torsdag 7 april 2016

Att. Historietjuven i Löddeköpinge


Hej på dig. Igen.
Häromdagen hade vi inventering av butikslagret här på Akademibokhandeln Center Syd. Döm av vår förvåning när vi upptäckte att det vi pratat med Dig om tidigare inte verkar ha haft någon effekt.

Inte nog med att vi saknar ett ex vardera av tiotalet nyutgivna historietitlar, nu hade även en handfull nya biografier och några samhälle & debatt-titlar åkt med Dig ut utan att passera kassan först.

Jag vet inte om vi varit otydliga tidigare, men vi är alltså inte ok med detta. Vi har inga hemliga konton i Panama där vi lägger vårt guld på hög. Varje marginalkrona är faktiskt viktig för oss. Vill Du, och ni andra, behålla en levande bokhandel så är det faktiskt nödvändigt att våra kunder betalar för böckerna i butiken.

Det räcker nu.
Det var inte roligt tidigare och det är inte roligt nu.
Sluta stjäla, din förbenade usling!

Med inte särskilt vänlig hälsning,
Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

onsdag 6 april 2016

Tävla med oss – Vinn "Generation loss"!


Nu är det dags för tävling igen. Den här gången ligger fem exemplar av Elizabeth Hands Generation loss i potten. Dessvärre inte signerade (logistiska skäl), men rackarns bra.

För att vinna en bok ska du svara på frågan nedan och sedan skicka ditt svar samt namn och adress till bokboxen@akademibokhandeln.se

Musikern och poeten Patti Smith är en inspirationskälla för såväl Elizabeth Hand själv som Cass Neary i Generation Loss. Vad heter Patti Smiths debutalbum?

1. Horses
X. Birdland
2. Diamond Dogs

Senast tisdag 12 april vill vi ha ditt svar.
Lycka till!

Elizabeth Hand gästbloggade hos oss i måndags. Läs hennes text här.

Om boken: 
Patricia Highsmith möter Patti Smith i denna fängslande litterära thriller. Cass Neary gjorde sig ett namn under sjuttiotalets punkscen i New York. Hennes fotografier av musikerna och deras entourage, de ökända, de fördömda och de döda skänkte henne femton minuter av framgång.

Trettio år senare är hon på glid, på väg ned och är nästan bortglömd när en gammal bekant av ren barmhärtighet skickar henne på ett jobb för att intervjua en skygg fotograf som bor på en ö utanför Maine. När hon kommer dit hamnar hon mitt i en sedan decennier olöst gåta som fortfarande skördar offer, och hon letar efter en slutgiltig lösning.

- Amoral speedfreak crankhead kleptomaniac murderous rage-filled alcoholic bisexual heavily tattooed American female photographer, så beskriver Elizabeth Hand själv sin litterära skapelse Cass Neary som fått kultstatus bland Hands hängivna läsare.

tisdag 5 april 2016

Joyce Carol Oates – ett försök till

Det här att jag plötsligt inte gillar Joyce Carol Oates längre. Det kom lite som en chock faktiskt. Och jag märker att jag inte kan sluta fundera. Vad det egentligen som jag uppskattat så mycket tidigare? Tänkte dissekera de två böcker jag läst av henne nu under våren och se om jag kommer fram till något vettigt. Häng med om ni orkar, för det här blir lite av en process-text tror jag.

Först lyssnade jag på kortromanen Mörkt vatten från 1992 som jag råkat missa (det är lätt hänt med tanke på Oates produktivitetstakt). Att jag plockade upp den nu berodde på att jag läste om den i Dark Places 100 hemskaste-serie (åååh, vad jag väntar på boken!) och blev mer än lovligt sugen. Ska också erkänna ett det korta formatet passade fint med min intention att läsa fler böcker i år (ja, alla knep tillåtna – ni ska se hur många bilderböcker jag kommer att sträckläsa i slutet av året!).

Boken är baserad på händelserna vid Chappaquiddik 1969, då senator Edward Kennedys bil hamnade under vatten och hans passagerare, flickvännen(?) Mary Jo Kopeche, drunknade. Oates har förlagt händelserna till tidigt 90-tal då vår huvudperson Kelly Kelleher möter Senatorn på en 4 juli-fest. Mötet följs av en hastig, berusad bilfärd i skymningen, en slarvigt tagen kurva... mörkt vatten. Kellys ser sitt liv passera revy, medan bilen långsamt och obönhörligt fylls upp.

Det är fullkomligt genialisk berättarteknik såklart, om man vill hålla läsaren i ett andtrutet sträckläsningsgrepp boken igenom. Kellys korta liv, så vanligt, blir stort och viktigt i skuggan av den annalkande döden. Ändå måste hon offras. Senatorn sparkar sig ut ur bilen. Räddar sig själv. Kommer inte tillbaka efter henne. Symboltyngt är bara förnamnet. Ett svidande porträtt av ett hierarkiskt USA utan nåd. Kelly lever ett privilegierat liv (i en otroligt obehaglig passage beskrivs hur hon föraktar de analfabeter (svarta) som hon undervisar på frivillig basis) , men i den här konstellationen är hon helt maktlös. När hon låter sig charmas av senatorn ger hon upp sitt självbestämmande. Hon ger upp sitt liv.

Sedan läste jag ungdomsboken Två eller tre saker jag glömde att berätta för dig. På ytan en berättelse om vänskap och förlust. Under ytan Oates bekanta temata; maktspel, patriarkalt förtryck, våld. Här i en såväl kronologiskt som perspektivmässigt uppbruten berättarstruktur som successivt lägger skikt till skikt till historien.

Ett gäng flickor går sista året på en prestigefylld high school när en ny flicka kommer till klassen. Tink Traumer är avig, annorlunda och oemotståndlig och blir snart den centrala delen i deras cirkel. Men så försvinner hon, och lämnar de andra med frågeställningar om liv och död, mening och tomhet. Tonårslivets alla aspekter av tillhörighet, utanförskap, familjerelationer, förälskelser och fatala misstag mals genom berättelsens mörker. Oförståelsen, förljugenheten och förtrycket från vuxenvärlden är kompakt. Finns det ens en poäng med att existera i en sådan verklighet?


Kanske kan man kalla läsningen för döden i två tappningar. Båda som ett slags uttryck för en förtryckande maktapparat som verkar i det lilla, i den personliga relationen. Och det är väl på detta sätt man läser Oates bäst. Glasklar i sin samhällskritik. Symboliskt oslagbar. Detsamma gäller porträtten av människor som försöker leva sina liv som vanligt, balanserande på randen till undergången. Det ödesmättade, obehagliga. Hon är drottningen av det.

Men så denna kyla. Kanske är privilegiet att få tycka om böckernas huvudpersoner inte något måste, men jag vill känna att det finns något där för någon att tycka om. Jag vill inte ha denna vetenskapliga iakttagande mikroskopsblick, jag vill att åtminstone författaren ska bry sig om sina karaktärer. Istället verkar hon behandla dem med samma milda förakt som det samhälle hon skriver fram. Landa i denna obehagliga slutsats att vi är bundna till varandra genom beundran, rädsla, sexualitet, makthunger eller nödtvång. Jag gillar det inte.

Men trots det... Böcker är urbra! Jag får det inte att gå ihop.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

måndag 4 april 2016

Gästbloggaren: Elizabeth Hand

I live on the coast of Maine, the setting for Generation Loss. Like Sweden, we have a spectacular archipelago, and since moving here almost thirty years ago, I’ve been fascinated by the islands and the people who live there, often under very challenging conditions. The winters are long and can be brutal. The fishing industry has all but collapsed and the quarries where granite was found for landmark buildings like the Cathedral of St. John the Divine have been inactive for decades. Subsistence farming is tough. Tourism keeps most of these communities alive, but the tourists leave before the first snow. I suspect there are many similarities here to some of the island communities in Sweden — certainly when I first visited Sweden, I was struck by how much the landscape reminded me of Maine, and how there’s a certain grit and resiliency to the people who live in both places. I'm reading Johan Theorin's work right now, and his characters and settings real resonate with me — he writes brilliantly about islands and outsiders. He feels like a kindred spirit.

I’ve never lived on an island, but I live only a few miles from the ocean and have spent a lot of time visiting friends who do. Years ago, I was struck by a remark that one friend made. She said that every few years “a witch hunt” erupts on the island closest to where I live, fueled by isolation and suspicion, and usually centered on a person “from away.” We have similar incidents here on the mainland, but island life can act as a pressure cooker situation that eventually explodes.

Another friend of mine owns an island Down East — that’s the more remote part of the coast, near the Canadian border. The first time I visited, about fifteen years ago, I was floored by how beautiful it was, and also by how sinister it felt. There’s no town on that island — the only people are my friend and the artists and writers who stay — but on that first trip I started thinking about what would happen if I were to transpose a very small town I know well to an island setting. It was so creepy and strange and eerie.

Around the same time I made that first trip to my friend’s island, a young man who lived in my tiny village disappeared. He lived just down the road from me, across from the town general store. I knew him by sight, a nice kid of about nineteen. I heard he’d run afoul of Bad People — drug dealers, probably — and the circumstances under which he disappeared were extremely ominous. For years I was haunted by the flyers posted around town with his face and name. To this day, he’s never been found.

I’d long wanted to write a book that featured a serial killer: I felt that between the remote island and the missing kid, I had the makings of a good story. When I’m writing, I usually start with the setting — I’m very drawn to landscapes, especially bleak ones. So now I had a great, dark landscape as my stage set. All I needed was a central character to occupy it.

Most of my work features women protagonists who are in some way flawed, yet still sympathetic. I’m a huge fan of Patricia Highsmith’s Ripley novels, and I thought, "What if I were to make my protagonist a woman who’s essentially a sociopath, like Tom Ripley, but lacks Ripley’s charm?" Someone who’s massively screwed up and unlikeable, yet still can somehow generate enough charisma that readers (and other characters in the book) find her sort of irresistible.

I knew it would be tough, but I liked the challenge: how do I make readers want to follow Cass wherever she goes, knowing that she’s always going to do the wrong thing?

Like Cass, I came of age on the downtown NYC and DC punk scenes in the early 1970s, and, like her, I experienced a violent sexual assault when I was twenty one, and afterwards spiraled into some pretty dark stuff. Unlike Cass, I came back from it within a few years.

Cass is my shadow self — she acts on all her worst impulses, and a lot of readers, especially women, really relate to that. She does all the stuff we’re not supposed to do — get drunk, get stoned, sleep around, and basically stir up shit everywhere she goes.

But she’s got a brilliant eye for photography — she’s drawn to great art like a moth to a bonfire — and she loves rock and roll like St. John loved the Lord, as someone once said of Elvis Presley.
And she has genuine empathy for damaged people, because she’s one herself. In the immortal words of the Shangri-Las, “She’s good bad, but she ain’t evil.” I love writing her.


Bestsellerförfattaren Elizabeth Hand har förutom serien om Cass Neary skrivit de prisbelönta romanerna Winterlong, Waking the moon, Glimmering och Mortal love. Hennes romaner har belönats med alltifrån Nebula och World Fantasy till International Horror Guild Awards. Hand bor i Maine och London med sin familj. Läs mer om författaren på hennes hemsida.

Nyfiken på Generation loss? Vi kommer anart att lotta ut fem exemplar. Håll ögonen öppna!

söndag 3 april 2016

Efterlängtat



Två efterlängtade saker som den våriga lördagen bjöd på:

1. En rejäl dos välbehövd solig D-vitamin under året första läsa ute på altanen-session.

 2. Lite tid att äntligen få ge mig i kast med Arne Dahlds Utmarker. Av Sydsvenskan utsedd till den "bästa svenska kriminalromanen någonsin".

Stora ord för en bok att leva upp till. Återkommer med recension.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

lördag 2 april 2016

Temaläsning

Triss i kulturmanskritik.

På förekommen anledning ser min läsplanering det närmaste ut enligt ovan. Tre böcker om kvinnor som lever med hyllade kulturmän (ja, begreppet börjar redan kännas trött, eller är det bara jag?). Började med Meg Wolitzers Hustrun just för att det varit minst rabalder om den, och för att rabalder för det mesta får mig så trött och inte alls nyfiken. Efter kanske en tredjedel känner jag djup tacksamhet över en ny litterär bekantskap. Parallellyssnar på hennes senaste roman The Interestings som jag fullkomligt älskar. Men mer om den vid senare tillfälle.

De andra två, en klassiker och en (om vi ska tro författarinnan själv) framtida klassiker, står på tur. Hade det inte varit för att jag läst Tikkanens bok som tonåring och blivit så i grunden skakad (minns fortfarande delar av läsningen, framför allt den ambivalenta känslan av kärlek, hat, som en nästan fysisk upplevelse) hade jag nog hoppat över Witt-Brattströms bok. Men nu är nyfikenheten väckt. Inte så mycket på grund av skvalleraspekten (okej, lite på grund av den, men egentligen vill jag inte läsa så – och jag vet att det kommer att vara oundvikligt) som att jag måste se hur utfallet blir i en roman som lånat lånat både namn, tematik och (som jag förstår det) form av Tikkanens mästerverk. Kommer Århundradets kärlekskrig att nå samma höjder? Den som läser får se.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

fredag 1 april 2016

Bokhandlarna svarar: Vilken bok sträckläste du senast?


Eva Killberg, Ängelholm: Sara Larssons Den första lögnen gick absolut inte att släppa ett ögonblick. Som tur var blev vårt plan väldigt försenat och jag fick sitta lääänge och läsa på flygplatsen. Historien är riktigt ruggig, kanske mest för att miljön är så väldigt normal. Tänk om man inte känner sin egen man... Vad har han i bagaget?









Johan Zillén, Center Syd: Neil Gaimans oväntade comeback i graphic novel-form, den magnifika Sandman – Overture, tror jag inte att jag la ner annat än för enstaka toalettbesök.









Silja Stråhle, Helsingborg: Jag sträckläste Väggen! Mentalt gjorde jag det. Det kändes i alla fall som att jag sträckläste den. Eftersom jag var tvungen att jobba, äta, sova, städa, gå ut med hunden och dylikt så kunde jag inte fullt ut sträckläsa den, men jag tänkte på den HELA tiden mellan läsningarna. Så anser jag att man kan klassa det som sträckläsning. Sträckläs ni också!






Susanna Mattsson, Jägersro: Jag tror att det var Karen Joy Fowlers Vi är alla helt utom oss. Den var totalt osläppbar. Eftersom jag dessutom hade semester kunde jag på riktigt sträckläsa med pauser endast för matintag och någon enstaka promenad. På mindre än ett dygn var den slut. Den är en sådan där överraskningsbok som har mycket mer än förväntat mellan pärmarna. Jag trodde att jag plockat med mig feelgood i stil med Jane Austen Book Club av samma författare, men fick en gripande historia som verkligen kröp under skinnet. Nu rekommenderar jag den på daglig basis. Här kan ni läsa min recension.