fredag 25 oktober 2013

Man gör inte vågen direkt …


”Cassie har överlevt de tre första faserna av en utomjordisk attack. Hennes föräldrar är döda och lillebrodern tillfångatagen. Nu flyr hon för livet, från De andra. De andra ser ut som människor, men de har ett uppdrag som de sköter med kallblodig perfektion – att döda alla de ser. Cassie har valt att inte lita på någon. Hon vet att ”ensam är stark” inte bara är ett utnött uttryck, utan det enda sättet att hålla sig vid liv.”

Mnjaah. Mneääh. Ööööhhhmm. Äsch.
Jag ville ju tycka om det här.
Gillar Sci-Fi.
Ääälskar dystopier.
Och inledningen är bra. Den utomjordiska invasionen är grym. Subtilt grym. Inga dödsstrålar. Inga sprängningar av Vita Huset i slowmotion. Inga jätterobotar eller monsterödlor som krossar Tokyo.
De slår ut vår el, vår matförsörjning, vår infrastruktur. På bekvämt avstånd. Sickna as!

Men sedan urartar det. Lite grann som i Stephenie Meyers Genom dina ögon (The Host). Den är också lovande i början, med en intressant twist på Body Snatchers-temat. Men sedan utspelar sig mer än halva boken i en grotta med sorgsna och trånande tonåringar. ZZzzZZZzzzzZzZzzzzz
I Den femte vågen sitter de i en stuga i skogen istället. Gäsp.

Jag får lite känslan att det här är en bok skriven för filmbolagschefer.

”Kolla in den här storyn! Det här kan vi göra till en filmtrilogi med snygga tonåringar i! Eller så kan vi be författaren att skriva en jättelång sista bok som vi kan göra två filmer av. Justin Bieber skulle passa perfekt som Ben och hon den där snygga på Disney XD kan spela Cassie! Vi kommer tjäna miljarder bara på t-shirt-försäljningen!!”

Och det är inget fel på det. Världen behöver sina Twilights och Hungerspel.
Men jag behöver inte tycka om det.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar