Så står det i Johannesevangeliet, i Bibel 2000.
Jag tycker att detta är väldigt intressant. Ord och liv, och hur de hänger ihop.
På Cosmonova, naturhistoriska museet i Stockholm, finns en experimentverkstad, där alla besökare kan testa olika experiment. Man kan till exempel pröva sin intellektuella förmåga mot en schimpans. Det betyder att man (eller jag dårå) tittar på en liten skärm, där olika siffror dyker upp som hastigast. Sedan släcks skärmen ned och man (alltså jag) ska trycka på de siffror i den följd som de dök upp.
Man (åkej: jag!) misslyckas grovt. Medan apan helt förnöjd trycker in varenda nuffra i rätt ordning.
Det är lite sorgligt men samtidigt spännande.
Och jag har en teori. Den går ut på att vi människor så otroligt gärna vill se följder och sammanhang i det vi ser. Vi letar efter berättelser. Vi vill kunna säga: Först hände detta, sedan detta, och sist det här.
Det är därför man (JAG!) inte klarar av att helt random komma ihåg en massa siffror utan sammanhang. Vi vill att de ska betyda något.
Medan schimpansen sitter där och inte har en tanke på att siffrorna ska komma i någon särskild ordning. Han trycker helt enkelt ned dem som de kommer.
Livet är nog enklare om man var schimpans. Det kan vara kontentan av det här resonemanget. Att inse att livet inte nödvändigt måste betyda något. Att det kanske bara är.
Samtidigt finns det något storslaget i vårt behov av berättelser. Det som gav människan liv, var Ord. Det som faktiskt skiljer oss från djuren är vår förmåga att berätta, att fantisera. Att tala om något som vi inte ser, kanske aldrig har sett.
Där tänker jag att människan blev till. I det ögonblicket en enda individ tog sig ned från det där urträdet och kände en lust att kommunicera denna känsla till någon annan.
Med berättelser kommer fantasi och empati. Något som är grunden för vår förmåga att kunna leva tillsammans. Annars hade vi kanske fortfarande levt i små flockar, med en enda dominerande hanne som styrde och ställde. Nu lever vi istället i en global värld, som blir allt mindre men ändå känns stor och obegriplig många gånger.
Jag tror verkligen att berättelser är grunden i oss. För mig är en bra berättelse ofta trovärdiga karaktärer som jag kan engagera mig i. Jag kan också gilla ett vackert språk, eller ibland bara en fascinerande intrig. Men om allt ovanstående finns i samma bok, då får jag en läsupplevelse, något som tar mig bort från mitt eget liv och stjälper in mig i någon annans. Där får jag nya insikter, nya upplevelser. Jag är med om saker jag inte har någon faktisk erfarenhet av. Jag har plötsligt flera nya liv. Jag testar att gå i andras skor.
Det är ett privilegium och en nödvändighet.
Med mina böcker om Turid försöker jag mig på att tänka som en viking. Hon är en femtonårig vikingatjej. Hennes värld är brutal, långt brutalare än vi kan tänka oss.
Vikingasamhället var ett samhälle där alla fria män fick bära vapen. Det gjorde de också. En människas värde var prissatt och det kan vi se i de gamla landskapslagarna, som visserligen härstammar från tidig medeltid och inte vikingatiden, men som ändå ger ett hum om det samhälle som fanns då. Om en kvinna åkte fast för stöld skar man först av hennes näsa. Andra gången skar man av öronen. Och sista gången gjorde man ingenting alls.
Det låter bättre än vad det är. Man får anta att en kvinna utan öron och näsa var utstött. Hon hade förverkat sin plats i samhället, blivit en fredlös. Hon levde nog inte länge till.
Historien är brutal. Vår samtid också brutal, men inte överallt. Om man som vi lever i ett land där vi har det bra mycket bättre än de flesta andra på jorden (då menar jag materiellt och rättsligt, för att inte tala om det fantastiska i att slippa leva i en krigszon) så kanske det kan vara bra att föreställa sig hur saker kunde ha sett ut, hur det kunde ha legat till.
Med Turid vill jag berätta en historia om hur det kan ha varit att leva i vikingatidens Sverige, samtidigt som jag hoppas att hon som karaktär blir levande. För är inte det en skrivande människas ansvar: att göra kött och blod av det som bara är bokstäver på ett papper?
Jag hoppas att Turid är trovärdig. Och att ni vill följa med på hennes resa. Jag tänker mig att den där schimpansen för länge sedan har slutat lyssna, men å andra sidan fick han full pott på Cosmonova.
Är det så, då är nog både apan och jag nöjda.
Elisabeth Östnäs föddes 1974 i Lund. Hon har en fil mag i religionshistoria och litterärt skapande. Hennes intresse för spöken, det mörka och det okända inspirerar hennes skrivande.
"Kungadottern" är hennes första roman för unga läsare och den första delen i trilogin "Sagan om Turid". Del ett kom ut i september 2015 och del två planeras till maj 2016.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar