, han håller dörren i vått och torrt. 

En Cockerspaniel.

// Mina & Magnus Dennert

Gästbloggaren: Jonathan Lundberg

“Folk har mördats och folk kommer att fortsätta mördas till följd av er politik. Och ni kommer fortsätta mörka och ljuga”, ryter Jimmie Åkesson. Jag ryser. När han säger de sista orden flimrar bilder på Aftonbladets redaktion förbi. Klippet får en miljon visningar på Youtube. Det är mig och mina kollegor som Jimmie Åkesson pratar om. 

Inför valet 2018 jobbar jag som samhällsreporter hos Aftonbladet. Min uppgift är att berätta för läsarna om det politiska spelet på internet. Två saker stjäl min uppmärksamhet: Sverigedemokraterna dominerar på sociala medier. På Facebook får SD lika många gillningar, delningar och kommentarer på sina inlägg som de andra sju partierna får tillsammans. På Instagram får de i snitt sju gånger fler gillningar än Socialdemokraterna. Dessutom får vi reportrar dagligen mejl från en nätrörelse som avskyr oss. Många av dem kallar sig just sverigedemokrater, eller det lite bredare “sverigevänner”. De anklagar oss på Aftonbladet för att mörka, ljuga och förtiga känsliga nyheter om invandring och brott. 

Dagen efter valet är jag på pappret arbetslös. Det ger mig tid för ett ordentligt grävjobb, bottnat i min egen nyfikenhet. Jag bestämmer mig för att svara på tre frågor: 

● Hur byggde Sverigedemokraterna upp sin nätrörelse? 
● Varför blev den så mycket större än de andra partiernas? 
● I vad bottnar partiets konflikt med medierna? 

Så jag pratar med hjärnorna bakom SD:s framgångar. Jag gräver i de fingeravtryck som sverigedemokrater lämnat efter sig på nätet, spenderar en fartfylld arbetsdag med den "alternativa" mediemogulen Chang Frick, läser tusentals sidor svensk och internationell litteratur på ämnet, har långa samtal med välkända forskare och journalister. 

Jag vänder på steken och gräver i Chang Fricks anklagelser mot Dagens Nyheter. Han menar att tidningen mörkat sexuella övergrepp mot unga flickor. Orsaken, påstår Chang Frick, var att de utpekade gärningsmännen kommit som flyktingar från Afghanistan. Jag kartlägger detaljerna i historien, gör djupgående intervjuer med Chang Frick, DN:s redaktionschef och den anklagade reportern. 

Svaret på mina frågor är reportageboken Sverigevänner, som ges ut av Piratförlaget i början av oktober 2019. Det är en bok om det svenska nätkriget, ett krig mellan konservativa och liberaler. Det är också berättelsen om hur Sverigedemokraterna erövrade internet. Det är i mina ögon det mest intressanta, och sämst beskrivna, skeendet i svensk politik de senaste tio åren. 

Med önskan om god läsning, Jonathan Lundberg

Öppet brev till Sveriges bokförlag och författare

Hej på er allihop!
Jag hoppas att ni alla har en bra sommar, oavsett om ni nu ligger lediga på en strand - med en kall öl i ena handen, en lunchpaella i den andra och en spännande pocket i den tredje - eller om ni sitter på kontoret slavande över manus till höstutgivningen.

En liten tanke bara, innan jag släpper tillbaka er till hängmattan.
Ni vet hur varje gång, nästan, när ni berättar om era kommande titlar i olika kanaler, hur ni nästan alltid avslutar med "går nu att beställa i näthandel X och näthandel Y"?

Skulle det inte vara väldigt trevligt om ni, som standard i era inlägg, också kunde skriva      "... eller i din lokala bokhandel"?

För ni har väl alla, hoppas jag, full koll på att så fort boken registrerats och finns på Bokinfo så går den precis lika bra att förhandsbeställa även i alla fysiska boklådor?

Även den minsta lilla kvartersbokhandel har precis samma sortiment som den allra största nätbutiken (specialutgåvor med författarsignatur eller särskilda ljudboksserier undantaget).

Har boken ett ISBN, finns den hos leverantörerna så tar vi hem den åt våra kunder. 
Inte nog med det skulle jag säga. Vi är oftare både snabbare och säkrare vad det gäller leveranser än våra onlinekollegor. Vi plockar hem böcker till butikerna varje dag. 
Från små och stora leverantörer. 
Oavsett om den är centralköpt eller inte.

Så är ni alla måna om att den fysiska bokhandeln skall finnas kvar under överskådlig framtid, och det är jag faktiskt helt säker på att ni alla vill, så blir vi alla tacksamma om ni börjar formulera er som jag föreslår ovan.

Tack.
Ni kan nu återgå till påbörjad kall Mythos i frostad sejdel (eller motsvarande). :-)

// Eder vänlige kvartersbokhandlare, Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd 

Att skilja vetenskap från trams - med Emma Frans! Nu i pocket!

En av mina favoriter från förra årets utgivning finns nu i pocket!

"Glassförsäljning och drunkningsolyckor samvarierar starkt.
Det låter förstås väldigt intressant.
Kopplingen är dock självklar och är allt annat än spännande. Glass orsakar så klart inte drunkningsolyckor istället ger varmt sommarväder både ökad glassförsäljning och ökad förekomst av drunkningsolyckor."

Emma Frans är doktor i epidemiologi, forskare vid Karolinska institutet, vetenskapsskribent och bland de roligaste personer jag följer på Twitter. 
(Och sedan boken kom ut både vunnit 2017 Stora Journalistpriset i kategorin "Årets röst" samt utsetts till Årets folkbildare. Minsann!)

Kanske är resonemangen och terminologin lite för avancerad för yngre skolbarn, men att sätta ”Larmrapporten” i händerna på varje svensk gymnasieelev vore sannolikt mycket samhällsnyttigt.

 ”Tänker du dela den där helt obekräftade nyheten från en mycket tveksam källa?”

”Ja, det tänkte jag. Även om det inte är sant så skulle det ju kunna vara sant!”

”Hmmh, ok. Då gör vi så att innan du läst ut Emma Frans bok ”Larmrapporten” så drar vi in dina internetprivilegier helt och hållet.”

"Nämen va?! Det kan väl inte du göra??"

"Watch me punk ..."

Här får vi en lättfattlig grundkurs i källkritik, råd för hur man bemöter ”alternativa fakta” och felaktiga påståenden, genomgångar av allt från kausalitet till mansplaining.

Finns nu i pocket!

Perfekt som present till alla dina bekanta som delar chemtrailsbilder och konspirationsteorier på Facebook.

Inför kommande valrörelse lär det behövas ...

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

* Reviderad text. Tidigare publicerad nov 2017.

Till pappersbokens försvar (Johans gästblogg hos Boktugg)

Tidigare i sommar gästbloggade jag hos Boktugg, om min syn på pappers- kontra ljudbok. För dig som tycker det är läskigt att klicka på länkar och gå till andra sidor än de du är van vid re-publicerar jag nu texten i sin helhet här på trygga gamla Bokboxen. Varsågod. :-)

Vi befinner oss mitt i en ljudboksrevolution!

De säger att en tredjedel av läsandet nu sker digitalt, mestadels via streamat ljudbokslyssnande då e-boken aldrig riktigt verkar slå igenom här på hemmaplan.

Som fysisk bokhandlare talar jag självklart i egen sak här, men jag föredrar verkligen den klassiska gamla trädmördande pappersboken.

Jag har försökt att hoppa på ljudbokståget, men det är inget för mig.

Jag förstår att mängder av människor tycker det är praktiskt, och att många som tidigare kanske inte läste böcker alls nu kastar sig hejdlöst in i mängder av romaner, deckare och annat kul.

Själv tappar jag bara bort mig i handlingen när jag försöker lyssna. Varje avbrott, vare sig det är hojtande barn, irriterande telefonsäljare eller trafikinformation i bilradion, sabbar både fokus och upplevelse för mig.

Sen tar det så evinnerligt lång tid att lyssna på en bok! 500 sidor text kan ju ligga på 14 - 15 cd-skivor och ta upp till 18 timmar innan man får veta att det var butlern som gjorde det.

Det kan jag läsa med ögonen på långt under halva tiden.

Jag har förstått att man kan öka hastigheten på uppläsningen i vissa tjänster, men utsikten att höra Mimmi Pigg läsa upp Håkan Nessers nya lockar inte så där jättemycket …

Och på tal om rösten.

Tänk om den är helt fel? Jag och förlaget har kanske helt olika åsikter om hur Joona Lina ska låta?

Sen, och jag vet att jag nu kanske får bannor av kultureliten, brukar jag lyssna på musik när jag läser.

Sätta stämningen för en rysare med lite gammal gothrock.

Lite klassisk Bowie till en hjärtskärande roman. Lite somrig pop till en feelgood.

Jag är väl inte ensam om detta?

Även om jag inte brakar på med maxvolym så krockar ändå soundtracket med uppläsaren.

Det finns en handfull undantag där ljudboksformatet och jag kommit överens.

Författare som David Sedaris t.ex. Hans underbara ”Let’s explore Diabetes with Owls” fick mig att garva högt (och dra på mig rätt många konfysa blickar) på stranden i Sarasota häromåret.

Perfekt för ljudboksformatet tycker jag. Små, finurliga essäer.

Eddie Izzards självbiografi ”Tro mig – en memoar om kärlek, död och jazzkycklingar”, där världens roligaste man själv läst in ljudboken, kan också varmt rekommenderas till intresserade öron.

Men nej, jag håller mig nog huvudsakligen till det klassiska formatet.

Det är ändå något speciellt med hur en bok känns, luktar, gör sig som konversationsstartare hemma i bokhyllan, kan ges i present och lånas ut till vänner och bekanta.

Förr skickade förlagen ut stora tjocka pappersbuntar med manus, eller så ramlade okorrade förhandspoddar ner i brevlådan.

Nuförtin´ skickas det ut pdf:er och word-dokument i mailen istället.

Och visst, det kommer inte hindra mig från att läsa det jag är intresserad av.

Dimper det ner ett nytt Backmanmanus i inkorgen lär jag ju knappast vänta bara för att jag måste läsa det på min iPad. Men jag vill inte ta ut den i min soliga trädgård, än mindre till Falsterbo strand.

Står valet mellan digitalt manus eller fysiskt förhandsex vinner alltid det senare.

Kalla mig teknikfientlig (är jag inte) eller gammal gubbe (hör jag ändå av barnen hemma) om ni vill, men så länge som pappersboken finns kvar som alternativ kommer den vara mitt förstahandsval.

Sen vore det väl tjänstefel av mig som bokhandlare om jag inte lämnade er med några sommarläsningstips. Två nya inbundna och två pocket begränsar jag mig till.

Stina Jacksons debut ”Silvervägen” (Albert Bonniers Förlag) är kanske den bästa svenska spänningsroman jag läst sedan Johan Theorins ”Skumtimmen” eller Åsa Larssons tidiga romaner.

”Styrkan”, av Don Winslow (Harper Crime). Korrupta New York-snutar i en oavbrutet spännande polisroman som bara skriker ”Gör TV-serie av mig!!”.

Karin Alfredssons ”Skrik tyst så inte grannarna hör” (Bokfabriken). En gripande och skakande roman om systerskap och mäns våld mot kvinnor. #metoo

”Dodgers” av Bill Beverly (Southside Publishing). Välförtjänt Golden Dagger-vinnare för bästa kriminalroman 2016. En spännande, våldsam och underhållande roadmovie.

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

Om gästbloggaren:

Johan Zillén, 45-årig deporterad Stockholmare, har drivit Akademibokhandeln/Killbergs Bokhandel på Center Syd sedan 2002. Han bor bland fru, diverse barn, skog och många bokhyllor utanför Lund i Skåne. Ni kan läsa mer av hans tankar om bokbranschen, samt boktips och recensioner på Bokboxen , eller följ Sveriges roligaste bokhandel på FB:  Akademibokhandeln Center Syd 

Sommartuggare 2018

Den här veckan är jag bloggotrogen och gästar i branschbevakaren Boktuggs flöde.
Vill du läsa min text där jag sjunger pappersbokens lov så kan du göra det här:
Sommartuggaren - Johan Zillén på Akademibokhandeln Center Syd

Jag lär väl inte komma närmare Sommarpratare i P1 än på några år, så passa på! :-)

// Johan

Gästbloggaren: Anna Hage - 30 år av tystnad

"En vardagskväll i februari 2016 möter Anna Hage sin egen blick i tv-rutan. 
Det är blicken hos en skrämd sjuttonåring. En tjej med sprejat hår i 80-talsfrisyr sitter i Aktuelltstudion och berättar om mordnatten då Olof Palme mördades. 
Nu, trettio år senare väljer hon att inte längre blunda för smärtan och berättar sin egen historia om vad som hände. Hon beskriver själva mordnatten, polisförhören, utsattheten och känslan av att vara den som alla skvallrar om. Hon berättar om livet idag, om hur de åren präglat henne, om maktlöshet och skamkänslor. Om vikten av att våga möta sina värsta rädslor – och om att gå vidare i livet."


Jag kan nu säga att jag mår bra, att jag är igenom det svåra och att jag mår bra... Det är så ovant att säga de orden och det är så ovant att känna så. Efter år av tårar och gråskala i sinnet så hade jag nästan tappat hoppet att kunna känna mig stark och glad igen. Det styrka som jag hade byggt upp i mitt inre var som bortblåst och jag kände inte riktigt igen mig själv längre. Plötsligt hade allt simmat upp till ytan och insikterna, sanningarna och känslorna tvingade mig vidare. Det blev helt enkelt omöjligt att stoppa utvecklingen. Jag förstod att det fanns brister och sprickor i en del av de stenar som var bärande i min grund som jag blev tvungen att riva ner och mura om. För att säkra min framtid. Det fick inte rämna igen. Tänk att det skulle ta över trettio år för mig innan jag startade att gräva i allt, röra upp allt som varit för svårt att minnas. Men på något märkligt sätt så har allt sin tid.. Plötsligt vart det väldigt viktigt att uttrycka det som 17-åriga Anna såg, kände och aldrig sa. Jag är idag så stolt att jag hade modet att göra det och det är bättre sent än aldrig. Självklart har det kostat energi. Åratal av bearbetning har sitt pris och trauma sliter. Mina barn, min son som har levt under samma tak som mig under de här åren vet och har varit helt avgörande för att jag mår bra idag. Men jag är oerhört glad att jag äntligen lyckats förändra min bild av min historia in i framtiden. Att jag nu har nya bilder att ta med mig vidare in i min nya version, version 2,0 av mig själv.
Jag mår bra och det är härligt!

// Anna Hage


"Anna Hage blev vittne till Palmemordet. Hon var ung gymnasieelev och försökte rädda livet på statsministern den där februarikvällen 1986. En traumatisk upplevelse som tillsammans med det efterföljande drevet i media, polisförhören och rättegångarna har påverkat hennes liv starkt."

Vi kommer snart hem igen

"Vi duschades och håret rakades av.
Det var sista gången jag såg mamma och mina yngre systrar Magdalena och Judith.
Mamma var 41 år då. Mina systrar var 14 och 12 år.”...
- Elisabeth Kischinowsky

I vår branschdatabas anger man att detta är en bok som passar för 9-12-årsåldern.

Jag skulle vilja lägga till 13-99 (och uppåt) också.

I dagens samhällsklimat, där nazister nästintill obehindrat kan demonstrera på våra gator och undersökningar visat att bara två tredjedelar av landets skolelever är säkra på att Förintelsen verkligen skett, borde boken vara obligatorisk läsning i skolor - och på arbetsplatser.

Jessica Bab Bonde och tecknaren Peter Bergting har gjort ett fantastiskt jobb med att återberätta sex förintelseöverlevares vittnesmål.

Deras skakande och gripande berättelser om svält, död och överlevnad kan omöjligt lämna någon oberörd.

(Förutom vittnesmålen innehåller boken en tidslinje, en ordlista och en lärarhandledning. 

Läge för samtal om det allra svåraste: flykt, krig, antisemitism och främlingsfientlighet.)

Den 27:e januari högtidhåller vi Förintelsens minnesdag.

Mycket snart kommer det inte längre finnas någon person kvar som själv upplevde koncentrationslägrens fasor, då kommer vi mer än någonsin behöva den här typen av litteratur.

Läs den först själv. Se sedan till att dina barn läser den.

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

The Maudpocalypse!

Herre Jestanes!
Så mycket uppmärksamhet och rabalder över en liten vits!?

Ok, det är mestadels kul. Det är inte varje dag man skriver ett inlägg som ses av över 50 000 människor, och delas av nästan 500, på Facebook.
(Mitt Knausgårdinlägg med brandsläckaren sågs av ungefär hälften … http://www.skanskan.se/article/20140115/NYHETER/140119615/-/brandslackare-fick-skydda-knausgards-bocker )
Mängder av kommentarer, både på vår sida och hos de andra medier som delat.
99% positiva och gillande. Ett litet fåtal protester (min favorit: kommentatören på Dagens Industri som ”anar beställningsjobb” och tycker att jag borde ”granskas” …). 
Ok, det är solklart att inte alla uppskattar satir, eller har samma humor för den delen.
You can’t please them all.

Men det är kul när tidningarna ringer och vill prata.

Inte lika kul när de, efter ett trevligt samtal där man tror att man är helt överens om saker, sätter sensationsrubriker som ”Bokhandeln nuon-hånar Maud Olofsson” och ”Akademibokhandelns råa skämt mot …” med mera.
Expressen/Kvällsposten tycker jag var mer renhåriga: ”Maud-satir av bokhandel på Center Syd”.
Det var ju det som var meningen.
En fyndig kommentar, med lite bett, som kommenterade det faktum att den svenska staten gjorde en rejält dålig affär. Det kallas vanligtvis, som sagt, för ”satir”.
37,5 miljarder anställer man många sjuksköterskor eller lärare för …
Jag hade skrivit samma sak om affären gjorts av en rödgrön regering.

Det var inget ”hån” (modeord för dåliga journalister) mot Maud.
Känner mig lite ”kränkt” nu faktiskt ….


http://www.expressen.se/kvallsposten/kop-tva-betala-375-miljarder-for-mycket/
https://www.blogger.com/blogger.g?blogID=3761245625207096825#editor/target=post;postID=6090180720341479990
http://www.di.se/artiklar/2014/5/15/akademibokhandelns-raa-skamt-mot-maud-olofsson/
http://www.dagensmedia.se/nyheter/kampanjer/article3827124.ece

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

p.s. Som vanligt så uttrycker Fredrik Backman det bäst. I ett mail till mig i fredags skriver han:
”Moget. Själv hade jag gjort skylten: "Nu on sale!"

Ett svar till Kristina Ohlsson

(som inte är jättepepp på att det kommer en ny bok i Stieg Larssons Millennium-serie...).
http://www.aftonbladet.se/kultur/article18055628.ab 

Hej Kristina.
Johan, bokhandlarn i Löddeköpinge här.
(Vi har träffats någon gång på mässan. Det var jag som var väldigt lång.)

Jag håller faktiskt inte med dig alls här.
Om vi bortser från det faktum att jag är bokhandlare och självklart alltid ser fram mot böcker som har stor försäljningspotential, så tycker jag ändå att en fortsatt Millenniumserie är en bra idé.
Jag tyckte jättemycket om Larssons svit. Spännande, underhållande och med sköna karaktärer. Inget man bär med sig i hjärtat resten av livet direkt, men suverän bladvändningsnjutning. Det var trist att det tog slut som det gjorde.

Så, som läsare vill jag hemskt gärna läsa mer om dem. Även om jag har stor respekt för författare av svensk kriminallitteratur så är det väl egentligen ointressant för mig om nästa Joona Linna-thriller skrivs av Keplers eller Thomas Erikson?
Så länge det görs bra är ju jag nöjd.
Och varför inte låta Joona jaga efter Christopher Silfverbielke? Eller låta Sebastian Bergman stöta på Fredrika Bergman? Alex King gå i terapi hos Siri Bergman? Wallander fika med Gerlof på Öland?
Tussa Lapidus förortsgangstas mot De la Mottes IT-skurkar!
Crossovers for the People!

Varför skulle man då inte kunna fortsätta skriva om just Stiegs karaktärer?
Är de så heliga?
Ingen är ju arg på Faulkner och Deaver m.fl. för att de skriver nya James Bondböcker. Ludlum (död sedan länge men böckerna bara kommer och kommer), Clancy och Cussler har "franchisat" ut sina böcker i åratal.
Och tänk vad trist om man inte fick nya Spindelmannenserier bara för att Stan Lee inte pallar med längre. Överlag funkar hela serievärlden så. Någon skapar en rollfigur, skriver ett ark och sedan tar någon annan över.
Jag kan absolut inte tycka att de karaktärer Larsson skapade har ett större värde, eller en högre litterär integritet, än vad tex Alan Moores "John Constantine" har. Moore skapade karaktären. Jamie Delano tog den vidare. Garth Ennis gjorde honom odödlig.

Idén med mera Millennium lanserade jag (och sannolikt många andra) redan för flera år sedan.
Själv tyckte jag då, och nu, att Roslund & Hellström skulle vara perfekta för att förvalta arvet efter Stieg. Skickliga författare med stort socialt patos.
Inget ont om Lagercrantz, men jag har inte läst nog av honom för att varken vara orolig eller nöjd.

Så.
Bring on mera Salander & Blomkvist I say!
Men gör det bra David. Annars vi giva dig på moppo!

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Return to Sender

I den pågående debatten om returrätten kan jag tycka att det lite ensidigt läggs skuld på bokhandeln. 

”Varför ska ni ha rätten att skicka tillbaka osålda böcker? Varför kan ni inte sälja det ni köper in?”

För att kunna förstå frågan i dess helhet måste vi även prata orsak och verkan.
Prata om förlagens ansvar i processen.
För att förstå retursystemet måste vi klarlägga hur inköpen fungerar.

Förlagen säljer in sina titlar till bokhandeln långt i förväg. Ibland ett halvår före utgivning, ibland ännu tidigare. Handelns intresse måste mätas innan upplagor kan planeras.
Bokbranschen är Big Business.
Förlagen, och bokhandeln, har affärsplaner och balansräkningar som måste fyllas i. Marknadsplaner, budgetar och projicerade intäkter skall läggas.
Det fungerar inte så att en bok presenteras på måndagen och finns ute i handeln på fredagen.
Många titlar som presenteras vid inköpstillfällen är inte färdiga ännu. Varken omslag eller manus finns att visa upp för inköparna. Ibland får vi ett synopsis, en titel och (om vi har tur) lite wienerbröd.
Så faktum är, delvis, att vi faktiskt ofta inte vet vad det är vi köper.
Det är ju en relativt enkel sak att beställa hem rätt volym av GWs nya bok. Där finns det historik och tidigare försäljning att gå på. Men inköp av debutanter eller andra, för oss, nya författare kan aldrig bli mer än en kvalificerad gissning.

Vi blev till exempel kära i Johan Theorins Skumtimmen och köpte in i mängder med stor framgång.
Vi föll pladask för Fredrik Backmans En man som heter Ove. En debutant som nu har lästs av mer än 300 000 svenskar. Framgångssagorna är många.
Men jag kan ge er namnen på många manus och författare som vi också har älskat, men där kärleken blev obesvarad från bokköparna.

Det händer tyvärr ofta att fantastiskt välskrivna romaner misslyckas med att nå sina läsare samtidigt som usla böcker når enorma försäljningsframgångar. Det finns inget facit. Eller rättvisa.
Både smak och kvalitet är ju subjektiva begrepp.

Jag har jobbat som inköpare för Bokia under många år och känner många som gör samma jobb för de andra större aktörerna. De flesta är storläsare. Bokälskare och litteraturnördar.
Men eftersom det är en omöjlighet för inköpare och bokhandlare att läsa varje titel som kommer ut går man självklart ofta huvudsakligen på förlagens rekommendationer och pitchar.

Och eftersom förlagens försäljningsavdelningar har som enda uppgift just att sälja in sina böcker till återförsäljarna är det naturligtvis inte särskilt förvånande att vissa böckers kvalitéer kanske överdrivs en smula…
Ibland spricker trollen i ljuset. Boken möts av dåliga, eller inga, recensioner. Trots att författare sitter i vartenda TV-program hamnar just Din inte i någon soffa med Malou. Eller hos Steffo & Jenny.
Mosander väljer inte din bok till ”Veckans favorit” och den enda kunden som köpte boken i min butik kommer tillbaka för att byta den mot Jonas Jonassons nya.

Jag har dock till dags dato ännu aldrig mött en förlagsrepresentant som sagt: ”Äh, köp inte in den här titeln.” Eller: ”Ni ska nog ha en mycket lägre volym av den här.” 
Det är alltid:
”Köp fler titlar. Köp större volymer. Stora högar ger större försäljning.” 
Och visst kan det vara lockande, rent förföriskt, att falla för säljarnas fagra löften om stora rabatter vid stora inköp.
”Men behöver vi verkligen 5000 exemplar?” säger vi och äter ett wienerbröd till.
”Ja! Jaa! Åh jaaa!!” säger säljarna. ”Den här kommer bli större än Femio Nyanser!!” 
Så för de etablerade förlagen finns naturligtvis returerna med i balansräkningen. Vissa titlar kommer tillbaka. Så ser verkligheten ut. 10-20% kommer att skickas åter. De flesta hamnar sen på Bokrean.
The Cörkel of Lajf.

Det största problemet är väl när en titel som misslyckats med att nå kunderna kommer i retur till mindre förlag. En ekonomisk smäll som kan vara svår att hämta sig från.
Det är alltid trist när det händer, men det måste vara en kalkylerad risk.

Sen är det inte heller så att returrätten är något unikt för just bokbranschen. Gott om livsmedelsaktörer har liknande avtal med sina leverantörer. CD- och DVD-försäljare skickar tillbaka osålda produkter. Kommissions-, konsignations- och bytesrättavtal är vanliga i många branscher.

Och gör ett tankeexperiment:
Tänk om en livsmedelsleverantör skulle sälja in fantastisk fin oxfilé men sedan levererade torr falukorv med lakritssmak? Eller om en elektroniktillverkare sålde in åttatusen 3D-TVs till SIBA och sedan skickade över gamla klockradios? De skulle nog gå i retur rätt omgående.
Precis så kände jag när jag läst ut, den av förlaget så hyllade                        av                         (Titel och författare censurerade av mer empatisk Bloggansvarig / Susanna) 

Sen finns det en, måste jag säga, lite naiv syn på hur bokmarknaden fungerar hos vissa. Kanske framförallt hos nya aktörer, egenutgivare och små, små förlag. De har ofta svårt att förstå varför inte just deras bok/böcker får vara med och fightas i handeln med Guillou, Läckberg och de andra.
Om det vore så enkelt att det var endast de tiotalet stora elefanterna som striden stod mot.
Det är värre än så. Du har kanske 3000 andra nya titlar mellan dig och topplistorna också…

Som jag ser det är det snarare ett stort dilemma att många titlar inte får en riktig chans ute i bokhandeln längre. På grund av den massiva utgivningen vi ställs inför åker en hel del titlar snabbt i retur. Det måste tömmas plats för det nya.  
”Varför skickade ni tillbaka den titeln?”
– För att den inte sålt något på sex månader och ni ger ut sjuttioelva nya. Bland annat just den i pocket. Våren får ge plats åt hösten.
Allt ryms inte.
Enkel fysik.
Tycka vad man vill om bokhandelns returrätt. Jag säger inte att det är det idealiska systemet, men jag har svårt att se en bättre lösning just nu.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Gör det själv?

I en artikel på SVB berättar Mark Coker från Smashwords om varför han tror att egenutgivningen och självpubliceringen kommer att konkurrera ut de traditionella bokförlagen (länk).

 ”Det finns ett felslut i den här världen. Förlagen ger ut böcker för att göra affärer medan författare skriver för att de har något att berätta. Jag tror att det senare är viktigare.” säger Mark

Det är möjligt att han har rätt. Vad som är klart är i alla fall att det definitivt kommer att rita om kartan för hela bokbranschen. Inte längre kommer en vanlig dödlig med författardrömmar behöva ta (om)vägen förbi de stora förlagens kvarnar (som mal mycket långsamt ibland) och nålsögon.
Inte behöva vänta i kanske flera år på att se sin bok utgiven för att passa in i det stora förlagets marknadsplan.

I get it. Jag har själv några manus liggande hemma (på diskett, det är ett tag sedan) som refuserades av olika förlag under tidigt nittiotal.
Och Nej.
Ni får inte läsa.
I backspegeln håller jag helt med om deras bedömning …

Och i och med e-bokens utveckling kommer man inte heller behöva investera stora summor på att trycka upp sin bok eller betala för dyr lagring och distribution.

Sen kvarstår då frågorna: Finns det plats för alla aspirerande författare? Finns det läsare till alla

Cokers företag Smashwords har på fyra år gått från ett par hundra till nästan tvåhundratusen egenpublicerade författare. Kan vi förvänta oss en liknande utveckling här hemma?

Inte alla som har en bokidé kan bli Joyce Carol Oates.
Inte alla med en vacker sångröst kan vara Beyonce.
Inte alla som gillar att kicka boll värvas av FC Barcelona.

Den fullkomliga explosion i utgivning som vi sett de senaste 5-10 åren medför även en del problem.
Vi i den fysiska bokhandlen kan naturligtvis inte lagerföra alla dessa titlar. Frågan är om ens näthandelsidorna har plats för alla? Kommer det kanske bli en ”kan inte se skogen för alla träden”-situation även där?

De flesta författare kan nog instämma i det faktum att förlag inte heller bara är onda vinstmaskiner. Inte bara hjälper de till med grammatik och korrektur, en duktig redaktör kan förbättra en bok på alla möjliga sätt. Uppbyggnad, dramaturgi och struktur. You name it.
Och förlagen, som självklart missar en del fantastiska romaner i gallringen, fungerar ju också som ett slags filter som besparar oss mängder med texter som faktiskt inte borde ges ut.

Som inköpare för Bokia de senaste sju åren har jag fått se en enorm mängd titlar från egenutgivare och små, små förlag. Visst finns det mycket bra, men även mycket som borde ha fått stanna kvar i byrålådan. Texter som mått bra av en redaktörs hand, en kritiker som inte är partisk, en lektör som inte ingår i vänkretsen. Passionsprojekt som knappast intresserar någon annan än författaren och hens inre cirkel. Bra texter i horribla paket, omslag gjorda i Word Art m.m. Det sistnämnda påverkar ju inte textens kvalitet, men chansen att en nyfiken läsare plockar upp boken sjunker garanterat drastiskt.

Inte för att allt som ges ut på stora förlag håller hög kvalitet. Långt ifrån.

Lex Camilla Henemark
Lex En bluffpilots bekännelse
Lex Francys Evangelium

Där har du till exempel tre titlar som jag misstänker får någon stackars redaktör på respektive förlag att sträcka sig efter skämskudden just nu…

Självklart kan du argumentera att jag är partisk. Jag är bokhandlare.
Börjar alla köpa sin läsning rakt från författarna, vare sig det är i tryckt eller digital form, så har jag inget jobb. No more Boklådor.
Det tycker jag, och nog många med mig, skulle vara synd. Bokhandeln erbjuder ett skyltfönster mot läsarna som blir svårt att matcha med andra metoder.

Jag tror på egenutgivningen som en ny, naturlig och spännande del av bokbranschen.
Jag tror inte den kommer att ersätta den nuvarande modellen.
Jag ser ett värde i det urval både vi som återförsäljare och förlagen som utgivare gör.

Vi är din litterära mellanhand.
Din livboj i bokfloden.
Det ska jag fanken trycka på mina visitkort! ;-)

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Bestsellerismen (myten om)

Som bokhandlare blir jag förundrad (och lite sur) över återkommande påståenden från tyckare, förståsigpåare och annat löst folk, som vill få det till någon slags allmän sanning att den fysiska bokhandeln bara fokuserar på "Bästsäljare".
"Det är ingen poäng att gå till en boklåda längre. De har ju bara högar av GW och Läckberg nuförtiden. Ingenting som jag vill läsa!" är sånt man kan få läsa på bloggar och kultursidor.

Men det stämmer helt enkelt inte. Trust me. I’m an Insider så det skriker om det.

Självklart har de alla rätt till sin åsikt. Det är säkert så de upplever, eller vill se, det. Dock kan ju jag till exempel tycka att Malmö ligger i Dalarna, det blir inte korrekt för det.

Fakta i fallet: Förra året köpte Bokia in 2960 titlar centralt, fler titlar än vad vi någonsin köpt in tidigare. Och det är bara de centrala inköpen som går ut till alla butiker. Egna inköp, lokala och engelska titlar t.ex. är inte medräknade.
Av dessa 2960 är endast en handfull s.k. "Bästsäljare" som säljer i stora volymer. De står för dock ca. 20% av kedjans bokomsättning, så visst är de viktiga för oss, men 80% av vår försäljning kommer ifrån resten av vårt breda utbud.

Klargörande: Den fysiska boklådan på din ort har samma utbud som den största nätbokhandlaren. Precis som de har vi miljontals titlar i vårt beställningssortiment.
Har vi inte boken i lager kan vi, i de allra flesta fall, fixa hem den till kunden på ett par, tre dagar. Skillnaden mot näthandeln? Vi har tusentals titlar hemma. Här och nu! Som du kan få med dig på en gång. Utan väntetid. Den du.

Faktum: Vi satsar mer och mer på "smalare" böcker. Bokhandelstitlar så att säga.
Vissa andra aktörer på bokmarknaden, t.ex. varuhusen som rimmar på "Fika" och "Gloop" har satt i system att dumpa priserna på nya bästsäljare av GW/Guillou-typ för att använda som lockvaror. Själv funderar jag på att installera en mejerikyl bredvid pocketavdelningen och kränga mjölk för en femma litern. Det skulle nog inte den lokale "Fika"-chefen gilla….
(Trist för en bokhandlare när kunderna tror att en purfärsk roman, som kostat mig 160 kr att köpa in, borde kosta 169 i butik. Nu är det 22 år sedan jag tog min ekonomexamen, men så mycket minns jag ...)

Vi satsar ofta och gärna på debutanter, just på grund av problematiken ovan. Kanske får vi ha dem "ifred" i boklådorna ett tag. Glöm inte att det var bokhandeln som lanserade och lyfte författare som Johan Theorin, Jonas Jonasson, Kristina Ohlsson, Fredrik Backman – om vi ska ta några relativa nykomlingar (som nu är giganter).

Ännu mera fakta: Det ges ut oändligt mycket fler titlar nu än förr i tiden. Även om de stora förlagen börjat skära i sin utgivning ökar det konstant. Nya förlag poppar upp som svampar ur jorden hela tiden. Naturligtvis kan vi inte köpa in dem alla. Våra butiker har både ekonomiska och fysiska begränsningar. Alla böcker får helt enkelt inte plats.

Är det jättesurt för ett litet förlag som ger ut en debutant de tror stenhårt på och en stor återförsäljare inte tar in den? Visst.
Eller för dem som köpt in en utländsk prisvinnare som sålt bra på hemmamarknaden när den faller bort i våra inköp? Självklart, men så ser verkligheten ut.
Är man en aktiv och engagerad bokhandlare, och boken blir uppmärksammad/efterfrågad, tar man naturligtvis hem den till butiken. De stora bokkedjornas butiker är inte Nordkorea. Vi har full frihet att beställa hem böcker vi tror på även om kedjan inte köpt in dem centralt.

Finns det inga problem med våra inköp och vårt utbud då?
Jovisst.

Vi köper ofta in alldeles för stora volymer av vissa titlar, ofta för att få en bättre rabatt. Blir boken inte en succé blir det stora returer, till höga kostnader för både bokhandel och förlag.
Mumma för transportindustrin. Trist för alla andra.

Vi missar ibland andra succétitlar helt och hållet. (Lex Hemlige Kocken)
Tyvärr har vi inget facit på vad som kommer slå.
Är det någon som har det, vänligen skicka det till mig.

Branschen kan vara lite trög och långsam ut ur startfållan när en titel blir en oväntad hit. Det kan vara svårt att snabbt få ut den till butikerna. Marknadsföring planeras långt i förväg och är krånglig att ändra med kort varsel.
Förlaget själva blir också ofta tagna på sängen av sådana överraskningar och har inte tryckt upp nog så det täcker efterfrågan.

Böcker får också allt kortare tid på sig att nå framgång. Med den aldrig sinande ström av nya titlar som anländer till butikerna är risken stor att en bok som inte nått sin publik efter 5-6 månader åker i retur till förlaget. Kanske inte ens får chansen att ligga framme under julhandeln.

(Eller som förlaget XXXXXXXX gjorde förra året. Storsatsar på lovande deckardebutanten XXXX XXXXX och får ut 8000 ex i bokhandeln. Böckerna hinner knappt landa på nyhetsborden innan förlaget bestämmer sig för att ge ut den i pocket efter bara 5 månader. Blir sedan förvånade, och skyller på "depression i bokhandeln" i branschpressen när man får 4000 ex i retur redan efter sommaren…. Well Duh! )

Så, kliv in i din lokala boklåda.
Titta förbi GW/Läckberg-högarna och Femtio Nyanser-berget på topplistan.
Den andra litteraturen finns där.
Inte gömd i ett arkivskåp, i en städskrubb med trasig belysning, under en filt eller bakom en dörr med skylten "Varning för Leoparden!".
Helt öppet.
Fråga din bokhandlare.
Hen berättar gärna för dig om den.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd