måndag 13 januari 2014

Kanada! Kanada! Kanada!



Läste hos Calliope att författaren Donna Tartt har som ambition att hålla sin läsare intresserad ända ner på meningsnivå. Ord för ord ska hon lockas vidare i texten. Har inte läst Tartts senaste (Steglitsan) ännu, men ni kan hoppa upp och sätta er på att Richard Ford har samma ambition i Kanada. Sällan har jag läst en bok där varje mening är så precis, så sprängfylld av (just) mening, så omsorgsfullt modellerad, så detaljrik utan att för ett ögonblick bli plottrig. Jag måste nog drista mig till att kalla prosan perfekt.


Och bara lyssna på inledningen!!

”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare.”

Boken huvudperson är Dell Parsons, som är 15 år 1960, det år då hans föräldrar rånar en bank. De är de mest otroliga brottslingar som tänkas kan. Den charmiga pappan, en tjusig krigshjälte, före detta kapten i flygvapnet. Och den inbundna mamman, judisk intellektuell, lärare med författardrömmar.
Ändå är det just vad de gör, genomför ett taffligt planerat rån för att betala av en skuld. Åker fast och lämnar sina barn, Dell och hans tvillingsyster Berner, ensamma i världen. Det som alldeles nyss var ett alldeles vanligt, om än lite ensamt liv, ligger plötsligt i spillror.

Och det här är bara början på historien. Även om det, som jag skriver om nedan, utvecklar sig till en mycket lång början.

För trots den dramatiska inledningsmeningen är det en mycket långsam och eftertänksam berättelse. Det är den äldre Dells försök att skildra och förstå vad det var som hände honom i ungdomsåren som står i fokus. Och hur ett händelseförlopp kan skildras så lakoniskt och samtidigt så intensivt är nästan obegripligt. Ingenting kommer som en överraskning. Alla katastrofer (och boken är full av dem, större och mindre) presenteras först helt sakligt - sedan kommer beskrivningen av hur och varför det hände. Egentligen har ni faktiskt hela handlingen redan i inledningsmeningen. Ändå är man fastnaglad boken igenom.

Det är  typiskt att jag hundra gånger i romanens första halva tänker "men när ska historien börja?" utan att det stör mig det allra minsta att tempot är långsamt, och att över halva boken (tror jag, svårt att veta säkert när man lyssnar) hinner gå innan det Kanada som presenteras i titeln ens dyker upp i berättelsen.

Nej, att man redan från början vet vad som ska hända spelar ingen som helst roll. För visst kan man läsa den här romanen för dess nog så spännande handling. Men framför allt läser man den som en mörk, men långt ifrån hopplös berättelse om ett liv, som trots riktigt dåliga förutsättningar lyckas bli bra nog. Och jag måste säga det igen - som den är berättad! Jag lyssnar i någon slags trans, fastnålad i texten, fastnålad i Dells tankevärld, fastnålad i det här superba språket.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar