fredag 18 januari 2013

I helvetets förgårdar med Jonas Gardell


Jag skulle inte ha sett tv-serien, jag skulle inte ha sett tv-serien, jag skulle inte ha sett tv-serien, jag skulle inte ha sett tv-serien... ekar det i bakhuvudet under läsningen av Jonas Gardells andra roman i Torka aldrig tårar- sviten. För även om jag redan visste hur det skulle sluta (tack vare den uppbrutna kronologin i första boken) så är det inte roligt att hela tiden känna igen skeendet på det sätt jag gör när jag läser Sjukdomen.

Med det sagt, så rekommenderar jag ändå alla att läsa den här briljanta romanen. Läsningen är inte förstörd, den hade bara blivit ännu bättre utan. Men gjort är gjort. Curiosity killed the cat. Osv.


Sjukdomen har slagit ner i den lilla familjekrets som är Rasmus och Benjamins, men ännu är de ju så unga, så odödliga. Trots att Reine, och sedan Lars-Åke, insjuknar är det omöjligt att tänka sig att döden är så nära. De lever livet som om det inte fanns något slut, raljerar, blundar och skjuter ifrån sig när verkligheten kommer för nära. Men ändå vet de. Vem som helst kan drabbas. Kanske är de alla redan smittade. De rör sig alla i helvetets förgårdar. Som läsare vet man att det inte finns någon nåd.

Sjukdomen är i mycket Benjamins bok, hans kamp mellan livet med Rasmus där han är älskad och får älska, och gemenskapen i Jehovas vittnen. Rasmus krav på erkännande blir mer enträgna, samtidigt som familjen tycker att han drar sig undan. Han vet att han inte kan få båda, han måste välja. Och ändå är det så förtvivlat svårt. Jag älskar Benjamin. Älskar hans allvar och hans vilja och enorma förmåga till kärlek. Gardell har i en intervju sagt att han är förälskad i Benjamin. Det förstår jag.

Tonen känns igen från första boken, blandningen av allvetande berättande, faktarapportering ur tidens tidningsartiklar och poetisk kärleksberättelse, upprepningarna, det nästan mässande som så obönhörligt pekar mot det svarta slutet. Men i del två har det förra (det rapporterande) fått stå tillbaka för det senare (det poetiska) och Gardell kan gräva djupare i sina karaktärer och deras historia. Och han gör det så exakt, så ömsint och klarsynt. Har svårt att förstå hur jag kunnat vara trött på Gardell när han här visar upp en fullkomligt lysande berättarpalett.

Ska jag invända något blir det att det går fort att läsa. Väldigt fort. Framför allt som jag denna gång inte orkade vänta på ljudboken (som blivit försenad) utan kastade mig över den inbundna direkt när den kom ut. För trots sitt djup är detta ingen svårläst historia. Nästan alltför för lättläst för en litterär bulimiker som jag. Jag tror att jag lyssnar nästa gång. Låter historien växa av det långsamma uppläsandet. I höst. När del tre kommer. Sätter ett kryss i almanackan.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar