Mellanbok från Sarah Waters

Ruskigt peppad var jag på Sarah Waters nya "Hyresgästerna". Kombinationen historisk roman, lesbisk erotik, ett svunnet England och goda litterära kvaliteter har hittills placerat författarens böcker mycket högt på min underhållningsläsnings-skala. Och inledningsvis var jag också förtjust i berättelsen om Frances som försöker hålla ihop livet tillsammans med sin åldrade mor i efterdyningarna av första världskriget. När fadern dog lämnade han inget annat än dåliga affärer efter sig. Huset håller på att falla ihop, skulderna växer och för att få det att gå ihop tvingas de ta emot hyresgäster.

Parets som flyttar in, Lilian och Leonard Barber, kommer ur den lägre tjänstemannaklassen. De inreder sina rum med pråliga strutsfjädrar och billiga prydnadssaker. Deras släktningar är högljudda och ouppfostrade. Frances och hennes mor förfasas till en början, men så inleder Lilian och Frances en vänskap. En vänskap som kommer att få konsekvenser som ingen av de inblandade kunnat drömma om.

Det här hade kunnat bli en sååå spännande historia om kärlek, klass, konvenans och frihetslängtan. Men efter den lovande inledningen lyfter det liksom inte riktigt. Berättelsen vidgas inte tillräckligt. Frances krigshistoria, aktivismen, obändigheten och friheten från den tiden hade gärna fått kontrasteras tydligare mot det förkrympta efterkrigslivet. Även ett kammarspel behöver en värld utanför för att bli riktigt intressant. Som det är nu mäktar Waters inte riktigt blåsa liv i sin huvudperson. Det samma gäller Lilian, som den passionerade personligheten till trots förblir förhållandevis platt. Jag saknar djup. Jag saknar ram. Bokens invånare verkar liksom i ett vakuum. Man brukar säga att passion inte räcker för varaktig kärlek. Det räcker heller inte för att bära upp en 600 sidor lång historia.

Waters har sagt i en intervju att detta är första gången hon skriver en renodlat karaktärsdriven berättelse. För det behövs det (tyvärr) mer av karaktärer och mindre av karikatyrer än vad hon lyckas teckna.

Men... boken är ändå fullgod krypa-upp-i-sängen-med-te-och-praliner-läsning. För visst är det underhållande. Visst vill man veta hur det går. Och ibland glimrar det såklart till och berör på riktigt. Hade det varit en annan författare, till exempel Kate Morton, hade jag varit mer än nöjd med "Hyresgästerna". Men av Sarah Waters väntar jag mig faktiskt mer. Jag hoppas jag får det nästa gång. Till dess rekommenderar jag istället författarens fantastiskt fina "Nattvakten", som just kommit i ny, snygg pocketutgåva.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägerso