Bokboxen är inte din vanliga litteraturblogg. I Bokboxen trängs de riktiga bokexperterna. De som vet vad du faktiskt vill läsa. Som kan alla nyheter och alla klassiker.
De är bokhandlarna.
Nu har vi dragit de lyckliga vinnarna (ja, lyckliga är just vad de är, flera av oss bokboxare tycker att Onda flickor är årets hittills bästa kriminalroman) som får varsitt signerat exemplar av Alex Marwoods Onda flickor.
STORT GRATTIS säger vi till Pernilla i Järfälla, Bella i Malmö, Justine i Kävlinge, Marie i Bunkeflostrand och Allan i Helsingborg som alla visste att Alex Marwood, eller Serena Mackesy som hon egentligen heter, skriver för The Independent.
Och som vanligt, stort tack till alla som var med och tävlade!
Jag är ingen älskare av utdrag ur böcker, jag vill ha allt det götta på en gång, annars får det vara. Men när vi under Bokinformationsdagarna fick ett litet häftat förhandsutdrag ur Johan Perssons och Martin Schibbyes kommande bok kastade jag mig över det.
Det är bokens inledning, och jag sugs in från första stund. Dels för att det helt enkelt är ett sjujäkla bra skrivet reportage, dels för att jag vet att den här historien, den slutar inte som de flesta reportage brukar. Den slutar i etiopiskt fängelse.
Jag följde händelseutvecklingen så gott det gick, men med tanke på att Johan och Martin själva var tvungna att ljuga om vad som egentligen hänt för att undvika än värre repressalier kommer det att finnas mycket i den här boken jag aldrig hört talas om.
438 dagar kommer den 14 september, årsdagen av när de släpptes ur fängelset. Jag kommer att kasta mig över den. Och jag hoppas många med mig. Inte bara för att det är en spännande historia, utan för att det är en historia om det fria ordet. Apropå det, glöm inte att alla svenska journalister inte är släppta ur fångenskap: http://www.freedawit.com
Efter Boston Marathon och bomberna som resulterade i tre döda, 13 amputerade ben och 185 skadade så känns denna bok kusligt högaktuell.
Det är den 1 juni och Stockholm Marathon 2013, det 35:e i ordningen. Temperaturen är 4 grader, det blåser och regnar kraftigt. Kl.12.00 går startskottet för de som kommit till start denna kyliga ”vinterdag” i juni månad.
Josefin har tränat för Stockholm marathon i över ett år nu, nött flera hundra mil asfalt för detta. Hennes syster Emma, som är polis, har cyklat ner för att heja på henne.
Strax efter starten faller en 35-årig man ihop blödandes på asfalten och avlider kort efter på lasarettet. Första tanken var att det var en ren olyckshändelse, men var det verkligen det?
En mil senare av loppet hittar en annan löpare en död kvinna under en buske med en plastpåse över huvudet. Emma råkar komma dit strax efter och jakten på en eller flera mördare börjar.
Boken utspelar sig under fyra timmars löpning. Otroligt spännande samtidigt inspirerande löparbok. Hade jag lyssnat på denna medan jag sprang ett marathon så hade jag aldrig någonsin vikit av från havet av löpare.
Det har tillbringats en del tid i Storbrittannien på senare tid. Både i bokform och i verkliga livet. Men där Kate Morton levererade en mellanbok, och Peter Robinson aldrig riktigt nått upp till höjderna i En ovanligt torr sommar (kom igen Minotaur, återutgivning! Nu!), så har jag hittills aldrig blivit besviken på Denise Mina.
Hon lyckas alltid ge mig exakt det jag vill ha ut av min mord-och-blod-läsning. Underhållning. Komplexa karaktärer. Engagerande kriminalgåtor. Sjabbig socialrealism. Litterär kvalitet. Lika mycket roman som mordgåta. Det vill säga deckare så som de levereras av Tana French, Gillian Flynn, Belinda Bauer, Alex Marwood (mer om hennes Onda flickor snart) Dennis Lehane och nämnda Mina.
På bibblan hittade jag häromsistens Det heligaste, Denis Minas första (och vad jag vet hittills enda) fristående kriminalroman, som kom ut efter framgångsrika Garnet Hill-trilogin. Och den innehållar alla de ovan nämnda, önskvärda ingredienserna.
Susie Harriot, en framgångsrik psykiater, står anklagad för mord på en frikänd seriemördare som tidigare varit hennes patient. Susies man, Lachlan, står handfallen. Inte kan väl hans Susie... desperat och övertygad om hustruns oskuld börjar han gräva i fallet, går igenom hennes arbetsmaterial, hennes dator, hennes anteckningar. Och han upptäcker saker om sin fru som han aldrig anat.
Själva mordgåtan (seriemorden och sedan mordet på seriemördaren) är underordnad och fungerar egentligen mer som en fond åt Lachlans undersökningar av vem han är, vem Suzie är, vad deras äktenskap är. För en hårdnackad krimläsare misstänker jag att det är väl lite krim. Väl mycket psykologi och inre monolog. För mig fungerar det utmärkt. Och ett plus för att jag inte löser gåtan i en handvändning utan tvingas följa med i Lachlans alla tankevindlingar tills sanningen till slut uppdagas för oss båda.
Till skillnad från min eminenta bloggolega Susanna är jag inte särskilt förtjust i ljudböcker.
Jag har försökt, både hemma, i bilen och i lurarna på stranden, men jag blir alltid distraherad och tappar bort mig handlingen. (Av, i resp. ordning: Barn. Andra bilister som är idioter. Bikinis)
Kanske har jag för dålig koncentrationsförmåga. Kanske är det en vanesak.
De’ funk’ iallafall int’ för mig!
Jag försökte även mig på att lyssna på en bok eller två i MP3-spelaren när jag var ute och sprang men allt flåsande och frustande gjorde det omöjligt att följa någon som helst intrig. Det fick bli musik i lurarna istället. Gärna något aggressivt med tung bas som satte takten.
Men nu har mitt fyrtioåriga och sura högerknä satt stopp för min löpningskarriär. Jag har ersatt den med långa raska skogspromenader i Veberöds vackra environger istället.
Motion även det, men av en långt mer lugn och harmonisk variant. Och då känns det mest stressande med Nine Inch Nails eller TraKKtor pumpande i öronen.
Har sålunda gett mig på en annan slags lyssning.
Började med Bill Mahers New Rules, fortsatte med Tina Feys Bossypants(som jag iochförsig redan läst – och skrivit om här – men författaruppläsningen gav den en fantastisk ny dimension) och klämde även in hedersknyfflan Ellen DeGeneres självbiografi Seriously.. I’m Kidding.
Men favoriten än så länge är utan tvekan David Sedaris Let’s Explore Diabetes with Owls.
Sedaris läser sina 10-20 minuter långa kåserier/essäer själv och det är fullkomligt underbart.
För er som inte känner till David, han är en gay, femtionånting amerikan som av och till bott i Frankrike och England. Hans, vanligtvis, självbiografiska berättelser handlar ofta om barndomen, livet med pojkvännen Hugh och mer än ofta om kulturskillnader mellan USA och Europa.
Jag tror inte att någon idag levande författare har en större talang för att identifiera och beskriva vardagens, och livets, absurditeter.
“From the unique perspective of David Sedaris comes a new book of essays taking his readers on a bizarre and stimulating world tour. From the perils of French dentistry to the eating habits of the Australian kookaburra, from the squat-style toilets of Beijing to the particular wilderness of a North Carolina Costco, we learn about the absurdity and delight of a curious traveler's experiences. Whether railing against the habits of litterers in the English countryside or marveling over a disembodied human arm in a taxidermist's shop. Sedaris remembers his father's dinnertime attire (shirtsleeves and underpants), his first colonoscopy (remarkably pleasant), and the time he considered buying the skeleton of a murdered Pygmy.”
Sen har jag viss förståelse att damen med de två labradorerna kanske tyckte att det var lite olustigt att möta en nästan två meter lång bokhandlare som stod lutad mot en tall i skogen och asgarvade.
Jag ber om ursäkt.
Det var David Sedaris fel.
Lagom till att En man som heter Ove släpps i pocket repriserar vi Fredrik Backmans gästblogg från i höstas...
Jag heter Fredrik Backman. Jag är här för att jag har skrivit en bok. Min första. Den heter En man som heter Ove. De vänliga människorna som driver den här bloggen har upplåtit ett hörn åt mig här för att berätta något om den. En anekdot eller så. Jag visste helt ärligt inte riktigt var jag skulle börja, mest eftersom jag helt ärligt inte riktigt visste vad jag sysslade med medan jag skrev boken. Så jag tänker göra det enkelt för mig och börja det här där jag började den.
"Ove är 59 år gammal. Han kör Saab."
Att skriva en bok är på många sätt en lång serie kompromisser. Idéer stryks, sidospår kapas, dialoger kortas ner. För tempots och drivets och flytets skull. "Kill your darlings" kallar förläggarna det. Så saker förändras. Historier blir djupare och längre, tar en annan riktning, karaktärer slår in dörrar eller försvinner ut i periferin. Ove var inte riktigt samma person när jag var färdig med sista manuset som han var när jag började det första. Det var oundvikligt. Men om jag bara fick välja en enda darling att vägra döda under några som helst omständigheter så hade det varit det där.
Han kör Saab.
Jag hade kunnat ägna tio sidors karaktärsbeskrivning åt att få med allt viktigt om Ove och ändå inte få med en bråkdel av allt som ryms i de där tre orden. Han kör Saab. Han har alltid kört Saab. Han är 59 år gammal, och det här är hans bilmärke. Ni vet vem han är nu. Jag kan förstås berätta en massa andra saker om honom också, om hans kärlek och hans sorg och hur han blir ursinnig på folk som inte lägger metall och glas i rätt återvinningskärl i soprummet eller hur han skriker åt folk som ställer cyklar där cyklar för helvete inte får stå.
Jag kan berätta om sakerna Ove avskyr. Om huset han byggt. Om kvinnan han älskar. Om rosa blommor och ensamhet och det där ljudet svarta skor ger ifrån sig när de vandrar längs grusbelagda kyrkogårdsgångar på alla de där söndagseftermiddagarna som brukade vara deras men som bara är hans nu.
Men ni vet redan det viktigaste. Ove kör Saab. Han har alltid kört Saab.
Jag har fått frågan från ett par olika personer som har läst boken huruvida jag har ett stort bilintresse. Det har jag inte. Jag har bara ett stort intresse för människorna som sitter i bilarna. Det finns få popkulturella referenser från min barndom som är så aktivt närvarande i mig varje dag som åttafemtion vi åkte på semester i. Jag minns min frus och min första tvåhundrasexa med oändligt mycket större detaljrikedom än vår första lägenhet. Och jag tror att några av er som läser det här är precis som jag. Om jag säger "män i Volvo" eller "kvinnor i Mercedes" eller "tonåringar i Honda Civic" så ser ni inte bara män och kvinnor och tonåringar. Ni ser ansikten och personligheter. Karaktärsbrister. Irritationsmoment. Saker som särskiljer just de där personerna från andra.
"Gubbe i BMW". "Kärring i SUV". "En sån som kör Fiat". "En sån som ska ha Lexus". "En gammal Renault". "En typisk Porsche". "Du vet, som en Skoda".
Bilar är mer än fordon. De har puls. Andetag och hjärtslag. Själ och hjärta. Människorna som bygger dem och lagar dem och kör dem till och från de bästa och värsta dagarna i sina liv lämnar något efter sig i metallen på dem. Ibland har det hänt att någon frågat mig varför Ove tvunget måste köra just Saab, men de allra flesta förstår precis varför. Det är något du inte kan ta på. Något i allt det där som gör att den du verkligen älskar känner du igen i mörkret. För den du älskar ser du inte, den du älskar känner du.
Ove kunde inte köra något annat än Saab, för Ove har aldrig kört något annat än Saab. Det hade aldrig gått att kompromissa bort.
Och jag själv? Jag kör Hyundai. Ni vet att det säger något om mig. Framför allt vet ni precis vad män som kör Saab hade sagt om mig. För bilar är inte substantiv.
Nyss hemkommen från två dagars Bokinformationsdagar i Skövde. Man kan kanske få intrycket att våra kära bokförlag tycker att vi borde öppna filialer för försäljning i våra hem också ...
