Bowie Book Club 2016 – Må han leva i evighet

Det kan ju inte ha gått någon förbi att universums mest fantastiska älvman återvände till de högre sfärerna i söndags. Sorgen är djup här i Bokboxen. Både Johan och jag är som ni vet stora beundrare av mr Jones. Men på något sätt har jag alltid känt att vi bara har honom till låns, att han är en besökare, på genomresa bara. Och nu vinkar han från sitt rymdskepp, där han sitter bredvid Major Tom, på väg någon annanstans.

Men vi då? Vi som är kvar? Vad ska vi göra? Ja, samtidigt som vi gråter hjärtat ur kroppen ska vi såklart lyssna på hans lysande album "Blackstar" (videon till "Lazarus", herreguuuuuud! Snyft.) som släpptes i fredags. Eller på min 60/70-tals Bowielista (favoriteran) som ni hittar här. Eller så kan vi beta oss igenom hans 100 favoritböcker (länk här) och känna att vi kommer ett litet, litet steg närmare att sitta inne i hans underbara hjärna. För det är ju allmänt känt att han lät flera av sina alster inspireras av litteraturen. Till exempel planerade han en musikal baserad på en av de 100 favoriterna: George Orwells "1984".

Av titlarna på listan har jag bara läst sex ("A Clockwork Orange", "Madame Bovary", "Främlingen", "The Waste Land", "1984" och "On the Road") vilket öppnar upp för tidernas mest fantastiska projekt: The Bowie Book Club 2016! Vilka är med? Var börjar vi? Låt oss läsa och nörda och älska Bowie som om han aldrig hade lämnat den här planeten.

Men, men. Hur mycket jag än vet att han kommer att stanna livs levande i mitt hjärta, så har han officiellt checkat ut. Och jag vet att det är vansinnigt sorgligt, men nu måste vi titta på hans mästarfarväl: "Lazarus" från "Blackstar". Hej då David. Jag älskar dig.

"Just like that bluebird, I'll be free..."

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Loving the Alien

Du Dave.
DU KAN FAN INTE GÖRA SÅHÄR!!
Man är inte knäpptyst i nästan tio år, dyker upp igen ur tomma intet och släpper två fantastiska skivor för att sedan hänga upp hatten för gott!
Din överenskommelse med oss fans var ju att DU ALDRIG SKULLE DÖ FÖR I HELVETE!

Försvinna in i någon slags självvald mytisk obskyritet.
Visst.
Kidnappad av ett UFO.
Sure.
There’s a Starman waiting in the sky.
Men på riktigt, på fullt allvar, faktiskt , verkligen DÖ!
Omöjligt!!

Visst reagerade jag också när jag såg bilderna från Lazaruspremiären i New York i december.
Fanken vad smal du hade blivit, och gammal.
Du såg ut som din pappa på bilder från 1940-talet.
Men å andra sidan vägde du ju knappa femtio kilo i mitten på sjuttiotalet också.
Du har alltid varit smal.
Kokain och Marlboro lights liksom.
Men det var då. Nu har du ju en fru och en femtonårig dotter att ta hand om.
Cancer? Inte fan får en levande Gud cancer!?
Och, btw, #fuckcancer !

Jag trodde inte det var sant i morse.
Läste nyheten på ditt officiella Twitterkonto, innan det började pratas på nyheterna.
Skrattade, tänkte att kontot blivit hackat. Flera andra skrev samma sak. ”Det är ett hoax!”, ”Det är inte sant!”, ”Det kan inte vara sant!”

Sen började de rapportera om det på tv och i radio.
Sen såg jag Duncans tweet: ” Very sorry and sad to say it's true. I'll be offline for a while. Love to all“.
Först då sjönk det in.
Det här händer faktiskt.
Åkte till jobbet med gråten i halsen.
Sa till personalen att jag inte ville prata om det. De förstod.
Har bitit ihop hela dagen. 

När jag kom hem idag stod barnen i hallen och väntade på mig med en stor gruppkram.
Då brast det för mig. Tårarna bara forsade. De rinner nu också.

2003 såg jag och Moana dig spela på Globen.
En fantastisk konsert. Du var på så jäkla bra humör, skojade med publiken, och sjöng som en Gud!

Det var första gången jag hörde dig framföra ”Loving the Alien” live. (Den enda riktigt bra låten på, rättmätigt så, utskällda plattan ”Tonight”. Det hafsverk med lite nytt och några covers du gav ut 1984 för att snabbt casha in på ”Let’s Dance”-succén.) Fast nu i en magisk avskalad, akustisk version.

Idag lägger alla upp dem av dina låtar som betytt mest för dem.
För att hylla dig. För att minnas. För att fira att musiken alltid kommer finnas kvar.
Jag tar den. 

För att vi alltid kommer att älska dig.
Vår rymdvarelse.

Johan Zillén

Akademibokhandeln Center Syd

Ett påvert bokslut och en revanschlusta

Etappvis summerar vi våra läsår här i bloggen, och jag har så slutligen kommit fram till mitt årsbokslut. Förra årets läsmålsättning lydde som följer:

Minst en bok i veckan
Två Nobelpristagare
10 böcker av författare med rötter utanför Sverige/Storbritannien/USA

Kom jag att leva upp till den? Nja... inte direkt om man säger så. Resultatet tämligen nedslående.
Välkomna att beskåda haveriet nedan (förra årets siffror inom parentes):

39 (och ganska många halvt) lästa böcker (46)
30 skrivna av kvinnor (29)
17 skrivna av svenska författare (26)
3 skrivna av författare som inte är från Sverige/Storbritannien/USA (samtliga från Norge)
1/2 skriven av en Nobelpristagare (1)
20 romaner (22)
10 deckare (8)
4 skräck/fantasy (9)
2 serieböcker (ingen siffra)
2 ungdomsböcker (5)
2 reportageböcker (2)

Så okej... 39 böcker! Det var åratal sedan jag var nere på en så låg siffra. Inte sedan mina mest hektiska journalistdagar skulle jag tro. Lite kan skyllas ljudbokslyssnandet såklart, att det går långsammare. Och kanske något på att de böcker jag faktiskt läst krävt lite mer eftertanke än vad förra årets halvängelpsykos tarvade. Men framför allt tror jag att orsaken stavas telefon och tv-serier. Så enormt tragiskt. Damn you "Bloodlines", "Homeland", "True Detective", "Fargo", "Weissensee" und so weiter.  För läsningen vore det onekligen bättre om tv-utbudet såg ut som på 90-talet med otaliga Jerrys och Rickis i rutan. Och ärligt – jag trodde inte att jag var en av dem som borde tvingas plocka bort Facebook ur mobilen. Självbilden krossad.
Så i år måste jag i tillägg till årets Läsförhoppning faktiskt komma upp i en bok i veckan igen. Hittills har det gått bra. Fyra böcker på inte ens två veckor. Revanschlustan eldar på.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bokhandlarna svarar: Johans läsmålsättning 2016

Innan vi kan börja prata om mina läsmålsättningar för 2016 får vi väl ta och knyta ihop säcken för 2015. Som trogna läsare naturligtvis minns (annars kan man läsa det här: http://bokboxen.blogspot.se/2015/02/cherchez-la-femme-ordentligt.html ) så insåg jag i våras att jag är något av en litteraturchauvinist.
Jag läser mestadels böcker av män.

När någon ber mig berätta om mina favoritförfattare brukar det mest dyka upp skäggiga karlslokar i hjärnan. Neil Gaiman, Cormac McCarthy, John Ajvide Lindqvist, Fredrik Backman, Justin Cronin m.fl. (OBS. Vissa av dessa herrar är sannolikt oftast välrakade. Och ej slokiga.)
Visst har jag flera representanter från det täcka könet bland mina favoriter i hyllan. Caitlin Moran. Julie Otsuka. Domestic Noir-drottningen Gillian Flynn (och alla hennes deckarprinsessor - Marwood, Bolton, Bauer, Hawkins, Doughty, Alsterdal, Larsson t.ex.), men när jag tittar på de senaste årens läslistor (ja, jag bokför varje bok jag läser och sätter poäng av 10 möjliga) så är den manliga dominansen solklar.
Och inte bara i ”Femtio nyanser av honom”! (Ba-duhm Tish!)

Så i februari bestämde jag mig för att ta tag i detta.
Varannan damernas liksom.
Precis som i den icke-fiktionella världen så tror jag inte på kvotering.
Jag tycker inte man ska kvotera in kvinnor. Däremot tycker jag att man skall sluta kvotera in män…

Så hur har jag skött mig?

Antal lästa böcker under 2015: 76 st.
Antal böcker skrivna av kvinnor: 32 st
(Då fuskar jag lite och räknar med författarparen Kepler och Erikson/Granbom. Mitt hus, mina regler.)

Resultat: Män 58%. Kvinnor 42%.

Med tanke på att jag tog beslutet i mitten av februari, och att fördelningen under 2010-2014 var närmare 85/15, så är jag faktiskt rätt nöjd med det resultatet. Nöjd, men inte stolt. Eller eventuellt stolt, men inte nöjd. Någon av dem.
Det kanske inte kommer resas statyer av mig på Internationella Kvinnodagen, men en liten klapp på ryggen för några steg i rätt riktning kan man väl få?

Så. Läsmålsättning inför 2016.
Fortsätta åt samma håll tänkte jag.

Inleder starkt här med att läsa Kristina Ohlssons första vuxenrysare, ”Sjuka själar”, och Gillian Flynns novell ”En sån som du”.
Hittills i år m.a.o. 100% damernas.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

"Mellan rummen" av Alexander Mahmoud

Den här vintern var det någonting som sprack mellan mig och Sverige. Det har knakat ett tag nu, men plötsligt blev avståndet så tydligt. Där jag trodde att mitt land skulle kunna vara en famn, kanske inte stor och varm, men i alla fall motvilligt öppen fanns det plötsligt bara en stängd dörr. I den sinnesstämningen läser jag Alexander Mahmouds "Mellan rummen". Och tänker: Fy fan vad långt vi har kvar.

Boken tar sitt avstamp i ett dagboksreportage för tidningen Re:publik, men har utökats till att omfatta ett helt år. Inledningen är en beskrivning av hemkomsten, från Stockholm till det lilla småländska samhället där han vuxit upp. De gamla mönstren, vardagsrasismen som genomsyrar umgänget och som så tydligt har präglat uppväxten. Skämten, jargongen, åsikterna, tolkningsföreträdet. Mindervärdet, överlevnadsstrategierna, konsekvenserna.
Samtidigt i Stockholm: Kärleken till papperslösa Shirin som växer sig allt starkare.  

"Mellan rummen" är en tunn liten skrift. Skriven på lättflytande dagboksprosa. Ändå tar det lite tid för mig att läsa den. För det är så mycket som står där. Så mycket att ta in. Om accepterandet av underordningen. Förståelsen för förövaren. Om att inte känna sig hemma. Inte ens i sig själv, i sin egen kropp.

Det är som att få ett knytnävsslag i magen. Fast långsamt och liksom mjukt. Men plötsligt står man där, utan luft. Omskakad. Nedslagen. På bokens baksida står det: "Ur det mest privata gror en berättelse om Sverige fram." Så är det. Men det är ingen vacker berättelse. Och då har vi inte ens berört den skriande nöd som existerar utanför vårt lands gränser.

Nu är det nytt år. Jag tänker: Kom igen Sverige, visa att du är större än såhär!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bokhandlarna svarar: Vilken är din läsmålsättning 2016?

Eva Killberg, Ängelholm: Fler spännande kvinnor. Målsättning för mitt läsande funkar egentligen inte alls. Jag är en lustläsare med smak för det mesta - bara det är väl skrivet! Inför 2016 har jag ändå bläddrat mig fram i årets bokkatalog. Och se, en idé dök upp: Nu ska det läsas biografier om spännande kvinnor. Nästa år kommer nämligen flera högspännande böcker just i biografigenren. Och det är verkligen inte en dag för tidigt! Först och främst väntar jag på boken om Angela Merkel, oerhört aktuell och intressant person. Och sedan tänker jag sätta tänderna i biografin om Churchills fru Clementine - som tydligen hade avgörande inflytande i det tysta.

Sedan tror jag nog att jag glider över på romankonsten i alla fall. Med spänning ser jag fram emot den italienska succésviten av Elena Ferrante. Namnet är en pseudonym och spekulationens vågor har gått höga kring vem som döljer sig bakom romanerna. Första delen, "Min fantastiska väninna" kommer i mars. Kristina Ohlssons första skräckroman "Sjuka själar" ska jag ge en chans - bara för att hon är en sådan fantastiskt bra författare. Och Elizabeth George får en chans till. Visserligen ingen utmaning, men man kan väl få läsa bara för nöjes skull?

Susanna Mattsson, Jägersro: Min ständiga läsmålsättning brukar se ut ungefär såhär: "Minst en bok i veckan. Två Nobelpristagare. 10 böcker av författare med rötter utanför Sverige/Storbritannien/USA" och jag brukar av någon outgrundlig anledning misslyckas med den, trots att jag tycker att jag inte spänner bågen alltför högt. Därför lanserar jag i år Läsförhoppningen. Kanske lyckas jag bättre om det låter lite snällare/slappare.

Läsförhoppningen 2016 lyder:
• Mer tid till fysiska pappersböcker. Gärna i läsfåtölj med en kopp god varm dryck.
• Två olästa Nobelpristagare.
• Läsa (eller avfärda) de halvlästa böckerna på nattygsbordet.
• Vett att sluta läsa om jag inte gillar en bok.

Och exakt hur det gick med förra årets målsättning? Har tänkt mig att summera i veckan. Stay tuned!

Så att hjärtat går sönder - "När hundarna kommer"

Jag är gammal nog att ha varit hyfsat vuxen på 90-talet. En tid (inte helt olik nutiden) där främlingsfientliga krafter gjorde sig synliga i samhället. Skillnaden mellan då och nu är att då hade mörkermännen gärna rakade skallar och bomberjackor (om de inte hette Bert eller Ian) och att det ändå fanns en slags allmänhetens konsensus kring att den här typen av hatiska budskap var fel. Nu, hmmm - not so much. Men det är en lite annan historia. Eller är det verkligen det?

I alla fall, mordet på Jon Hron var ett utslag av den här fruktansvärda tidsandan. Ett så meningslöst och hatiskt brott, mot en så ung människa. Utfört av så unga människor. Det träffade hårt i mig. Och det träffade hårt i Jessica Schiefauer, som växte upp i Kode, det samhälle där även John och förövarna bodde. I höstas berättade hon på en författarträff att hon länge tänkt att skriva om händelsen. I princip ända sedan det skedde. Men det är först nu som boken tagit form. Och det är en alldeles fantastisk bok. Samtidigt så kärleksfull och så grym.

Den handlar om Ester och Isak. Två unga människor som den här sommaren blir så där handlöst första-kärleken-förälskade i varandra. Samtidigt finner Isaks lillebror Anton en annan slags kärlek (kanske ändå inte så annorlunda) i en äldre skinnskalle. Medan Isak och Ester bara har ögon för varandra, och föräldrarna (fina, kärleksfulla) jobbar på som vanligt i vardagslivet, dras Anton allt längre in i den nynazistiska kretsen. Det slutar i katastrof. Det slutar med att en ung pojke dör.

Vad händer med en kärlek, vad händer med en familj, när en av familjemedlemmarna plötsligt blir förövare? Det är de här frågorna som Schiefauer utforskar med sådan skicklighet. För våldet slår sönder allt, och sällan blir ett före och ett efter så tydligt som här. Det är smärtsamt att läsa. Det är så att hjärtat går sönder. Och ändå borde alla läsa. För att vi ska förstå varandra lite bättre. Så att vi kan ta hand om varandra lite bättre.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro