"De första sidorna i Ayanas debut tog andan ur mig. Jag kan inte minnas när jag senast läste något som rörde mig på det här viset, förutom Toni Morrisons verk."
Så säger Oprah om Ayana Mathis Hatties liv, och det är ju ord och inga visor. Fullt så entusiastisk är jag väl inte efter avslutad läsning (Toni Morrison är ju ändå Toni Morrison för tusan!), men jag tyckte mycket om boken. Mer och mer ju längre in i historien jag kom.
Egentligen ville jag läsa boken direkt när den kom ut, men eftersom jag nuförtiden främst lyssnar fick jag snällt vänta. För att för några veckor sedan upptäcka att den nu funnits ute i evigheter! Nåja, månader. Enormt retligt. Nu är skadan i alla fall reparerad och boken läst. Men det retar mig verkligen, det här med att jag tvingas släpa efter på grund av att ljudboksutgivningen gör det. För att inte tala om att minst 75 procent av det jag vill läsa inte ens ges ut som ljudböcker. Men det är en annan historia, det här skulle ju handla om Hatties liv.
Som 15-åring lämnar Hattie Shepherd det rasistiska Georgia för drömmen om en bättre tillvaro i Philadelphia. När hon är 17 år föder hon sina första barn och möter samtidigt sin första stora sorg. Livet tillsammans med den godmodige men ansvarslöse maken är knapert och Hattie blir den som ensam för ansvara för att barnen får mat på bordet och kläder på kroppen. Hennes kärlek är den ovilliga uppoffringens kärlek och hon är ständigt arg, ständigt besviken, ständigt längtande. Det blir inte mycket tid över för ömhetsbetygelser när nöden knackar på dörren och ilskan äter en inifrån.
Historien berättas genom de många barnens perspektiv, via en uppbruten kronologi. I början har jag svårt för perspektivbytet, men ju längre in i romanen jag kommer desto mer vävs den här myllrande historien samman. Det blir inte bara en familjs öde jag får följa, utan fram träder USA:s historia - Georgias raslagar, rökiga jazzklubbar, sprängfyllda predikodtält, Vietnamkriget, black power-rörelsen...
Det är en sorgsen och gripande bok, inga lätta historier. Så mycket besvikelse och längtan och misslyckanden. Men mitt i allt detta, ett slags obändigt hopp som aldrig släpper greppet. En stark och seg kärlek, svår att se vid en första anblick, men som lyser större och starkare över tid. Ayana Mathis har hittat en egen ton som når rakt in i hjärtat. Som sagt, jag tyckte mycket om boken. Och jag tyckte mycket om Hattie, hur tvär, arg och egensinnig hon än må vara.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar