Tack gode Gud för att jag inte längre är tonåring, vill jag (precis som under läsningen av Megan Abbotts "Om du vågar") utbrista på var och varannan sida i The Secret Place".
Romanen (thrillern? Det känns svårt, och inte nödvändigt att genrebestämma Tana French) utspelar sig nämligen på en finare internatskola för flickor: St Kilda's. I denna tonårsflickornas värld av hierarkier, hemligheter, rivalitet och tätt knutna lojaliteter inträffar ett mord.
Den 16-årige Chris Harper, en populär elev från den angränsande pojkskolan, hittas en morgon död på St Kilda's område. Trots en omfattande utredning lyckades polisen inte få fast den skyldige. Ett år senare hittar Holly Mackey (dotter till Frank Mackey som vi känner från både "The Likeness" och "Faithful Place") ett kort på skolans "hemliga" anslagstavla där eleverna sätter upp anonyma lappar med personliga avslöjanden. "I know who killed him" står det med urklippsbokstäver intill Chris Harpers fotografi.
Holly tar med sig fyndet till Stephen Moran, en polis hon (liksom trogna French-fans) känner sedan tidigare. Stephen framlever sina dagar på Dublinpolisens cold case-avdelning och längtar efter ett jobb på mordroteln. När han får Hollys lapp ser han sin chans och tillsammans med mordutredaren Antoinette Conway beger han sig till skolan. Snart fokuseras utredningen på Hollys tätt sammanknutna grupp av vänner och ett rivaliserande gäng.
Intrigen i "The secret place" utspelar sig under en enda lång dag och berättarperspektivet växlar mellan två tidsplan: nutid (Moran) och dåtid (Hollys och hennes vänner). I ljudboken läses Morans kapitel av Stephen Hogan och flickornas av Lara Hutchinson, ett grepp som jag ofta brukar reta mig på men som här funkar bra. Precis som i "The Likeness" är temat vänskap, men där den förra led av vissa trovärdighetsproblem och mer än en anings likhet med Donna Tartts genombrottsroman står "The Secret Place" stadigt på egna ben.
Serien om Dublins mordrotel hör ju som bekant redan till det absolut bästa i genren, men i "The Secret Place" tycker jag faktiskt att French överträffar sig själv. Och det beror inte bara på att den utspelar sig på en internatskola och innehåller något enstaka övernaturligt element, det vill säga är som skriven direkt för mig. Och det trots att jag ganska tidigt gissar mig till vem mördaren är. Det är helt enkelt en njutning att befinna sig i Frenchs värld, följa historiens vändningar, och tillsammans med henne flytta in i bokens huvudperoner och deras liv.
Kanske är det hennes skådespelarbakgrund som ger författaren en sådan perfekt tonträff när det kommer till att teckna intriger och karaktärer. Hon inte bara beskriver utan är sina huvudpersoner. I senaste boken blir det extra tydligt i skildringen av tonårsflickornas värld. Allt från språket (kryddat av föraktfulla duh:s och upphetsade "OhMyGods"), via rivaliteten och det psykologiska spelet mellan skolans kotterier, till skildringen av den där täta, livsviktiga, till romantisk kärlek gränsande vänskapen som utvecklas i tonåren. Klockrent.
Och jag älskar Stephen Moran (som till skillnad från till exempel Frank Mackey eller "Broken Harbour":s Scorcher Kennedy är trevlig på riktigt) och skulle gärna läsa mer om honom. Känner jag French rätt är det dock någon annan som blir huvudperson i nästa bok. Vågar jag hoppas på att få återse Rob Ryan? I intervjuer har författaren sagt att det i alla fall inte är helt uteslutet att han kommer att dyka upp igen.
Gång på gång under läsningen tänker jag att boken skulle göra sig perfekt som film. Och så ser jag att de tre första böckerna ska bli tv-serie. Skräckblandad förtjusning. Ni vet hur det är när en favorit ska adapteras. Längtan efter att se sina litterära vänner "på riktigt" blandas med fasan över felcastningar och dåligt manus. Jag håller mig försiktigt positiv.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar