onsdag 10 juli 2013

Obönhörligt om brott och försoning i "Onda flickor"

Jamen huuuur lång tid tog det mig egentligen att få ur mig en recension av Onda flickor?! Får skylla på att den figurerade flitigt här i bloggen under våren, så att jag dröjde lite med min enkla mening kanske bara kan ses som en bonus. Så ni inte tröttnar på Marwood, menar jag (i och för sig en omöjlighet). Nå i alla fall... Nu kör vi!

Ibland när man läser en deckare (rätt ofta faktiskt) kan man få känslan av att författarens hela intention är att få till en riktigt rafflande historia. Det är spännande när man läser. Så lägger man ifrån sig boken, och vips har man glömt den (ja, jag tänker på Kepler. Bland annat).

Å andra sidan kan man ibland ha turen att plocka upp en deckare där författaren har en något mer ambitiös agenda. Där hon faktiskt har något viktigt att säga och väljer att klä detta viktiga i kriminalkostym. Några lyckliga kan dessutom göra detta på finfin prosa.

Till den senare kategorin hör Alex Marwood (vår senaste deckarfavorit här i boxen, läs Johans recension här och Marwoods eget strålande gästinlägg här). Hennes Onda flickor är (och kommer att vara - tillsammans med Gillian Flynns Gone girl) det bästa jag läst i krimgenren i år.

För det är inte bara en otäck historia om två flickor som en dag i barndomen begår ett ödesdigert misstag. Det är också en historia om ett samhälle som vare sig glömmer eller förlåter. Ett dömande, stenhårt samhälle med en övertro på sin egen moraliska överlägsenhet (mer om detta i författarens eget gästinlägg - länk ovan). Går det att sona ett brott? Går det att bli fri från skuld? Vems är felet när barn begår brott? Barnens, eller omgivningens? Onda flickor ger läsaren en del att tänka på.

Även om berättandet är förrädiskt lugnt är känslan av att läsa den här psykologiska thrillern som att försöka hålla sig på benen mitt under ett jordskred. Man försöker ta sig uppåt, men man bara vet att det kommer att rasa. Flera gånger vill jag stanna historien. Tvinga den att byta riktning. Låta huvudpersonerna få nåd.

Men jag slutar inte läsa. Det är alldeles för bra för det. Får de nåd? Nej, den lätta fick ni mig inte på. Läs själva.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar