Födelsedagstävlingen avgjord!

När vi läste svaren i vår födelsedagstävling slog det oss, precis som en tävlande påpekade, att ju alla som läser böcker egentligen är värdiga vinnare av ett bokpaket! Det är fantastiskt att läsa så många fina och roliga motiveringar, sprängfyllda av läslusta. Det är uppenbart att det inte bara är vi på Bokboxen som älskar böcker och deras värld...

Eftersom samtliga motiveringar var så fina, men vi tyvärr inte kan dela ut priser till alla (kanske nästa födelsedag... man kan ju hoppas;)) fick vi till slut hemfalla åt den beprövade gamla metoden lottning. Och se där! Tre riktigt värdiga vinnare. Stort grattis!

Första pris går till Lisa i Säve. Hon vinner favoritpaketet från fjolåret innehållande Siri av Lena Einhorn, Tony & Susan av Austin Wright och Min Kamp 2 av Karl Ove Knausgård.
Lisas egen motivering lyder:
2011 fick jag mitt andra barn och som tvåbarnsförälder behöver man göra prioriteringar kring vad man ska göra med den lilla tid man disponerar och som inte äts upp av Projekt Familj. En del väljer att träna, andra att träffa sina vänner, ytterligare andra städar huset emellanåt. Hedervärda val, som jag själv kanske borde göra då och då, men jag valde att läsa. Tidigare en inbiten vaneläsare gjorde jag nu ett aktivt val - och läsandet blev mer lustfyllt, mer givande och framför allt mitt eget!
Inför 2012 har jag därför lovat mig själv att unna mig att läsa nya böcker emellanåt - inte alltid vänta tills de kommer på pocket. Så när jag tittar igenom era tio-i-topplistor för det gångna året för att se vad jag borde ta tag i (och hittar många böcker som jag blir sugen på att läsa) så ser jag att jag faktiskt har läst en, och det så sent som i går kväll. Mamma Mu läser. Min treåring har alltså en bättre uppdaterad bokhylla än jag ...
Jag hoppas därför på att Bokboxen vill ge mig sin födelsedagspresent!

Pocketpaket nummer ett skickas till Kaj i Växjö. Följande motivering (och ja Kaj, vi blir väldigt smickrade!):

Om läslusta och glädje får råda, väljer jag Bokboxen, som står för båda.

Pocketpaket nummer två skickas till Kerstin. Även hon från Växjö. Motiveringen lyder:

Jag skulle så gärna vilja vinna lite böcker för då blir vi många som får glädje av dem. Jag gör nämligen så att när jag läst en bok tar jag den till jobbet och ställer den i bokhyllan där. Då är det 350 till som kan låna, läsa och glädjas!

Tusen tack även till er andra som var med och tävlade och hjälpte oss att fira födelsedagen!

Mvh,
Bokboxen

"Nattvandraren" av Andrew Taylor

Den här tiden på året är verkligen ingen tid för intellektuella utmaningar. Trött redan när jag vaknar är det sista jag orkar med en bok som kräver ens det minsta lilla läsmotstånd (om jag lade mig ner på golvet i butiken skulle jag somna rakt av). Samtidigt får det ju inte vara dåligt. (Absolut inte dåligt, vinterslut och dålig läsning - Hu!) Varför har jag då inte tagit mig an Andrew Taylor innan? Hans förra bok Det blödande hjärtat utsågs till bästa översatta deckare 2009 av Svenska Deckarakademin. Det gick mig inte alls förbi, ändå läste jag inte. Ännu en bok, Nattvandraren, kom ut. Jag kikade på baksidestexten flera gånger. Men läste jag den? Nej då. Nu måste man ju fråga sig om jag är helt dum!!! Här har jag gått i flera månader och suktat efter lite vindpinad engelsk knastertorr spänning. Och Andrew Taylor har allt det där. Spänning, Cambridge, sent 1700-tal, ett visst inslag av mystik och spökerier... Mumma!

Vad handlar det om då? Jo, det börjar med att John Holdsworth, en bokhandlare (jaaaa, fler pluspoäng!) vars liv raserats efter att hustru och son drunknat i Themsen, oväntat blir kontaktad av en rik änka. Hon vill ha hans hjälp med att bota sonen Frank, som blivit galen efter att ha mött ett spöke. Holdsworth är en skeptiker, men befinner sig i en situation där han har mycket lite att förlora. Sålunda åtar han sig uppdraget och reser till Cambridge där sonen befinner sig. Mycket snart framgår det att det ligger mer under ytan än (det eventuella) spöket. En kvinna som drunknat under mystiska omständigheter, ett suspekt ordenssällskap, lärosätets intrikata maktspel... Spännande så det förslår. Men Taylor bjuder på mer än rafflande intriger. Han kan nämligen skriva också. Fina personporträtt, psykologiskt trovärdigt och härligt lågt tempo (ja, det är en bra sak ibland att boken inte känns som en actionrulle).

Ni hör ju. Här finns allt man behöver när det är mörkt dygnet runt och det inte tycks spela någon roll hur många timmar man sover, för man är lika trött ändå (ni gissar rätt - inget fan av vinter). Nattvandraren gör det definitivt värt att hålla sig vaken några timmar extra.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Öppet brev till HBO

Kära HBO.

Först och främst vill jag börja med att tacka för den senaste ca tjugo årens fantastiska tv-serier!

Magnifika epos som: The Sopranos, The Wire, Six feet under, True Blood, Boardwalk Empire, Flight of the Conchords, Game of Thrones och många många fler. Det ryktas att ni funderar på att göra serier på både Stephen Kings Pestens tid och Garth Ennis Preacher också? I så fall applåderar jag er. När det känns som att Hollywoods filmer blir mer och mer Transformers 2-iga för varje år som går är det skönt att man kan vända sig till er för god kvalitetsunderhållning.

Nu är det så att jag har hittat en litterär förlaga som jag tror att ni skulle kunna konvertera till en fantastisk ny tv-serie. Guillermo del Toros och Chuck Hogans vampyrapokalypstrilogi Släktet, Förgörelsen & Evig Natt (eller The Strain, The Fall & The Night Eternal på utrikiska).

Sällan har jag last något så perfekt för en HBO-filmatisering! Alldeles för långt för att göra långfilm på, men perfekt upplagt för tre säsonger av en tv-serie! Världen törstar efter en skildring av vampyrer som en skräckinjagande pest igen! Inte de solljusglittrande, Beverly Hills-gnällande mesproppar vi matas med i smörja som Twilight-serien/filmerna och Vampire Diaries.




 
”De har alltid funnits bland oss - vampyrerna. I hemlighet och i mörker har de väntat på att deras tid ska komma, och nu är den äntligen här. Inom en vecka kommer Manhattan att vara utplånat. Inom tre månader resten av USA. Och inom sex månader: hela världen.”

(Ett litet fan-försök till filmatisering…)

Del Toro, regissören bakom filmer som Hellboy och Pans Labyrint, och Hogan, vars bok Prince of Thieves blev dunderfilmen The Town, har mejslat ut en historia som det vore närmast helgerån att inte förvandla till tre år av TV-magi. Får jag även föreslå Frank Darabont som producent? Hans jobb med serien The Walking Dead borde vara den enda merit som behövs (samt att han är mannen bakom den klart bästa Stephen King-filmen Nyckeln till frihet).

Naturligtvis litar jag på att ni har det goda omdömet att välja lämpade skådespelare till detta projekt. Det kan självklart vara frestande att plocka in heta, populära ungdomar som ”kidsen” går igång på. Justin Bieber som Vasiliy och Selena Gomez som Nora tex. Snälla. Försök undvika detta. Jag vet att jag bara är en liten bokhandlare från Skåne, som aldrig överhuvudtaget varit inblandad i en dylik tv-produktion, men jag är övertygad om att vi kan göra bättre ifrån oss än så.

Kanske Liam Neeson som Mästaren? Han har pondus så det räcker och skulle nog se cool ut med rakad skalle och huggtänder. Eldritch Palmer – en guldroll för Geoffrey Rush! Daniel Craig hade (om han nu har tid med alla Bondfilmer och Stieg Larsson-uppföljare) kunnat vara en trovärdig Dr Ephraim Goodweather. Kate Beckinsale som Nora? Eller har hon redan gjort vampyrgrejen klar tycker ni? Kelly Goodweather? Famke Janssen! Oh yes!

Jag måste i alla fall få insistera på att ni åtminstone provfilmar med Benedict Cumberbatch (den moderne Sherlock Holmes) som Bolivar. Tror han skulle kunna gestalta en vampyr till perfektion!

Vad kräver jag då för ersättning för denna idé (och allt intellektuellt arbete jag redan utfört)? Inget! Inte en krona! Men det hade varit himla kul att få göra en liten cameo som vampyr i serien!

Mvh /
Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd.

Två dagar kvar att tävla!

Du glömmer väl inte att skicka in ditt bidrag till vår födelsedagstävling! Imorgon fyller Bokboxen ett år och det vill vi fira med våra läsare. Läs mer under Aktuella Evenemang. Hipp hipp....

Klassikern: "Brideshead Revisited" - igen

Tillbringade helgen tillsammans med en kär gammal vän, tv-filmatiseringen av Brideshead Revisited (En förlorad värld) med Anthony Andrews och Jeremy Irons från 1981. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Den här fantastiska historien om klass, religion, kärlek och existensen blir aldrig gammal, och för en gångs skull är filmatisering minst lika fenomenal som boken (men strunta för all del i nyinspelningen som kom för ett par år sedan, den har inget att tillföra).

Handlingen kretsar kring Charles Ryder, som under sin studietid i Oxford lär känna den charmige och excentriske Sebastian Flyte. Förförd av Sebastian och hans familj dras Charles in i livet kring Brideshead, familjens gods. Jag har en vän som hävdar att historien är så torr att det krävs extra fet hudlotion för att läsa eller titta på den, men låt er inte luras. Det här är alldeles, alldeles underbart hela vägen.

Fler än jag hyser uppenbarligen en kärlek till boken/serien på gränsen till besatthet. Titta här vad jag hittade när jag letade efter ett klipp att illustrera inlägget med. Gränsar ju till helgerån, men jag kan inte låta bli att dela med mig av galenskapen Beskrivningen lyder : "visual love poem for the doomed love between Charles and Sebastian". Ojojoj.

Förresten har Pengiun precis givit ut de avslutande delarna i en nyutgåva av Evelyn Waughs samlade verk. Dags att röja lite plats i bokhyllan igen.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Din dagliga dos Omega 3…

Lasse Hallström har gjort film på Paul Tordays charmiga och satiriska roman från 2006, Laxfiske i Jemen. Med Obi-Wan Kenobi i huvudrollen!

Plantera in lax i Jemens bergstrakter!? Fiskeriexperten Alfred Jones vid National Centre for Fisheries Excellence i London tar sig för pannan. Ingen kan väl på fullaste allvar föreslå något så dumt? Det förstår ju alla att lax omöjligen kan överleva i Jemens hetta.

Men den stenrike och laxfiskefrälste schejk Muhammad vill inte lyssna på det örat. Han har vänt sig till brittiska experter för att få hjälp att förverkliga sin dröm om laxfiske i Jemen. Och den brittiska regeringen vill inte stå i vägen. Tvärtom. Med Irakkrigets mörka skugga vilande över sig och premiärministerns dalande popularitetssiffror är man i akut behov av en ny och positiv bild av Storbritanniens engagemang i Mellanöstern. Tänk att i direktsändning kunna visa premiärministern i full färd med att dra upp brittisk lax ur jemenitiska vatten. Ett gyllene PR-tillfälle som man bara inte får missa!

Från högsta politiska ort beordras därför Alfred Jones att leda Laxprojekt Jemen. Motvilligt tar han sig an uppgiften, föga anande att han ger sig in på ett äventyr som kommer att förändra hans liv.

Laxfiske i Jemen är en sån där bok som borde bli en jäkligt bra film. Ska bli kul att se om Hallström lyckas få till det fantastiska slutet (Där Obi-Wan och Annakin fäktas med ljussablar ovan en flod av lava och….. Nej, sorry. Fel historia…)!

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Birro på besök i hemstaden

 

"Marcus Birro hotas av vräkning efter KD-bråket", "De jävla idioterna gav mig sparken", "Wahlgren hånar Birro på nätet", "Sparkad Birro gör comeback", "Jag hatar inte Marcus Birro", "Birro vill bli ny KD-ledare"...

En snabb googling på Marcus Birro bekräftar bilden av en obskyr åsiktsmaskin, en rubrikmakarälskling. Någon man definitivt inte orkar läsa mer om, än mindre något av... Men så minns jag en kille, en poet från min ungdoms Göteborg, med vekt ansikte och en attityd större än hela stan.

Det måste vara han som har skrivit Att leva och dö som Joe Strummer, för jag hittar inte den där nya Birro där. Eller så är det för att han skriver om den där ynglingen, som den märkligt högerskristna debattören och Let's Dance-deltagaren känns så långt borta. Egentligen, slår det mig, får jag den där känslan varje gång jag läser Marcus Birros skönlitteratur (och faktiskt när jag tänker efter en del av hans krönikor också). Och jag får inte alls ihop de där två bilderna. Måste jag egentligen det? Varför inte bara strunta i det för en stund och säga som det är: jag tyckte om Att leva och dö som Joe Strummer. Jag blev lite förvånad över att jag gjorde det, men jag gjorde det.

Huvudpersonen: en namnlös snart 40-årig, halvalkoholiserad man som lever i självvald exil. Arbetslös, relationslös har han gjort det till en konst att inte gripa tag i livet. Som mest levande känner han sig när han tittar på italiensk fotboll ihop med sin före detta styvson. Så dör en av hans ungdomsvänner (av ett medfött hjärtfel, samma som Joe Strummer i The Clash) och huvudpersonen återvänder till Göteborg, staden han lämnade för tio år sedan, för att gå på begravningen och dra ihop The Christer Petterssons, det gamla bandet, igen. Det blir en resa tillbaka i tiden, minnena från ungdomsåren blandas med en nutid där huvudpersonen sakta närmar sig någon slags närhet. Där döden blir en hyllning till livet.

Ja, det är fint detta. Det är inte helgjutet, de romantiserande upprepningarna blir för långa och för många (några hårdhjärtade kill-your-darlings och det här hade blivit än bättre bok), men boken är sprängfylld av kärlek; till staden, till ungdomen, till livet. Bäst är Göteborgsskildringarna från slutet av 80- och början av 90-talet. Här pratar vi riktig kärlekshistoria. Ojojoj vad jag kastas tillbaka. The Christer Petterssons (och de lät inget vidare, milt talat) fanns ju på riktigt (precis som bokens huvudperson skulle man kunna säga). Liksom Solrosen, Tunis, Teaterkompaniet, Renströmska badhuset, Magasinet, Valvet, alla svartklubbar och fester. Där sprang man omkring med hjärtat utanpå och hoppades att det inte märktes. Ett minne dyker upp. Någon av alla de där kvällarna för länge, länge sen vågade jag mig fram till den där poeten, pep ur mig att jag tyckte å mycket om hans dikt som började "Gabriella, så vacker klädd i vrede..." (tror jag, som sagt det var länge sedan, jag letar på nätet, hittar inget, minns jag fel, strunt samma). Jag kände mig sjukt modig, det hennafärgade hjärtat slog i hundranittio...

Ja, samtidigt som jag läser Birros bok blir alla mina egna minnen levande, det är som att två historier berättas samtidigt, bokens och min egen. Det var ett fantatiskt besök i min egen ungdom, i ett Göteborg som inte finns längre. Tack för det Marcus Birro. Och tack för en fin bok.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro