Nej, det är inte rättvist mot en diktsamling att hasta igenom den bara för att man råkar ha lite bråttom (som i sex Augustnomineringar att klämma på tid). Lyrik ska läsas i långsam takt. Läggas ner, plockas upp. Funderas kring. Eller, så brukar åtminstone jag göra.
Nu var det ändå hastade jag gjorde, när jag läste Athena Farrokhzads Vitsvit häromkvällen. Och lite grann uppmuntrade boken till snabb läsning. Det är en mycket suggestiv text. Och snarare en svit (just!) än en samling egentligen.
Vitsvit är ett nät av röster - moderns, faderns, broderns, mormoderns, morbroderns - liknande kören i ett antikt drama (även P.O. Enquists roman innehåller för övrigt en kör, och såväl hans som Katarina Frostensons bok gör anspelningar på Heidenstams dikt Ensamhetens tankar. Så flätar sig dessa Augustnominerade böcker in i varandra). Ur dem växer en berättelse om makt och våld och vithet. Om längtan och språk och ursprung.
Jag intervjuade Farrokhzad i samband med en poesifestival i Göteborg för många herrans år sedan. Sedan dess har hennes namn dykt upp både här och där, men denna bok är hennes regelrätta debut. Och jag kan säga att den nog skulle ha gått mig förbi (min lyrikkonsumtion de senaste åren har varit mycket sparsam) om den inte ingick i mitt måste-paket.
Jag är dock väldigt glad att jag fick läsa den. För ju mer jag tänker på boken, desto mer växer berättelsen, trots min hastiga läsning. Jag förstår nu medan jag skriver att jag måste läsa den igen. Minst en gång. Gärna två eller tre. I olika takt. Innan det är dags att rösta.
Just det. Boken är ju sjukt snygg också, med sitt silvriga omslag och de instansade bokstäverna. Men det kanske inte ska vägas in i själva omdömet?
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar