Topp 10-skepsis

Vad tror ni om den här "Topp 10"-listan?

Är det verkligen så här det ser ut? Hur många har egentligen läst hela Bibeln? Och varför räknar man Sagan om Ringen, Harry Potter och hela Twilightsagan som bara en bok var?
Då kanske Margit Sandemo, och hennes 47 delar långa serie om Isfolket, skulle hamna högre upp? :-)

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Ond pepp! "Wicked girls" på svenska.

När Modernista ger sig på deckare brukar det bli bra (fråga bara Johan). Och det gläder mig storligen att de i vår tänker ge ut Alex Marwoods Wicked girls (Onda flickor) på svenska.

One summer morning, three little girls meet for the first time. By the end of the day, two will be charged with murder. Twenty-five years later, journalist Kirsty Lindsay is reporting on a series of sickening attacks on young female tourists in a seaside town when her investigation leads her to interview funfair cleaner Amber Gordon. For Kirsty and Amber, it's the first time they've seen each other since that dark day when they were just children. But with new lives - and families - to protect, will they really be able to keep their wicked secret hidden?

Verkar obehagligt så det förslår, men såååå många älsklingsingredienser: Störda unga flickor, en begraven hemlighet, ett mörkt förflutet som butlar på dörren... och så en istadig journalist på det. Kombinerat med hyllningarna jag läst hos andra bloggare kan det ju bara sluta väl.

Eller, det här verkar ju vara just en sådan historia som inte slutar väl. Men ni fattar vad jag menar. Kommer ut i april. Snart, kära vänner, är det vår och jag tänker tillbringa den med några riktigt onda flickor!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Östkustporr - "Tigrar i rött väder" av Liza Klausmann

Till slut har jag så tagit mig samman och totat ihop något om Tigrar i rött väder. En av förra årets höjdare.

Det var det urtjusiga omslaget jag föll för först. Sedan titeln (återigen en sådan där lockande titel med djur i). Vad lovar en sådan? Man har ingen aning. Men fin är den.

I alla fall, Tigrar i rött väder visade sig vara väl värd min tid.

Historien utspelar sig i USA och tar avstamp strax efter kriget (som i andra världs-). Kusinerna och barndomsvännerna Nick och Helena ska precis skiljas åt. Nicks make Hughes är tillbaka efter tjänstgöring i Europa. Helena är på väg till Hollywood för att gifta sig en andra gång. Världen ligger för deras fötter.

Flera år senare återförenas vännerna i Tiger House, släktens egendom. Mycket har förändrats, relationerna är ansträngda. När Nicks och Helenas barn - Daisy och Ed - upptäcker en död kvinna, mördad alldeles i närheten, förändras tillvaron obönhörligt.

Berättarperspektivet skiftar; Nick, Daisy, Helena, Hughes, Ed... och kronologin är uppbruten. Det hade kunnat blir rörigt, men får istället den (gissar jag) önskade effekten av pusselbitar som läggs på plats, en efter en, tills hela bilden framträder. Tjusigt nog på de allra sista sidorna. Trots mordet är detta ingen deckare, utan en skickligt berättad historia om vänskap, familjband, skuld och kärlek. Inte utan överraskningsmoment, får tilläggas.

Och så det amerikanska östkustlivet! En övre medelklassglamour som jag inte kan låta bli att förföras av. Drinkar före maten (eller strax efter frukost), tennis, trädgårdsfester, middagsbjudningar, klubbkvällar, simbassänger, långa sommarnätter, stulna kyssar... Och så allt det där outsagda som bubblar, strax under ytan. Jag är såld.

Tigrar i rött väder är (ännu en) sådan där bok där man kan känna lukter och smaker medan man läser. Solen på huden, den salta vinden från havet, flugors surrande, den fräna smaken av gin... Berättelsen kryper tätt inpå, klibbar sig fast. Klausmann är skicklig och placerar läsaren mitt i berättelsen och hålla kvar henne där, i ett fast grepp, ända till sista sidan.

Ett minus för att översättningen på sina håll är direkt klumpig. Att låta något vara som "en historia av Nancy Drew" när en enkel googling kan avslöja att det borde stå "som i en Kitty-bok" är slarvigt. Kombinerat med en del otympliga direktöversättningar (inte så illa som när Da Kebab och Starchild med anhang varit i farten, såklart, men jag väntar mig definitivt mer här) ger det känslan av att Caj Lundgren haft lite väl bråttom (han har ju annars en massa fina författare på sin meritlista, som Jonatan Franzen och Anthony Burgess). Och förresten, jag kan inte hålla mig, nu när dissningsdammluckan öppnats. Författarfotot! Klausmann ser ut som om hon sitter på toaletten. Och är hård i magen. Visst, det är ett gigantiskt konstnärligt skutt bort från fantasilösa "handen under hakan, beslöjad (men intellektuell) blick". Men ändå. Inte lyckat.

I övrigt rekommenderar jag Liza Klausmanns debut å det varmaste.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

"Sandmannen" - Lars Kepler fortsätter att öka

 

Jag blir inte klok på Lars Kepler. Hur kan man skriva så vansinnigt spännande? Och samtidigt så vansinnigt långrandigt? Men sakta men säkert håller han (de?) på att vinna över mig på sin sida...

Som bekant  var jag inget större fan av Hypnotisören, men Eldvittnet visade sig ju vara helt ok, så det kändes självklart att plocka med sig Sandmannen hem över julen.

Boken tar vid där den förra slutade, med Jurek Walter, den mystiska seriemördaren som Joona Linna hjälpte till att fånga och som nu sitter inspärrad på livstid. När en ung, sjuk man kommer gående på en järnvägsbro mitt i smällkalla vintern aktualiseras fallet på nytt, eftersom mannen visar sig vara ett av Walters offer. Dödförklarad för sju år sedan, men fortfarande vid liv. Kanske finns det fler som överlevt? Joona Linna måste få Jurek Walter att prata.

Redan i inledningen är det så spännande att jag inombords hetsar Jonas Malmsjö att läsa snabbare, snabbare (men han tar sin tid, den gode Jonas, struntar helt i mig). Och intrigen är faktiskt bättre än någonsin. De torftiga psykologiska förklaringsmodellerna från tidigare böcker har köttats till, samtidigt som Kepler har kvar förmågan att i skakigt presens berätta en historia som är omöjlig att släppa. Dessutom träder Joona Linna äntligen fram som en fylligare karaktär (även om lite för mycket tid läggs vid att beskriva hans ögons gråa skiftningar - jag fattar!!! Läsaren måste tydligen övertygas gång på gång om vilken ytterligt fascinerande karaktär han är.).

Men boken har också flera problem. Som vanligt känns det som att Kepler lever sig in lite väl mycket i sin egen historia. Så mycket att de missar att de upprepar sig, värre än vilken amerikansk TV3-dokumentär som helst. Jag fattar ju att det är ett grepp för att placera läsaren mitt i historien, men man måste kanske inte gång på gång och i detalj beskriva hur Joona Linna kör bil (bilen sladdade till över snövallen mellan filerna och karossen skakade till av vinddraget när han körde om långradaren, typ). Dessutom finns det ett par logiska luckor som gärna hade fått tätas och ett behov av att överförklara och dra ut på vartenda skeende.

Trots detta (javisst, detta är kursiveringarnas text), så lyckas paret Ahndoril hålla mig fastnaglad vid boken ända fram till den slutgiltiga... cliffhangern (såklart)! Nu måste jag ju läsa nästa bok också. Och trots invändningarna ovan kommer det inte alls att bli någon plåga. Inte alls.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

"Den tomma stolen" av JK Rowling - Inte imponerad!

Jag bara älskar Harry Potter. Har under väldigt många år läst Harry böckerna, längtat och suktat efter nästa bok. Tror t.o.m. att jag har haft mer Harry Potter-feber än mina killar där hemma.

Så självklart har jag längtat efter JK Rowlings nya roman, äntligen.

Jag kastade mig över boken när den dök upp…
Men, oj vad besviken jag blev.

Boken handlar om småstadsliv, jag såg de pittoreska husen framför mig, människor som alla känner alla och gärna klippte grannens gräs när han var på semester.

Istället fick jag negativa människor som stod upp till armbågarna i avundsjuka. Människor med knarkproblem och trasiga familjeförhållande. Får vi inte nog av det i verkligheten?! Var fanns alla människor med stora hjärtan och som bubblar av positivism?

Boken har väldigt många olika karaktärer och blir ganska snart svår och tråkig att följa. Jag hittar ingen riktig hjälte/huvudperson i boken som jag fick empati för.

Kanske var det för att jag hade så enormt höga förväntningar på JK Rowling efter att hon verkligen bubblat över att fantasi i Harry Potter böckerna. Eller också var det inte min typ av bok?!

Men, detta är ju bara min åsikt och tack och lov har vi alla olika smaker både när det gäller böcker och annat. Hur skulle annars världen se ut?!

Veronica Wästergård
Bokia Killbergs Växjö

Läsmålsättning 2013

Efter att ha fluktat igenom mina två senaste recensioner här i bloggen framträder en tydlig läsmålsättning för 2013: Orka läsa god litteratur.

Redan när jag skulle sammanställa min årsbästalista insåg jag ju att jag valt läsning med en något trött hjärna under det gångna året. Inte dåliga böcker alls, men enklare, mer lättsmälta. Inget ont om dem, men man vill ju blanda upp det litterära rostbrödet med lite hardcore grovt rågbröd ibland.

Målsättningen kräver såklart sin tribut. Jag måste frigöra tid. Tid till eftertanke. För fyller jag varje ledig stund med aktivitet som jag gjort det senaste, så blir det bara utrymme kvar till lättläsning. Alltså, vara rädd om tiden. Orka tänka. Orka läsa saker som berör och stannar kvar. Tror att jag inleder med att beställa Nina Björks (Sydsvenskans kulturpristagare) Lyckliga i alla sina dagar, som jag tänkt läsa sedan den kom ut - men just det - inte kommit mig för. Förhoppningsvis blir det mindre besvikna recensioner efter det. Önska mig lycka till!



Läsning pågår, även 2013.

Och jodå, jag kommer att fortsätta läsa både deckare och feelgood också. Vill inte bli mitt gymnasiejag igen med allt vad det innebär...

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

"Å andra sidan" - Marian Keyes på tomgång

Det bär emot att börja året med en dålig recension, och ni vet att jag egentligen är en förespråkare av chick litt-drottningen Marian Keyes. Med några få undantag (Lucy Sullivan) så lyckas hon gång på gång leverera lättsam underhållning av bästa praliner-på-divanen-slag. But here we go...

Glad i hågen lade jag in en av mina få olästa Keyes, Å andra sidan, i min ipod för lite ljudlig underhållnigsbonanza (ljudböcker bör ju vara av det mer lättlyssnade slaget). Tji fick jag! Inte sedan ovan nämnda Lucy Sullivan har jag irriterat mig så. Kanske borde jag ha gissat att det inte skulle bli helt perfekt eftersom jag börjat på boken tidigare, men lagt den åt sidan. Men att det skulle bli så här tjatigt kunde jag inte drömma om!

Inget fel på storyn. Det är ju inte Nobelprisklass, men herregud, vi pratar underhållningslitteratur:

Jojo Harvey är litterär agent, med siktet inställt på att bli delägare i agenturen. Men när en ny kollega dyker upp och kammar hem ett miljonkontrakt får hon problem.

En av Jojos författare är Lily Wright. Hon har skrivit en tröstbok efter ett rånöverfall och boken blev en bästsäljare. Nu har Lily fått skrivkramp och börjar bli desperat. 

Gemma Hogan arbetar som festfixare. Hon var tidigare en av Lilys bästa vänner, tills den dagen då Lily stal hennes pojkvän Anton. Nu har Gemmas pappa träffat en ny kvinna och Gemma flyttar hem till sin mamma, som fått en sådan chock att hon måste matas med lugnande medel. Gemma skickar desperata e-mail till sin väninna Suzanne, som tycker att de är så underhållande att hon skickar dem till den enda litterära agent hon känner till: Jojo Harvey.

Så långt allt väl alltså. Men sällan har uttrycket kill your darlings kommit bättre till pass. Minst halva boken hade kunnat strykas. Minst!! Det är så tjatigt att öronen krullar sig. Hade detta varit boken Keyes skrev precis innan hon gick in i sin långa depression hade det inte varit svårt att gissa orsaken.

Att jag ens lyssnar klart är mitt eget fel, såklart. Men jag har svårt att lämna en bok oläst och jag måste ju trots allt köra fram och tillbaka till jobbet. Och tystnad längs med samma gamla väg hade varit än tråkigare (se där, då var det väl inte så illa! Eller? Eller?)

Rakel Molin är dessutom en sådan där retlig uppläsare som ger varenda karaktär en egen röst (lite av hennes signum i och för sig) och läser på någon slags stockholmska som jag antar ska vara sådär härligt chick littig. Boken. Blir. Inte. Bättre.

Hoppas innerligt att Marian Keyes nya, Hemligheten på Mercy Close, är i en helt annan liga. Just nu vet jag inte om jag vågar läsa. Måste hämta mig lite först.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro