Underhållande stereotyper

Judd Foxman har det verkligen inte lätt. När han ska överraska sin fru på hennes födelsedag hittar han henne i sängen med chefen. Med hjärtat krossat och utan jobb vegeterar han i en sunkig källarvåning och ältar sin olycka. Då dör hans pappa, och som lök på laxen vill den gamle ateisten att familjen ska sitta shiva, en judisk sorgevecka. Kruxet är bara att Judd, hans mamma och hans tre syskon inte kan tillbringa mer än fem minuter tillsammans i ett rum innan stickor och strån ryker. Men oj, oj, oj, det är inte slut än... På väg till begravningen får Judd veta att hans före detta fru är gravid. Det kommer onekligen att bli Sju jävligt långa dagar.

Vilken spelplan! Med det här upplägget går det väl nästan inte att misslyckas? Och det blir precis så roligt, sorgligt, dråpligt, ömsint och förutsägbart som jag tänkt mig.

Jag har alltså stiftat bekantskap med Jonathan Tropper, en av lad-littens just nu klarast lysande stjärnor. Och det är litegrann som att läsa Bridget Jones (alltså första Bridget, inte den sopiga uppföljaren På spaning...), klichéer, stereotyper och en och annan oneliner-aktig putslustighet som man egentligen borde störa ihjäl sig på får passera därför att språket och historien är kvicka, intelligenta och galet underhållande.

Så jag har (mot alla odds, om man skulle fråga dem själva) det riktigt trevligt i familjen Foxmans sällskap. Inte som i det-här-var-den-roligaste-boken-jag-läst-i-genren (David Nicholls är bättre), men absolut tillräckligt för att läsa Jonathan Tropper igen. Ganska snart, tror jag.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro