För ärligt talat. Skägg är sjuk mycket snyggare än slätrakat. Rutiga skjortor har alltid varit fint (jag bor i skogen och var tonåring under grungens storhetstid, rutig skjorta är för mig vad blå mascara och spraylugg är för 80-talstonåringarna). En IPA är sjukt mycket godare än en blaskig stor stark. Mopsar och franska bulldoggar är sjukt gulliga hundar. Surdegsbröd är sjukt mycket godare än Skogaholmslimpa. Och så vidare.
Dessutom brygger ju halva bekantskapskretsen öl och bor på rätt gentrifierad adress i valfri svensk storstad.
Ändå är det fritt fram med hispter-bashing i just nämnda bekantskapskrets. Jag kan inte se det som annat än en ny version av gubbar-och-tanter-klagar-på-ungdomen. Och ja, här tänker jag även slänga in världsproblemen. Det finns värre saker därute än självmedvetna kids, liksom.
Kanske beror den här aversionen mot aversionen på att jag faktiskt bor på landet. Att Höör City Center inte riktigt kryllar av medvetna kvasiekologer med bagar- och microbryggarambitioner. Men jag kan på riktigt inte uppbåda någon aggression över att någon liksom vill... stoppa sin korv själv. Det är väl helt ok? Minus det där att det är omoraliskt att äta kött.
I alla fall, denna långa rant ska faktiskt leda fram till något. Nämligen orsaken till varför jag inte tidigare läst Ellen Ekmans briljanta serie "Lilla Berlin". Hade känslan av att det var ett lite för öppet mål. Jag kunde inte ha mer fel. För det här är inte alls gnälligt, det är bara vansinnigt roligt. Har hittills bara läst först albumet och gläder mig omåttligt mot att få fortsätta utforska Ekmans universum.
Det sägs ju att man inte kan upptäcka sin tid om man står mitt i den. Det stämmer inte helt. Ellen Ekman kan. Alla som liksom jag är sena på bollen måste läsa. Nu!
 |
| Geni! |
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar