Bra där, Månpocket!

Trogna följare av den här bloggen känner till min faiblesse för Kate Morton, drottningen av högklassiga anglofila underhållningsromaner. Ni är likaledes bekanta med min aversion mot de 80-talsvibbiga omslagen ("Dimmornas lek" är kanske det mest avskräckande exemplet, men samtliga är fula - utom möjligtvis pocketomslaget till "I det förflutna").

Kanske känner fler som jag, för nu tänker Månpocket ge ut Mortons romaner med nya, lady-littade omslag. Lite Downton Abbey sådär. Brittiskt vindpinad stämning. Romantisk mystik. Jag säger bara jaaaaaa! Här är de förslag förlaget presenterar på sin Facebooksida. Så himla rätt tänkt.

Att de sedan inte når riktigt hela vägen må vara hänt. Omslaget till "I det förflutna" är fantastiskt fint. Väldigt Audrey Niffenegger. Eller "Skuggan över stenbänken", för den delen. Men i övrigt skulle jag vilja ha mer av de mystiska bakgrunderna och mindre av de svala damerna. De ger mig fortfarande lite mer kioskvibb än önskvärt.Vi pratar ju kvalitetsunderhållning här. Då är ryggar bättre än blickar i fjärran.

Det är dock miljoner gånger bättre än innan (se exempel nedan). Bra där, Månpocket! Förhoppningsvis hjälper ni fler att upptäcka Kate nu. Jag ska som vanligt göra mitt i butiken.

Här och här kan ni läsa lite mer om vad jag tycker om Kate Morton.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

You wanted the best! You got … väldigt mycket av samma sak.

Man kan tycka att det är lite overkill att läsa fem böcker om samma band, men då ska man komma ihåg att jag:

1. Inte läste allihopa på en gång. Genes bok läste jag för säkert tio år sedan. Aces 2011 eller så. Pauls bok över julen nyss och Peters får jag ärligt säga att jag snabbskummade igenom på någon timme i onsdags natt när jag inte kunde somna.

2. Har läst säkert tjugo böcker om David Bowie. Bara så ni vet.

Så vilken av dem är bäst?
Vilken ligger närmast sanningen?

Självklart svårt att avgöra för den som inte var med.
Sanningen är subjektiv, alla har sin egen.

Genes bok är roligast. Han har bett i språket och är en god berättare.

Pauls bok fokuserar mest på musiken. Och sex. Mycket sex. Samt en bitvis gripande historia (som jag inte kände till) om ett dolt handikapp och komplicerade föräldrarelationer.

Ace Frehleys bok kan summeras ungefär såhär:
”Jag är full. Jag är jättefull. Jag är ännu jättfullare. Jag kör bil på fyllan. Gene är en idiot!”

Peter är bitter i sin bok. Jäkligt bitter bitvis. Men det gör nog ont att få sparken från ett av världens största rockband. Två gånger.

Så om ni inte pallar att plöja igenom alla fyra rekommenderar jag er att istället läsa Carl Linnaeus ”KISS – Den osminkade sanningen”. Den finns ute i pocket nu.
Då sparar ni både tid och pengar. :-P

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Min favoritfolkbildare

Det är ingen hemlighet att jag älskar Liv Strömquist. Sedan jag fick "Hundra procent fett" i mina händer har hon tronat på en ohotad förstaplats bland de svenska serieskaparna. Och där sitter hon nog säkert än (även om konkurrensen blir allt hårdare, vilket är fantastiskt). Hennes oefterhärmliga blandning av politik, folkbildning och humor är helt enkelt oslagbar.

I senaste albumet (ja det är inte helnytt längre, men fortfarande det senaste) "Kunskapens frukt" utvecklar hon temat från sitt  sommarprogram och ägnar nära 150 sidor år det som brukar kallas för "det kvinnliga könsorganet".

Det är Freud och Polynesien och Törnrosa och mossiga biologiböcker och de gamla grekerna. Det är frågan om varför vi har ett sådant extremt laddat förhållande till den här kroppsdelen. Det är sjukt välresearchat och helt fantastiskt informativt. Jag som ändå pluggat genusvetenskap lär mig massor och när jag läst färdigt vill jag sätta den här serien i händerna på precis alla!

Om jag måste ha någon invändning så är det att den hejdlösa humorn från tidigare alster kanske fått stryka något på foten till förmån för viljan att sprida kunskap. Jag saknar den i vissa passager, men sedan är den tillbaka - briljant och knivskarp. Detta är helt enkelt vansinnigt bra. Vågar man hoppas att "Kunskapens frukt" nu blir obligatorisk läsning på biologilektionerna?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Never ending story (inte den av Michael Ende)

Välläst men inte utläst.

Sjukt peppad var jag ju på Marisha Pessls "Night film" när den kom ut. Och kastade mig över den gjorde jag. Men sedan hände något. För trots att jag älskade "Fördjupade studier i katastroffysik" och trots att storyn är extremt tilltalande på pappret så kommer jag bara inte igenom den.

Det är inte det att jag inte har försökt. Boken har hängt med mig under snart ett år. På nattygsbordet, på lunchen, i trädgården, till stranden, till USA, till Indien, till mormor... Det är väldigt sällan man aktivt läser en bok under såhär lång tid.  Men jag får bara inte till det. Nu har jag hur länge som helst varit nästan klar. Cirka 100 sidor kvar, läser en här en där av de 600, och boken börjar se ut som om den har släpats runt jordklotet (vilket den ju har). Denna bloggpost är tänkt att vara nödropet som ska få mig att avsluta evighetsprojektet.

Jag vill inte riktigt fälla domen (långrandigt, för kär i sin egen historia - hoppsan där kom den!) förrän jag är helt klar. Jag lovar alltså nu - dyrt och heligt - att göra en sista ansats. Någon annan som haft samma bekymmer med boken? Eller (ännu hellre) kan få mig att fatta hur bra den är?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

En norrländsk förstaroman

Helt baserat på egna erfarenheter tänker jag mig att tonårstiden är en ganska värdelös tid för de flesta. Har aldrig riktigt fattat tendensen att glorifiera och nostalgiskt sucka efter den där finniga, osäkra, hierarkiska och dystra tiden i livet. Ser man till litteraturen så verkar i och för sig de flesta vara på min sida. Eller så är det bara ungdomliga dysterkvistar som jag som känner behovet av att sätta den där tiden på pränt.

Victoria Larsson verkar vara en frände, ett par år äldre än jag. Hon var i mitten av tonåren när de så kallade Åmselse-morden inträffade. Vi som var med då minns hur tidningarna fylldes med bilder "Juha och Marita" och hur klappjakten på dem täcktes nästan njutningsfullt av kvällspressen. Det var en slags dramaturgi man inte sett förut. Namn och bild och så nära uppdateringar i realtid det gick att komma i slutet av 80-talet. Fruktansvärt och (för oss som inte var direkt berörda) vansinningt spännande på en och samma gång.


"Ett norrländskt trauma" är en lätt förtäckt självbiografi som handlar om Veronica. Veronica som hoppat av gymnasiet, frenetiskt skrubbar och sminkar sitt finniga ansikte, som slår sin lillasyster tills blodet rinner och hatar sina vidriga, menlösa kapitalistsvinföräldrar, hatar sig själv. Veronica som blir besatt av Juha Valjakkala. Det där rockstjärnehåret och de mörka ögonen. Äntligen har det hänt något i hennes avkrok. Åmsele ligger ju bara några mil bort. Hon är övertygad om att Juha är oskyldig. När han svarar på hennes brev utvecklas besattheten snart till förälskelse.

Det finns mycket att känna igen sig i. Inte för att jag svärmade för en trippelmördare som tonåring, men utanförskapet och längtan efter att bli sedd och förstådd, desperationen och hoppet och hatet, allt en en enda röra inombords. Sminket som ska dölja det och spriten som ska döva det. Det kan jag utan problem relatera till. Och en där blinda förälskelsen, fjär och farlig. Snart bläddrar jag som besatt för att se om Juha ska svara. Vad han ska svara.

Det är detta som gör att jag sugs in i berättelsen, snarare än tonen och språket. För det är inte i dem bokens styrka ligger. Flera blinkningar görs till Inger Edelfeldt (vissa skeenden och tankegångar verkar nära nog kopierade från "Juliane och jag", så jag gissar att Victoria Larsson läst och blivit inspirerad precis som jag blev i tonåren) och jag kan därför inte låta bli att göra en jämförelse mellan Edelfeldts rika och insiktsfulla författarskap och denna debutroman. Och det är orättvist såklart. Det är inget fel på "Ett norrländskt trauma". Det är en snygg och mångbottnad titel, som om vi ska prata tidningska "lockar till läsning" precis som en rubrik ska göra. Men kanske har titeln fler bottnar än själva texten. "Ett norrländskt trauma" är en habil förstaroman om att växa upp. Men den hade inte varit lika spännande utan den där verklighetsanknytningen. Det blir lite kvällstidningsläsning över upplevelsen. Hetsigt. Beroendeframkallande. Men inte så djupt.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Tittar på TV

Årsslutet/början är som vanligt tid för listor av alla de slag.
Jag har här redan räknat upp vilka böcker och låtar som toppat hos mig under 2014.
Nu är det dags för TV.

Årets bästa serier är:

1. The Walking Dead (säsong 5, första halvan)
Intensiv, nagelbitande spänning. Det blir inte bättre än så här.

2. House of Cards (säsong 2)
Kevin Spacey och Robin Wright i sina livs bästa roller. Knack knack.

3. Game of Thrones (säsong 4)
George RR Martin får ta och skynda på med bok 6 innan de hinner ifatt nu …

4. The Newsroom (säsong 3)
Bara 6 avsnitt lång?! Men säsong tre är ren Sorkin-magi. West Wing-klass mannen. Bravo!

5. American Horror Story – Coven (säsong 3)
Inte den läskigaste säsongen, men vansinnigt underhållande. Jessica Lange for Supreme!

6. Homeland (säsong 4)
Ett rejält snäpp upp i klass från oinspirerade säsong 3. Claire Danes har aldrig varit bättre.

7. Orange is the new black (säsong 2)
Kanske inte lika stark som första varvet. Men otroligt bra ändå.

8. True Detective (säsong 1)
Lite för flum-såsig bitvis för att hamna topp 5, men en mörk och intensiv resa nonetheless.

9. The Fall (säsong 1)
Kom ut 2013 men sågs av mig och frun först i år. Krypande obehaglig seriemördarserie. Säsong 2 strax.

10. Californication (säsong 7)
Sista året med Hank Moody var inte det starkaste på långa vägar, men ändock ett värdigt, roligt och rörande avslut på våra sju år tillsammans.

Bubblare:

The Strain (säsong 1)
Trogen Del Toro & Hogans bok. Välgjord, snygga effekter. Träiga skådisar och avsaknad av ”det där lilla extra som är svårt att sätta fingret på” gör att totalupplevelsen blir ett: ”Hmmh? Jaså? Ok.”

Marvel’s Agents of S.H.I.E.L.D. (säsong 2)
Nördigt kul för alla oss gamla seriefreaks! Säsong två har också varit mörkare och markant mindre barnvänlig än den första, men kvaliteten är fortfarande för ojämn för toppbetyg.

Årets besvikelse

Constantine (NBC, säsong 1)

Hur kan man skjuta så fullkomligt snett?
Med ett sådant fantastiskt grundmaterial att plocka från (”Hellblazer”, skapad av Alan Moore, fortsatt av Jamie Delano, perfekterad av Garth Ennis) så misslyckas man ändå så spektakulärt?
Det är som om serieskaparna helt missförstått hela John Constantines själ.
Istället för den motvillige anti-hjälten som tvingas in i situationer han verkligen inte vill vara i (och ofta offrar vänner för att ta sig ur), så får vi ”John, och hans balla sidekicks, möter veckans Monster ”.
Mer Scooby Doo än Hellblazer tyvärr.
T.o.m. Keanu Reeves bio-version från 2005 var bättre än detta magplask.
Håller nu alla tummar jag har för att Seth Rogens ”Preacher”-serie på AMC fångar mer av förlagans magi …

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

"Och natten viskade Annabel Lee"

Hur förhålla sig till att recensera en bok man aldrig blir klar med? Så är det ju ofta att skriva om lyrik, eftersom det aldrig rör sig om någon pärm-till-pärm-läsning. Kanske man i och för sig slukar hela samlingen först, girigt och bulimiskt. För att man har väntat, säg sex år (en siffra helt tagen ur luften) på något nytt. Men sedan måste man plocka upp, bläddra, återkomma, låta sjunka in. Gå och suga på några fraser som sjunker extra djupt. Hitta några andra och göra samma sak. Låta det växa och sjunka och byta betydelse.

Därför har det tagit lång tid för mig att skriva om Bruno K. Öijers "Och natten viskade Annabel Lee". Jag är inte säker på att jag kan göra det med någon rättvisa nu heller. Men jag gör ett försök.

Hans poesi har rört sig under de drygt 20 år vi har varit bekanta (jag och Brunos poesi alltså, jag göra inga claims to fame här). Från en neonglittrande och skitig storstadsfond mot naturen (känns som att vi gjort lite samma resa där, förutom det marginella faktum att jag inte förvandlat det till magisk poesi). Språkligt allt rakare och enklare.
För det är aldrig svårt att läsa Öijer, ibland till synes banalt enkelt. Men stanna upp, skrapa lite, (se honom läsa sina egna dikter!) och ett universum öppnar sig. Precis som det ska vara när poesin är som bäst. Han tar, trots sin outsiderposition, sikte mot det allmänmänskliga och sparkar samtidigt mot all form av dumhet och konformism så att det sjunger inombords och gnistrar ur boksidorna.

Ja, mer konkret än så tänker eller kan jag nog inte bli. Kanske kan jag göra en regelrätt recension om något år sådär, när den här samlingen blivit en del av blodomloppet.

Läs istället själva och se vad ni tycker. Eller sug bara lite på de här sista raderna i barndomseposet "Vidöppet Sår" (titeln!! märkligt hur det banalt pretentiösa blir alldeles, alldeles underbart när det kommer från hans penna): 

och en natt på landet
är det sommar men ändå kallt
vi väcks och går ut
ser kometregnet falla bakom stugan
och så tätt och så nära
att du måste springa fram och leta i gräset

Här, här, här och här kan ni (bland annat) läsa mer om min kärlek till herr Öijer.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro