 |
| foto: Helén Karlsson |
I alla fall.
Sedan Sonjas sista vilja kom ut i maj 2012 har jag fått höra att den romantiska genren är på uppgång. Inte på bekostnad av deckarna, tvärtom sägs den mjukare litteraturen kunna ligga fint tillsammans med den hårdkokta.
Tur, säger jag som själv är omåttligt förstjust i flirt och charmerier.
Själv har jag valt att låta kvinnor och män över 50 låta sig förföras. Inte bara av pirriga förälskelsekänslor utan också av nya bekantskaper, platser och till och med arbeten.
Till exempel Elsa som, i min nya bok En liten värld, letar efter ressällskap i korsningen utanför Stockholms Central. Hennes längtan handlar inte ett dugg om kärlek, hon vill bara så gärna se sig om i världen. Och hur gör man det om man fyllt 70 och inte har några riktigt nära vänner sedan ens make gick bort?
Jag skulle inte säga att jag medvetet skriver om kvinnor och män som vågar förändras eller anta utmaningar, men jag ser ju att det är ett ämne jag gärna återkommer till.
Och även om det är inbakat i kristyr så har mina lättsamma historier också en hel del allvar.
I En liten värld har Elsa en enastående förmåga att förtränga det som är jobbigt, hennes tes är att om man äter en mandelkubb till kaffet så ordnar sig det mesta.
Och Isabella, som har varit en framgångsrik filmstjärna, men som nu helst av allt vill gå och gömma sig, kanske på utsidan kan ses som väldigt framgångsrik men hon bär på mycket som påverkar hennes liv och nära relationer negativt.
Carina, som aldrig har behövt sakna något, blir lämnad av sin man efter 30 år och Sam, den amerikanske fastighetsmagnaten, försöker på alla sätt komma över förlusten av sin hustru.
"Du är som dina böcker", sa en läsare som kom till en föreläsning jag hade på ett bibliotek, och jag tänker att hon nog har helt rätt i det. Min karaktärer, vare sig det är män eller kvinnor, har alla drag av mig. Tänker tankar jag har tänkt. Gör saker som jag önskade att jag vågade göra.
Jag är nämligen inte särskilt modig.
Som det där med att resa själv. Det har jag fortfarande aldrig gjort. 51 år och behöver ressällskap (här himlar jag med mina romantikförfattande ögon). Det är jag det.
Nåväl, jag tänker ge mig själv en utmaning det här året och jag får själv välja vart jag ska åka. Sverige räknas inte, eftersom jag ju faktiskt har förmånen att få resa i landet och prata om mina böcker emellanåt. Nej, jag tänker en resa som bara handlar om mig och om att äta middagar själv, promenera själv och sova själv. Vad tror ni om London? Barcelona? Eller drömmen, New York?
Jag vet i alla fall att jag ska författarresa lite framöver. Till Eksjö och Västervik. Och till Polen. Mina första böcker har till dags dato sålts till nio länder, och Polen har bjudit in mig till releasen av Sonjas sista vilja i höst.
En liten värld har redan sålts till Tyskland och Norge, och även där är fler länder på gång. Och för mig som aldrig drömt om att skriva böcker är det som händer just nu lite tokigt för när jag skrev min första bok, Casanovas kvinna, trodde jag att det var ett engångsprojekt. Då visste jag ju vad jag skulle skriva om eftersom det var en självbiografi.
Tre år senare tänkte jag att jag skulle prova att skriva något lättsamt. Roligt. Glatt och romantiskt. Huvudet var helt tom när jag satte mig i skrivsoffan, men så fort fingrarna fick kontakt med tangenterna var det som att öppna en Aladdinask fylld av godsaker. Sex veckor senare var manuset till Sonjas sista vilja klart. Bok nummer tre, Sonjas hemlighet, fick mig att tänka att jag kanske skulle kunna göra det här. På riktigt. Särskilt svårt för att skriva hade jag ju inte.
Precis då valde förlaget Bra Böcker att packa ihop verksamheten.
Det är svårt att hitta förlag och jag var lite vilse en stund, men fortsatte jobba på ett nytt manus och man kan väl säga att skrivarlivet vände när En liten värld antogs av Forum i början av 2013 samtidigt som jag fick en agent.
När andra länder började visa intresse för mina böcker och jag dessutom inte fick några jobb (kvinna, 50-plus, mångsidig men inte superduktig på något utöver att prata inför en publik), blev jag heltidsförfattare utan att egentligen ha tagit det beslutet. Det tar nämligen tid att få betalning för skrivmödan, i alla fall om man behöver mat emellanåt, så jag sålde min bostadsrätt för att kunna... äta. Och skriva i lugn och ro.
Så förresten. Visst har jag också varit modig. För jag har varit rysligt rädd emellanåt (mod förutsätter rädsla, men det där vet ni förstås, ni kloka bloggläsare). Att satsa allt på en ny karriär när man är 50-plus, dessutom i den här konkurrensen, kan vara ren galenskap.
Mitt skyddsnät är att fortsätta skriva. Och så får jag hålla en tumme för att mina glada böcker får vara kvar i bokhyllorna tillsammans med deckarna och alla andra genrers. Jag tror att det finns plats för oss alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar