 |
| foto: Sara Mac Key |
Klas växer upp på den småländska landsbygden. Det är sjuttiotal, men så långt från Tillsammans-interiörer och demonstrationståg men kan komma. Fadern, småbonden, driver det arrenderade jordbruket vacklande på förtvivlans rand. Åskan, regnet, torkan, skadedjuren, arvet... det finns ingenting som inte tynger honom. Inne i hans huvud kraxar korparna. Dödens budbärare. Resten av familjen hukar under hans tröstlöshet, försöker skapa en känsla av normalitet mitt i det lidande kaos som är faderns. Klas vet att han förväntas ta över, och flyr ut i naturen. Till fåglarna där han får tröst.
Bannerhed har en exakt tonträff, en fantastisk blick för det han beskriver. Det är den andra boken på kort tid jag läser som med sådan närvaro beskriver ett far/son-förhållande (Min Kamp 3 är den första) och just i denna litterära exakthet finns beröringspunkter i berättelserna. Samt i rädslan inför fadern, i viljan att vara till lags samtidigt som tvånget att fly finns där hela tiden. Men inramningen är olika. Korparnas trånga landsbygdssamhälle, med oro inför vad grannarna ska tycka. Katastrofen som hela tiden hotar. För vad händer om fadern inte orkar längre? Eller modern? Om gården går omkull? Reella hot. Klas och hans lillebror Göran (döpta efter Lill-Babs hitlåt) är utlämnade på nåd och onåd.
Det är en klaustrofobisk berättelse, med detaljer som tränger sig på. Och naturbeskrivningarna är någonting i särklass. Det är i naturen som Klas hämtar styrka, skildringen av den är tung av symbolik. Det är helt enkelt otroligt bra, detta. Rafflande, instängt, vackert, sorgligt och någonstans långt, långt därinne en liten strimma hopp. Jag välkomnar verkligen Tomas Bannerheds författarskap. Tydligen skrev han i tio år på Korparna. Hoppas det dröjer betydligt kortare tid tills nästa roman dyker upp.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar