Det finns väl, gissar jag, lika många anledningar till att bli journalist som det finns journalister. Själv blev jag journalist för att jag älskade att skriva. Minns att jag på mitt första jobb pratade med en kollega på nyhetsredaktionen som tyckte att det värsta var just det. Att komma tillbaka till skrivbordet och sätta sig med orden. Att vara där det hände, det var det bästa med jobbet, tyckte han.
Nu ska jag inte säga att det ena är bättre eller sämre än det andra (fast om du blir journalist för det skrivna ordets skull, är en nyhetsredaktion kanske inte platsen för dig... eftertankens kranka blekhet och allt det där), men en sak imponerar mig över allt annat, och det är de journalister som inte ger sig förrän de berättat en historia vi aldrig fått höra förut. Oavsett svårigheter, oavsett faror. Jag hade aldrig kunnat bli en sådan journalist, har vare sig modet eller envetenheten. Kanske inte ens nyfikenheten. Men de finns. Journalister som Johan Persson och Martin Schibbye.
Trodde nog att jag skulle kasta mig över deras 438 dagar : vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar så fort den kom ut. Om inte annat med tanke på hur exalterad jag var över utdraget jag fick förra våren. Men det dröjde tills ljudboken kom ut, och sedan lite till, innan jag äntligen läste. Men oj, vad jag läste då! För samtidigt som det här är en viktig bok om ekonomisk politik och yttrandefrihet, så är den ju så vansinnigt spännande. Det är nästan så att man får dåligt samvete över det hungriga slukandet, som vore det en äventyrsbok eller psykologisk thriller man läste. Det är ju ändå sant. Och alldeles förfärligt. Ska den här glupska njutningskänslan prägla läsningen av en sådan berättelse? Ja, det gör den i alla fall.
Ramberättelsen känner alla vi som ens tittat åt en tidning de senaste åren till. Det som börjar som en vanlig reportageresa, om än med ovanligt riskabla förutsättningar, förvandlas snart till en mardröm av våld, fabricerade bevis och fångenskap. Så skickligt skildrad att jag knappt hinner andas medan jag lyssnar. Hur klarar de av det? Dödsångesten, fångenskapen, ovissheten. De frukansvärda förhållandena i öknen, i fängelset. Klart och detaljrikt skildras Johan och Martins resa. Från planeringsstadiet, väntan, mötet med gerillan, tillfångatagandet, skadorna, de fabricerade bevisen, och så slutligen fängelset. Och kanske är det där den här berättelsen slutligen landar, i en skildring av ett undantagstillstånd vi aldrig får se, människor som aldrig får höras, en "rättsstat" mycket långt ifrån att förtjäna sitt namn. Makten, politikens mikronivå, där inne på fängelsegolvet. Vardagslivet, hur absurt det än låter, Johans tvärhet, Martins diplomati, en vänskap som växer sig allt starkare under trycket.
Och så det här kallet - att det är värt allt att få berätta. Att inte ångra sig. Det är obegripligt. Och otroligt imponerande. Johan Persson och Martin Schibbye kom hem med en helt annan historia än den de tänkt sig. Men en minst lika stor.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar