Austin Wright – Tony & Susan

Jag har sedan 2002 betygsatt varje bok jag läst ut på en skala från 1 till 10 och vanligtvis skrivit en liten recension (I’m Reading på Facebook. Yay!). När man läser mycket och ofta i manusform, långt innan boken släppts är det ett utmärkt verktyg för att slippa ha allt i huvudet. Kan vara lite jobbigt när det kan ha gått två år sedan man läste de böcker man ska rekommendera som sommarpocket…

Under dessa år har jag bara haft två 10-poängare (Ja, jag är rätt snål det erkänner jag). Cormac McCarthys ”Vägen” och Neil Gaiman & Terry Pratchetts ”Goda Omen”. Jag trodde in i det längsta att ”Tony & Susan” skulle bli den tredje.

För Austin Wrights ”Tony & Susan” är en förbannat bra roman, om detta råder absolut ingen tvekan. Det är en riktig höjdare. Den gavs ut första gången 1993 och fick lysande recensioner, men glömdes snabbt bort. Nu får nya läsare, som jag och alla de kunder jag kommer tvinga på den här boken i vinter till exempel, chansen att hitta detta mästerverk om skuld, hämnd och läsandets krafter.

Bara själva romankonstruktionen är värd en hel påse med guldstjärnor. Susan får ett bokmanus från sin gamla exmake Edward som hon inte hört av på många år. Han ber henne läsa det och ge honom ett ärligt omdöme. När hon i boken läser boken i boken läser vi också boken i boken. Våra tankar om boken i boken blandas med hennes tankar om boken i boken. När hons sugs in i boken i boken sugs vi in i boken i boken.

Ni får se. Det är mästerligt. Ni ska läsa det själva så jag avslöjar inte mer om handlingen.

Boken i boken är också en förbannat bra roman. En dramathriller värdig Daniel Woodrell eller Dennis Lehane. En historia om blod, hämnd och maktlöshet som utan problem kunnat hävda sig som en alldeles egen bok.

Sedan tar boken (samt även boken i boken) slut.

Vilket gör mig besviken på flera sätt. Dels det att jag inte får läsa den här boken (eller boken i boken) längre, men även för att boken (och boken i boken) inte slutar som jag vill.

Det är på inget sätt ett dåligt slut. Bara inte det slut jag ville ha.

Goddammit! 9 av 10 poäng. Bara.

(Boken släpps på svenska den 13:e oktober, men den engelska pocketutgåvan finns i butik nu.)

Johan Zillén 

Bokia Killbergs Center Syd

Smygtitt på Haruki Murakamis 1Q84

Om du har svårt att vänta på den andra delen i Haruki Murakamis trilogi "1Q84" så får du här lite införmaterial:

"Kan vi verkligen säga att världen existerar så som vi uppfattar den? Hur är världen egentligen skapad? Hur samverkar det som nu existerar med det förflutna? Och hur påverkar nuet framtiden? Haruki Murakamis största litterära satsning någonsin utmanar vår uppfattning om sanning och tid - och vad som egentligen kan rymmas i en berättelse. Aomame åker på motorvägen i en taxi. Hon har bråttom men fastnar i trafiken. Eftersom hon är försenad till ett viktigt och hemligt arbetsmöte får hon ett märkligt förslag av chauffören: att ta en trappa som leder ner från motorvägsbron. Hon tackar ja och kort därefter börjar hon känna sig frånkopplad världen utanför. I ett slag är hela hennes tillvaro förändrad och hon står snart inför grundaren av en religiös sekt. Tengo är en ung man som vill uppfylla sin dröm om att bli författare. En vän till honom, som knappast är en särskilt begåvad författare, börjar allt mer att styra hans liv när hon bestämmer sig för att ställa upp i en litterär tävling. Till Tengo påstår hon att den bygger på egna erfarenheter, ändå tycks ingenting stämma. Plötsligt är det som om någon drar undan mattan för det han alltid tagit för givet är sanning. På olika sätt möts Aomame och Tengo och de börjar sakta närma sig varandra. Det är som om de vore beroende av varandra. Men frågan är om det är möjligt för dem att någonsin mötas i den verkliga världen som de tror sig leva i. Kanske är det kärlek, eller så är det något som är mycket mer komplicerat än så. Det här är andra delen i trilogin 1Q84."

Följ den här Facebook-länken och klicka på "gilla" för att läsa hela första kapitlet ur 1Q84, andra delen. 

Boken släpps på engelska den 25 oktober och den svenska översättningen i mars 2012.

Utgivningsdag 15 mars 2012

Litterärt ösällskap

Robinson-såpan har minst sagt sett sina glansdagar (är det någon som fortfarande tittar?). Men när kvällstidningsrubrikerna braskar kan jag inte låta bli att fundera över vem jag helst skulle vilja ha med mig till en öde ö. Ur litteraturhistorien då såklart.

Smartast vore förstås att välja Robinson Crusoe. Eller Fredag. Eller annan individ ur stammen gedigna män med erfarenhet av det här med ö-liv. Någon som Aragorn. En kung och utbygdsjägare är perfekt. Långa ballader vid lägereld väntar. Det borde väl vara helt ok. Varför känns det så tråååkigt?

Istället tänker jag direkt på mr Darcy (åååååh, mr Darcy! Jag erkänner, tillhör de besattas skara. Vi är några stycken har jag förstått). Så ger man tanken ett varv till och bara… HJÄLP! Vad är jag för en självplågare som vill ha den där självgoda surpuppan (stolt, fördomsfull, någon?) som enda sällskap, kanske i åratal. Kan det vara så att det egentligen är Colin Firth jag vill ha med mig till ön? Ska vi vara noggranna är han ju inte direkt klippt ur litteraturhistorien. Tillbaka på noll alltså. Kanske vore bra mycket trevligare med Lizzie Bennet, en annan favorit ur samma bok.

Men de där borgerliga romankaraktärerna har ju aldrig lärt sig att göra ett vettigt handtag. Möjligen måste man välja. Praktisk eller kul. Överleva fysiskt eller överleva intellektuellt. Kan någon från deckarvärlden fylla båda behoven? Kanske Frank Mackey (”Faithful Place”) eller Harry Hole (utan sprit, flyter det i land en tunna rom – som det väl plägar göra - är man ju körd med honom som sällskap). Eller skulle man inte ha väldigt kul ihop med till exempel Bridget Jones? Hennes enerverande viktnoja hade antagligen släppt efter en diet på palmhjärta och fisk. Totalt opraktisk såklart. Och kanske skulle det kännas som att vara fast i ett evigt ”Sex and the City”-avsnitt efter ett tag. Fast utan city då. Och utan sex.

Det lutar nog ändå, mot bättre vetande såklart, åt mr Darcy. Jag och mr Darcy… ensamma… på en öde ö. I evighet. Ååååh, mr Darcy!

Perfekt på en öde ö? Vem väljer du?

Vemodigt och vansinnigt vackert om kärlek och förlust – ”Den Försvunne” av Kim Echlin

Det är svårt att skriva bra om kärlek. Alltså om de där riktigt svindlande, andlösa, alltuppslukande kärlekshistorierna. Ganska lätt blir det sentimentalt. Ganska lätt blir det pekoral. Men när den kanadensiska författaren, journalisten och filmaren Kim Echlin skriver om kärlek blir det bara vansinnigt vackert. ”Den försvunne” är den första boken av Echlin som översätts till svenska, och själv hade jag inte hört talas om henne tidigare. Desto större blev såklart glädjen över att snubbla över den här fantastiska romanen.

På en bluesklubb i Montreal träffar sexton år gamla Anne Greves musikern Serey. Han är student från Kambodja och lever i ofrivillig exil sedan gränserna stängts vid Pol Pots maktövertagande. De inleder en passionerad kärleksaffär, men när gränserna öppnas återvänder Serey hem. Anne försöker gå vidare, men trots att hon inte hör ett ljud från mannen hon älskar reser hon till slut efter till Kambodja för att hitta honom.

För drygt tio år sedan reste jag själv i Kambodja, det var mitt första möte med ett land så fattigt, och så extremt färgat av sin historia. Det fanns så få gamla människor. Så hårt hade våldet och dödandet slagit att generationer nästan raderats ut. Jag minns hur jag sjönk ner, svimfärdig, i skuggan under ett träd utanför det gamla säkerhetsfängelset Toul Sleng, förlamad av vad jag sett därinne. Det var ofattbart. Echlins bok gör det inte mindre ofattbart, snarare kryper tragedin närmare, genom de personliga historierna. För lika mycket som det här är en kärlekshistoria, lika mycket är det en skildring av vad som sker med invånarna i ett land tyngt av rädsla, sorg, våld och korruption. Men det är också en berättelse om människans styrka och en längtan gränsande till besatthet. Hur långt är vi beredda att gå för kärlek? Och det vi finner, är det värt det? Här finns inga raka svar. Men en underbar historia; vacker, sprängfylld av känsla och outsägligt sorglig.

Jag frågar mig bara varför det svenska omslaget har en bild som får i alla fall mig att omedelbart associera till Vietnam (kläder, huvudbonad). Nej, då känns det här omslaget bra mycket bättre.

Läs mer om Kambodja: Vill du veta mer om Kambodja och dess historia (och det vill man efter att ha läst ”Den försvunne”.) så läs Peter Fröberg Idlings poetiska och knivskarpa reportagebok ”Pol Pots leende” från 2006. Makalöst bra den också.

Gästbloggare: Anders de la Motte

Att skriva en uppföljare borde vara en baggis.

Formen är ju satt, huvudkaraktärerna introducerade och förhoppningsvis har man hunnit locka till sig en trogen krets läsare som kommer att kasta sig över boken så fort den kommer ut i handeln. A Piece of cake med andra ord, gasen i botten, det är bara att köra så det ryker!

Allt det där är naturligtvis sant, men då glömmer man en liten och inte så obetydligt detalj. För vid första boken var man bara en förhoppningsfull hobbyskribent som satt och knackade för sig själv hemma på kammaren. Lugnt och fint – no pressure at all!

Men nu, när andra boken skall skrivas finns de där plötsligt. Små irriterande förnimmelser som kikar över axeln och sänder kalla kårar längs ryggraden medan de Gollumväser i ens öra. Förväntningar, my precious! Förväntningar….

Förväntningar från förlaget (och i värsta fall förlagen) att visa att man kan leverera enligt kontraktet, förväntningar från läsekretsen om att förvalta deras berättelse. Ge dem mer av sådant de gillar men ändå komma med något som känns nytt.

Och sist men inte minst – förväntningar från en själv!

För nu måste man visa att första boken inte bara var en Lidnersk knäpp, ett one-hit wonder som inte går att upprepa. Att man dessutom hunnit lära sig ett och annat på vägen och att man blivit en mycket bättre skribent, ja rent utav – en författare…

Så hur gick det då? Fick jag ihop det eller är jag dömd att likt Göran Gillinger försvinna in i solnedgången medan Lemon tree klingar i iPodlurarna?
Det är i slutänden upp till er läsare att avgöra.
My work is done, the rest is up to you som HP skulle ha sagt.

När [buzz] börjar är han på flykt. Det har gått fjorton månader sedan han via en mystisk mobiltelefon blev indragen i ett djävulskt verklighetsspel som sånär kostade honom livet. Men även om HP nu har allt han kan önska sig, frihet, pengar och ett minimum av ansvar, är han inte nöjd. Han saknar kickarna från Spelet. Det bekväma livet tråkar ut honom och i takt med att han får allt svårare att sova börjar han också få problem med att skilja fantasi från verklighet. Ibland kommer han på sig själv med att nästan hoppas att Spelet ska hinna ifatt honom.

När han så träffar Anna Argos verkar saker och ting ljusna. Hon är precis hans typ – rik, världsvan och snygg. Men under hennes coola yta börjar han ana något oroande. Som om hon var rädd för någon – eller något. Och så var det ju det där med hennes telefon …

För Rebecca Normén borde livet vara enklare nu när hennes förflutna inte längre plågar henne. Hon har befordrats till gruppchef för ett eget livvaktsteam och står i begrepp att bli sambo. Trots detta har hon svårt att finna sig tillrätta. Hela hennes nya liv känns på något sätt overkligt, som om det inte var hennes. Så får hon tips om ett webbforum där en anonym skribent, en polis som kallar sig Maybey, plötsligt börjar vända sig direkt till henne, nästan som om de kände varandra. Och det som Maybey skriver är minst sagt oroande …

Allteftersom förföljarna tar in på HP och Rebecca hinner frågorna också ikapp dem. Vad är egentligen på riktigt? Vem kan man lita på? Och går det att skydda sig mot ett hot som kanske inte ens existerar?


Anders de la Motte är född 1971 och numera bosatt i Skåne. Han arbetar som säkerhetschef på ett multinationellt IT-företag och har tidigare varit polis i Stockholm.

Thrillern [buzz] är uppföljaren till succédebuten [geim] som av Svenska deckarakademin utsågs till bästa svenska deckardebut 2010. Boken släpps den 8:e september samtidigt som pocketversionen av [geim].

Höstligt habegär

Jag tillhör dem som passionerat älskar våren och sommaren och som sjunker ihop lite för varje minut som dagen förkortas när hösten nalkas. Utrop av typen: "Men nu kan man äntligen stanna inne och mysa utan dåligt samvete" biter inte på mig. För visst, hösten är högsäsong för läsning. Men min förnåga att sjunka ner i soffan med en bok utan en tanke på allt annat som behöver göras är nämligen ytterst välutvecklad. Det gör jag oavsett om det är maj eller oktober.

Det finns däremot en väldigt årstidsspecifik tröst - svampen. Visst, man kan tjuvstarta med lite svampplockande under sommaren, men det är nu som den verkliga festen är igång. Det enda som skulle kunna göra mig ännu lyckligare medan jag duckar för jägarnas kulor och plockar kantareller, taggsvamp och trattisar som om det inte fanns någon morgondag är den här termosen.

Visst är den alldeles, alldeles underbar? Är inte så mycket för prylar annars, men att hälla upp en kopp kaffe eller te ur den här under en paus i svampplockningen måste vara varje bok- och naturälskares våta dröm. Den som ger mig den i present äger mitt hjärta för evigt.

Mästerberättaren Nesser

En ny Håkan Nesser-roman får inte ligga och bli dammig hos oss. Jag kastade mig över boken, mannen tog ljudboken samtidigt.

Han är numera Londonbo, den gode Nesser, och det märks. "Himmel över London" är mycket atmosfär från staden. Men här, mina vänner, gäller det att inte tappa bort sig. Romanen går i många olika spår, förvirrar och fascinerar. I centrum står en dödssjuk förmögen man som ska fira sin 70-årsdag i just London. Han bjuder in ett litet gäng människor till denna speciella kväll. En av dem får inbjudan och flygbiljett från USA från "en välgörare".

Vad blir det då av detta? En speciell nessersk historia, till och med ännu med speciell än de tidigare. Emellanåt skakar mannen och jag på huvudet åt Nessers tricks, men det kvittar: Han är en mästerlig historieberättare och vi kapitulerar.

Eva Killberg
Bokia Killbergs bokhandel Ängelholm