Bokhandlarna svarar: Vilken bok har gjort dig riktigt rädd?

I måndags hade vi sällskap i Bokboxen av gästbloggaren Ulf Ellervik som försökte reda ut varför vi älskar att bli skrämda. Inte särskilt osökt ställde vi oss då frågan vilka böcker det  egentligen är som skrämmer oss bokhandlare från vettet?

Veronica Wästergård, Växjö: Jag skulle ju kunna svara lite kaxigt på denna fråga att det finns ingenting som skrämmer mig… Men om man menar saker jag kan få mardrömmar av, är det definitivt en annan sak. Böcker där barn försvinner, blir utsatta för övergrepp eller misshandlade ger mig mardrömmar. Men på något sätt dras jag till dessa gripande berättelser ändå. Tror att jag hoppas på ett lyckligt slut. Några exempel: Caroline Engvalls Skuggbarn: Om barn och ungdomar som säljs för sex i Sverige. Vad är det för land vi lever i?! Usch!!! Tomas Eriksons Vanmakt: Thriller om spädbarn som försvinner från en engelsk diplomatfamilj… Ger mig rysningar… Malala Yousafzais Jag är Malala: Fruktansvärd attityd mot kvinnor och barn. Grymt orättvist att barn inte bara får vara barn… MÅSTE LÄSAS!!!

Eva Killberg, Ängelholm: Vad kan vara mer skrämmande än att ondskan bor granne med dig? Läs Hans Koppel - och du förstår precis vad jag menar. Denna pseudonym används av barnboksförfattaren Petter Lidbeck. Och måtte ingen unge hitta hans nya vuxenböcker! Hans Koppel skriver nu om det infernaliska som lurar i din närhet, som skulle kunna hända dig... och inte mindre ruggigt blir det av att alltsammans utspelas i Helsingborg, i områden som man känner igen... Kommer aldrig mer igen var hemsk, Kom ska vi tycka om varandra var urskrämmande. Och snart ska jag bli hispig igen, av den allra nyaste Hans Koppelrysaren: Om döda ont. Det blir en sömnlös natt...

Johan Zillén, Center Syd: En bok som skrämde s**ten ur mig i unga år (ca 11 gissar jag) var Whitley Striebers Varulvarna (The Wolfen, 1978). Kommer ihåg att jag inte vågade läsa den när jag var ensam hemma. Inte ens i dagsljus. På senare år tycker jag att Joe Hills En hjärtformad ask, i alla fall första halvan av boken, är rysligt härlig läsning. Delar av Max Brooks Världskrig Z ligger också bra till. Mycket ruggigare än filmen med samma namn, som har mycket lite med sin förlaga att göra. Boken är långt mer Walking Dead i tonen. Annars så blir jag i vuxen ålder långt mer skrämd, och ilsk, av en annan sorts litteratur. Gellert Tamas två böcker Lasermannen och De Apatiska, Poohl & Ekmans Ut ur skuggan : en kritisk granskning av Sverigedemokraterna, Maria Svelands Hatet, Avhopparen : Mina 20 år inom scientologin av Robert Dam och Den Amerikanska högern av Martin Gelin till exempel skrämmer mig alla långt mer än vad Stephen King och Clive Barker någonsin gjorde.

Odette Gross, Helsingborg: En av oss av Åsne Seierstad – En bok som gör mig riktigt rädd. En bra författare kan få en att se bilderna hon beskriver framför sig, en fantastisk författare kan få en att känna sig som om man är där. Åsne Seierstad tillhör den sista kategorin, men när ”där” är Utøya den 22 juli 2011, är det inte odelat positivt. Jag vill inte känna paniken och förstå hur ungdomarna där hade det. Jag vill inte heller vara med de anhöriga som vet vad som händer och inget kan göra. Och jag vill absolut inte följa Anders Behring Breivik medan han planerar och utför de värsta dåden i modern tid. Jag vill inte. Men jag kan inte sluta läsa.

Susanna Mattsson, Jägersro: Det känns märkligt att skriva om fiktiva rädslor när jag just nu sitter i min skogsglänta och hör träd knäckas i stormen runt omkring, men here we go... Min första riktigt ruskiga läsupplevelse måste ha varit Mio, min Mio (men det var ingen hand... Det var en klo AV JÄRN!!!! Det är ju fortfarande sjukt läskigt!). I lågstadieåldern dök en spännande B. Wahlströms-bok upp som hette Seansen. Jag lånade den av en kompis och läste den maniskt, livrädd. Den handlade om en flicka som var besatt och lurade andra barn att hålla seans om jag inte missminner mig. Ruskigt rafflande, bara namnet fick mig att rysa. Numera är det författare som Amanda Hellberg som håller mig vaken på nätterna (dock inte den senaste boken). Jag älskar att bli skrämd av det spöklikt övernaturliga, som ändå ligger så nära verkligheten att det faktiskt skulle kunna hända... Vill jag blir rädd på riktigt, riktigt däremot - då är det bara att läsa tidningen.