Min första litterära kontakt med Tyskland var via eländesskildringen Gänget i tunnelbanan (visst låter det som en B Wahlströms-bok? Det kan jag garantera att det inte var!). Några fler klockor kanske ringer om jag nämner att boken även har filmats under namnet Vi barn på Bahnhof Zoo (den filmen var för övrigt min första kontakt med Davis Bowie, numera husgud). Jag läste den där boken, jag vet inte hur många gånger, under min högstadietid. Helt uppslukad, och på något mystiskt vis lockad av, de unga heroinisternas miserabla liv. Att tänka på min besatthet av den där boken är det närmsta jag kan komma förståelse för dem som idag hovrar kring biografihyllan i jakt på synd-om-mig-böcker i Pojken som kallades det-klass. För det var något väldigt lockande för en 13-årig pluggig medelklassflicka i att få förflytta sig till ett nattsvart 70-tals-Berlin. Att få befinna sig i ett sammanhang så främmande. Dels måste det såklart ha varit kontrasten. Dels kanske det där utanförskapet vi väl alla känner i tonåren. Även om mitt liv inte kunde vara längre från Christiane F:s tunnelbanetoaletter, kvartar och smutsiga nålar kunde jag ändå på något sätt relatera till de val hon gjorde. Så minns jag det i alla fall.
Allt det där kom tillbaka till mig när jag hittade Wir kinder vom Bahnhof Zoo (längst upp till vänster) i lägenheten vi hyrde i Berlin. Trots att jag inte talar ett ord tyska var jag tvungen att bläddra igenom boken, kände igen vartenda namn, varenda bild.
Jag tror knappast att jag skulle uppskatta en omläsning. Min faiblesse för socialrealistiska eländesskildringar har sedan länge avklingat. Å andra sidan, hittade också en översatt Åsa Larsson i hyllan. Den lockade mig betydligt mindre.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
ÅH! jag älskade den också! ett väl tummat och utsorterat biblioteksexemplar vandrade runt hos kompisarna.. jag hade den länge men vet inte var den stannade..
SvaraRaderaJag har fortfarande ett ex hemma. Du är alltid välkommen till skogen :)
Radera