torsdag 30 oktober 2014

Ungdomsfavoritsutmaningen del 1: "Den hemliga historien"

Läsupplevelsen något av en besvikelse. Men kvällen oändligt trevlig.

Min pyttelilla kulturklubb (medlemmar är jag och en kollega från en annan bokhandelskedja) har nyligen initierat "ungdomsfavoritprojektet". Det vill säga, vi läser om böcker vi älskade i ungdomen för att se på vilket sätt de påverkar oss nu.

I dagarna gick första mötet av stapeln, då vi träffades för att diskutera Donna Tartts "Den hemliga historien". Förutsättningarna var intressanta. För min kollega tillhör boken (precis som för vääldigt många jag känner) en av hennes absolut starkaste läsupplevelser. För mig var det chansen att äntligen fatta på riktigt. När jag läste DHH (i slutet av 90-talet) hade den hyllats av en enig bekantskapskrets, och dessutom innehöll den alla element som borde göra den till en av mina favoritböcker. Ett lärosäte, klassiska språk (ja, jag läste latin i gymnasiet. Modernt? Användbart? Nja...), ritualer, intriger. För att inte tala om sex och droger. Minnet av boken är dock mest förknippat med att ha missat någonting. Visst, jag gillade den, men aldrig så mycket som jag kände att jag borde ha gjort och jag förstod aldrig riktigt den kult som bildats kring boken. Eftersom den marknadsfördes som "en thriller för den tänkande människan" slöt jag mig helt enkelt till att jag var lite dum.

När jag nu läst om den kvarstår mina invändningar. De till och med förstärks. Boken igenom håller Tartt en sådan distans till sina karaktärer att de aldrig lyckas beröra mig. Huvudpersonen är den enda som jag till slut känner att jag får lite grepp om. De andra slinker helt ur mitt grepp. Och varje gång historien verkligen är på väg att bränna till är det som att författaren/berättaren helt lämnar scenen. Allt som är riktigt viktigt sker liksom utanför läsarens synfält. Det är frustrerande. Detta är i sanning en hemlig historia. Det är först under de sista 150 sidorna, av 700(!) som jag på allvar börjar vilja läsa mer. Och så ska det väl inte behöva vara?

Jag blir inte klok på om Donna Tartt medvetet håller den här distansen, som ett (obegripligt?) berättartekniskt grepp, eller om hon har som uppsåt att beröra, men misslyckas. Jämför man med "Steglitsan" (recension här) som är spännande och nära ner i minsta detalj, framstår den "Den hemliga historien" tydligt som det förstlingsverk den är.

Å andra sidan. Det kanske faktiskt bara är jag som är dum (även om min kollega höll med om att boken inte riktigt åldrats med värdighet). Ni som fattat, förklara gärna för mig varför jag missar hela grejen.

Läs istället: "Fördjupade studier i katastroffysik" av Marisha Pessl, "Steglitsan" av Donna Tartt.

Nästa ungdomsfavoritutmaning är "Anne på Grönkulla". Oändligt älskad av mig när det begav sig. Jag är faktiskt nervös för vad jag kommer att tycka nu.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

2 kommentarer:

  1. Det är några år sedan jag läste Den hemliga historien nu (jag fick den i studentpresent vilket var märkligt passande). Efter Steglitsan har jag blivit väldigt sugen på att läsa om den, eftersom jag tyckte så hemskt mycket om den och jag har glömt en hel del. Lustigt dock, för jag minns att det jag tyckte allra mest om med boken var hur karaktärerna utvecklades och påverkades av sina handlingar. Jag tyckte det fanns en hel massa spänning i att se hur de som grupp och som individer fick varandra på fall. Men jag visste ingenting om boken på förhand vilket kanske gjorde att jag inte blev besviken på den. Hype-andet är ens värsta fiende.

    Marisha Pessls roman läste jag precis efter Den hemliga historien (jag fick dem tillsammans) vilket inte riktigt funkade för mig, för då tedde den sig mest som en blek kopia av den förra. Plus att jag vid det laget inte hade särskilt bra koll på vad som menades med alla fotnoter och hänvisningar till andra verk.

    Jag får läsa om DHH och återkomma! (fast först ska jag ta itu med hennes Den lille vännen).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja gör det! Jag är nyfiken. Kände ju samma sak efter att ha ÄLSKAT Steglitsan, men nej... jag tycker den var blek, helt klart. Men jag kan ha fel.

      Radera