På
gott och ont har mitt vuxna liv präglats av ofullständighet. Jag går
nybörjarkurserna, men inte fortsättningarna. Jag ritar upp resvägar och
tar sedan
helt andra. Jag sjösätter äventyr som jag glömmer bort och lär mig
många saker halvbra, men färre till fullo.
Det
finns nog fördelar med att göra lite grann av mycket, istället för att
välja ut några få saker och behärska dem helt. Man får de lärdomar
som alstras bland försöken; jaså, så känns det att kastas av en båt i
hård blåst och så ser den drejade kruka ut som aldrig ställdes in i
brännugnen. Det är roligt när det är händelserikt. Men tillvaron blir
också fragmentarisk. Det finns inte något man kan
knacka på och säga:
Det här gjorde jag verkligen. Det här gjorde jag klart.
Så har det varit för mig. Rader på rader av halvfärdighet.
Fram till nu.
Egentligen
var Nattsagor för sömnlösa en urladdning av text – det enda
ordentliga fiktiva berättande jag gjort – för flera år sedan. Olivias
historia
var inte min, men de fyra ödesdigra månader då hon och hennes vänner
tar sig an södermalmsnatten är präglade av vad jag själv längtade mig
igenom som tjugoåring.
Jag
lade ifrån mig berättelsen, som ännu en av de ofärdiga krukorna, och
tog upp den först när en gammal lärare sa åt mig över ett glas
sommarvin. För
att göra bra ifrån mig, som den elev vi väl alltid fortsätter vara till
våra lärare, skrev jag då vidare på den. Nu var jag tjugosju år och de
smekningar och slag som jag vid det här laget hunnit ta emot av livet
fortsatte vidare in i boken.
Att
skriva Nattsagor för sömnlösa var som en tänd ficklampa under täcket
långt efter läggdags. Nu släcker jag den till slut, i förväntan inför
att få
veta vad som händer efter att natten sovits ut.
Johanna Wester bor i centrala Stockholm där hon utbildar i rättighetsfrågor för Amnesty och UNICEF, driver nättidning, spelar trummor i Riot Samba och har producerat teater.
Nattsagor för sömnlösa är hennes debutroman. Se bokens trailer och övriga värld på www.nattsagor.se
Susanna älskade Nattsagor... Läs hennes recension här.
författarfoto: Carl-Johan Högberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar