måndag 10 oktober 2016

Gästbloggaren: Håkan Östlundh







Jag satt i väntrummet på Ringens vårdcentral och kände mig rejält nedstämd. (Nedstämd är modernt läkarspråk för deprimerad.) Jag hade kommit dit med målet att få ett recept mot min nedstämdhet, så att jag kunde skriva klart boken på de två månader jag hade på mig.
Det var två veckor efter påsk. Min redaktör på förlaget hade ringt och undrat om jag kunde komma in på ett möte på skärtorsdagens eftermiddag för att gå igenom manus. Jag svarade att det gör jag gärna, förutsatt att det inte kommer att förstöra hela min påskhelg. "Nej då, ingen fara", sa redaktören med ett skratt. Så jag gick på mötet.
Sedan låg jag (bildligt talat) i fosterställning under skrivbordet fram till annandag påsk.
Och två veckor senare satt jag alltså på vårdcentralen. Just då ångrade jag att jag alls börjat skriva boken. Inte för att jag inte trodde på den, men för att arbetet med den drivit mig ända dit.


Efter fem år i psykoanalys hade jag föreställt mig att min barndom var färdigbearbetad och att det inte skulle få några större konsekvenser att återvända till den som författare. Men jag hade tydligen haft fel. Det fanns tillräckligt med jobbiga känslor kvar för att göra det till en skakig resa.
Jag har aldrig varit särskilt bra på att ta kritik. Men oftast brukar det sätta sig efter ett par dagars känslomässig vånda. Det här var annorlunda. Redaktörens dissekerande av det som i grund och botten var mitt liv tippade mig över en gräns. Inte så att jag ville lägga skulden på honom. Jag fick i högsta grad skylla mig själv som gett mig in i det här. Det var bara att ta tabletterna och skriva färdigt.


För min del började det med att mina föräldrar hade separerat, men ändå bestämt sig för att fira jul ihop – för min skull, tror jag. Något gick snett under den där julaftonen och mamma försökte ta livet av sig. Hon blev inlagd på sjukhus ett halvår och jag skickades iväg till för mig helt okända släktingar i Småland. Pappa hade annat att tänka på. Ett jobb som krävde att han var i Paris nästan varje vecka, den nya kvinnan, men också mammas ultimatum om vad som skulle hända om han tog pojken till horan ...
I min roman har jag lagt orden i Saras mun. Hon och hennes yngre bror, Erik, har blivit mina fiktiva alter egon. Efter sin mammas begravning får Sara ett paket med påskriften "Till Sara, sedan bränns allt!". Paketet innehåller mammans anteckningsböcker och genom dem växer berättelsen om hennes barndom fram parallellt med en insikt om hur händelserna har präglat henne som vuxen. Driven av smärtsamma minnen har hon omedvetet sökt sig till situationer där hon tvingats uppleva dem på nytt.


Det är mitt liv men det är en roman. Efter två och ett halvt års arbete har liv och fiktion nästan blandats ihop. Jag kommer på mig själv med att tala om ett syskon jag inte har.
Det har gjort ont att skriva den här boken. Ondare än jag hade räknat med. Men det finns också fördelar med att hämta material ur sitt eget liv. Efter åtta kriminalromaner som krävt mycket research: intervjuer, plöjande av facklitteratur och långa protokoll, dessutom ett flängande kors och tvärs för att hitta passande miljöer, var det trots allt en skön omväxling att få vända blicken inåt, att få gräva där jag stod.


När man jobbar med självbiografiskt material får man mycket gratis, ett minne ger ett annat, användbara detaljer anmäler sig utan större ansträngning. Man rör sig i ett bekant landskap. Konsten är att behålla distansen, att se vad som är en bra historia och vad som bara är "darlings" ur ens förflutna. Det är i det arbetet som stödet från redaktör och förläggare blir ovärderligt, även om de ibland driver en till vansinne.
Det var med stor lättnad jag lämnade ifrån mig korrekturet med de sista små ändringarna. Jag ångrar inte längre att jag skrev den här boken. Nu är det inte bara min historia, utan också läsarnas. Det känns bra.


// Håkan Östlundh


Håkan Östlundh (född 1962) bor med sin familj på Söder i Stockholm under vinterhalvåret och på Gotland på somrarna. Med sina böcker om gotlandspolisen Fredrik Broman (Släke, Dykaren, Terror, Blot, Inkräktaren, Laglöst land och Män ur mörkret) har han blivit en uppskattad och framgångsrik deckarförfattare, utgiven även i USA och många europeiska länder. Han har tidigare varit verksam som journalist och manusförfattare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar