Jag skulle så hemskt gärna vilja säga att Daniel Poohls självbiografiska romandebut är fantastisk.
Jag hyser en enorm respekt för hans arbete med Expo och han har tidigare (i bl.a. Ut ur skuggan – en kritisk granskning av Sverigedemokraterna) bevisat att han kan vara en lysande skribent.
Men Daniel Poohls första skönlitterära verk lämnar mycket att önska tyvärr.
Det är tidigt nittiotal och Daniel bor med sin bror och ensamstående mamma i Åsensbruk utanför Mellerud, Västra Götaland.
Ingenstans. Obygden.
En dag kommer flyktingarna från krigets Jugoslavien. Kosovo-Albanerna.
Det skaver mellan grupperna, som det nästan alltid gör när kulturer krockar.
Samhället, och skolungdomarna, delas. ”Patrioterna” och ”de snälla”.
Några av Daniels klasskompisar börjar raka skallarna och bära ”hatkors”. Daniel och hans vänner väljer att öppna sina armar i stället. De blir ”anti-rasisterna”.
Det låter som en lysande berättelse.
Trist nog är det inte den vi får.
Boken är istället en samling lösryckta barndomsanekdoter om fotboll, deckarklubbar, frånvarande pappor, fotboll, skolliv, fotboll och mer fotboll.
Av den dramatik som vi blivit lovade serveras väldigt lite. Några killar blir skinheads.
Ibland bråkar de lite med Daniel och hans vänner. En del av flyktingungarna är snälla, en del är dumma. Som folk är mest. Inte konstigt nog.
Sen är Daniel vuxen och berättelsen är slut.
Jag märkte knappt att den började.
Johan Zillén,
Bokia Killbergs Center Syd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar