Navelskådande medelklassångest vid Medelhavet

Ett svenskt par ur den transglobala medelklassen, hon läkare, han konstnär, har lämnat Stockholm för en drömtillvaro på Sicilien. Filip har egen ateljé intill det stora stenhuset, Miriam är föräldraledig. Landskapet är bedövande vackert, tomaterna smakrika, ostördheten total. Ändå är läget spänt. Miriam som är rastlös och rädd för att något ska hända dottern har börjat dricka gin. Filip börjar slå igenom internationellt med sin konst och störs av allt som hindrar honom från att arbeta.
När Filips barndomsvän Ashkan och hans flickvän Erika kommer på besök ifrågasätts parets invanda mönster. Ashkan är journalist och vill besöka Lampedusa för att skriva om de människor som drunknar i Medelhavet på sin färd mot Europa. I den stillastående hettan väcks frågan om hur isolerat man kan tillåta sig att leva och i sprickorna som uppstår börjar romanens personer finna olika sätt att närma sig världen.


Jag älskade Negar Nasehs debutroman Under all denna vinter. Och mycket från den boken känns igen här. Flytten och isoleringen, sömnlösheten, den klaustrofobiska lilla världen, det vaga yttre hotet, det inte fullt så vaga inre hotet. Även den koncentrerade formen och författarens förmåga att skildra såväl människor som miljö med perfekt precision är intakt.

Men fonden är en annan. Vi har flyttats från en mörk västerbottnisk vinter till en plågsam siciliansk hetta (ja, man känner svetten, sanden, torkan, huvudvärken, lukten av ginet i värmen...). Mot denna spelas Miriams och Filips drama upp. Narkosläkaren Miriam som helst av allt tycks vilja söva hela världen, inklusive sig själv. Filip som är totalt fokuserad på sitt arbete inför väntade pappaledigheten. Och när Miriam väl börjar vakna är det som att hon bryter en överenskommelse. Överenskommelsen mellan två människor som slumrande lever sin tillvaro utanför världen. Som kräver ett vakuum för att hålla ihop.

Negar Naseh sade i Babel att hon vill se sina huvudpersoner lida. Det får de. Och som läsare lider jag också. Det här är ingen vacker värld. Ingen drömtillvaro på en paradisö. Samtidigt jublar jag. Över att få läsa en roman som så skickligt sätter fingret på våra smärtpunkter. I denna sin andra bok lyfter författaren också blicken. Med utgångspunkt i det psykologiska kammarspelets drama ser hon ut mot världen, mot politiken, mot vår ignorans och vår skuld. Som sagt. Jag lider (kanske av vit melankoli? Ashkan skulle nog säga det). Men jag jublar.

Boken är också fint uppläst av Odile Nunes. Lite besviken blev jag ändå över att det inte var författaren själv som läste. Hon gjorde ett sådant fantastiskt jobb med Under all denna vinter. Men det var också den enda besvikelsen med den här läsningen.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro