En av förrförra årets angenämaste läsupplevelser var Lena Einhorns Siri (mer om den här). En roman om Siri von Essens kärlekshistoria med August Strindberg. Baserad delvis på von Essens korrespondens. När Lena Einhorn i höstas återvände med ännu en roman i samma stil, den här gången om Greta Garbo, var jag alltså grymt peppad. Först nu har jag hunnit läsa.
Blekingegatan 32 handlar framför allt om den unga Greta. Den hon var innan hon blev den skygga Gudomliga. Greta Gustafsson från fattigmanskvarteren på Söder. Greta som älskar att spela teater, säljer hattar på PUB och plötsligt får chansen att vara med i en film. Det leder henne i sin tur till Dramates elevskola och mötet med Mimi Pollak. Mimi som ska komma att bli hennes livs första och största kärlek.
Det i breven mellan Greta (eller Gurra, som hon kallas) och Mimi som Einhorns historia ta avstamp. Och den Greta vi möter där är frimodig och levnadsglad, men hon bär också på ett stort mörker och ett djupt tvivel på sin egen förmåga. Boken låter oss snudda vid fantasin om vad som skulle kunna ha blivit Greta Gustafssons liv om hon inte mött Mauritz Stiller, mannen som "upptäckte" Garbo, med vilken hon inledde en destruktiv relation och som hon själv menade var den enda som kunde få henne att verkligen agera.
Det är dramatiskt stoff, och så sorgligt, sorgligt. Både Siri von Essens liv och Greta Garbos. På så vis tacksamt att arbeta med. Men också riskfyllt, att fantisera ihop ett liv åt en människa som faktiskt levat. I Garbos fall är det ju så otroligt lockande att läsa, eftersom vi vet så lite om hennes egentliga liv.
Och Einhorn har även denna gång lyckats att blåsa liv i sin huvudperson, skapa ett möjligt liv, en möjlig verklighet. Det finns närhet och nerv i berättandet. Språket landar fint i tiden som skildras utan att för den skull kännas stolpigt eller gammalmodigt. Men i fallet Siri blev jag nog ändå mer gripen, historien var tätare. I Blekingegatan 32 var det istället delvis blottläggandet av det hemlighetsfulla som drog. Men om jag ska sysselsätta mig med betygsättning, som jag ju sällan gör här, är betyget ändå en klar fyra. Boken om von Essen råkade bara vara infernaliskt bra, och kanske är det orättvist att jämföra.
Nu vill jag se Garbo på film. Det har jag faktiskt knappt gjort. Var ska jag börja?
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar