Tillbaka till Rävhörna

Frågan är om inte Kate Atkinson just nu står på sin litterära topp. Visst älskade jag I museets dolda vrår när det begav sig (det begav sig i badkaret på ett lyxigt hotellrum i Saigon, det var tider det...) och jag har uppskattat flera av hennes andra böcker (som Mänsklig krocket, Känslomässigt udda), men romanerna om familjen Todd är något i särklass. Det är ljuvligt att få läsa såhär bra!

Nu var det faktiskt ett par månader sedan jag lyssnade ut A god in ruins, men tankarna går ofta till såväl den som till Liv efter liv, boken som A god in ruins är fristående uppföljare till. I föregångaren fick Ursula Todd leva och leva om sitt liv, gång efter gång. I En gud i spillror som den heter på svenska (jag gillar den engelska titeln mer, den får mig att associera till de ruiner som lämnas efter krig. Spillror känns mer allmän hållet) är lillebrodern Teddy huvudperson. Flygaren som aldrig trodde att han skulle överleva andra världskriget. Och när han ändå gör det - är det väl som att han inte riktigt lever ändå?

Han gifter sig med sin ungdomskärlek, får en dotter som han har en minst sagt komplicerad relation till (hon är outhärdlig, även om författaren till slut kapitulerar och förser henne med några försonande drag) och barnbarn som han istället kan älska ohämmat. Men den vardagliga tillvaron är ändå ett slags skuggliv. Hur kommer det sig att han har överlevt när 90 procent av de brittiska bombflygarna under andra världskriget inte gjorde det?

Berättelsen har en uppbruten kronologi och skiftar mellan Teddys barndom, ungdom och vuxenliv. Den skildrar även dottern Viola och hennes barn. Det skulle kunna vara förvirrande, men efter Liv efter liv är inget berättartekniskt grepp för avant garde. Och historien fördjupas för varje tagning.

A god in ruins är ingen de stora gesternas bok, istället är det en lågmäld berättelse om storheten i varje människas liv. Det är också en berättelse om vad ett krig kan göra med människor och deras efterlevande. Kanske kan man kalla det för stillsam existentialism. Högexplosiv i det lilla. En eloge också för det galet gedigna researcharbetet, som sedan (som det sig bör i en god roman) knappt märks eftersom Atkinson är en sådan skicklig berättare. Och även om jag nog tycker att Liv efter liv är stråt vassare, så är det underbart att återigen få besöka Rävhörna och familjen Todd. Och slutet. Jag älskar det. Så Atkinsonskt att det svindlar.

Den här guden i spillror slutligen. Vad är det? Är det våra krossade förhoppningar? Är det människan själv? Är det en förlorad oskuld? Ska det tolkas bokstavligt, som förlusten av gud? Eller som det liv som återstår efter att ha genomlevt ett krig? Jag vet inte, men jag älskar hur här boken får mig att fundera.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel