Gästbloggaren: Josefine Lindén

I fyra år har jag varit någons mor. I sexton år någons matte. Vi hade alltså hund långt innan vi fick barn. Matte och Mor är två ganska olikkrävande roller men med en gemensam sak: man är öppen måltavla för ett evinnerligt tyckande.

”Ska man verkligen ha en slädhund i stan?”
”Oj, ska hon verkligen vara ute på sommaren?”
”Vad smal hunden är får hon ingen mat?”

På det senare brukade jag svara att nä, hon är ju en varg, hon får jaga sin egen mat, varpå tyckarna surnade till och tyckte att jag minsann inte behövde vara så näsvis.

Well…?

Än värre blev det när man blev förälder.
”Ska inte barnet ha mössa?” Det är juni, har du mössa när det är 20 grader?
”Hallå! Hallå! Hon kastade ner alla saker från vagnen!” Nähä?
”Hon vill nog komma upp, det är nog DÄRFÖR hon skriker!” Nej det är för att hon inte sovit sen i morse och det vore fint om du slutade distrahera henne med dina miner hela tiden men tack så himla mycket för omtanken. VERKLIGEN.

Och det där är ju ändå rätt harmlösa saker, man kan ignorera dem, le överseende åt personernas behov av att höras. Det är när skuldbeläggandet kommer in som det blir farligt, tänker jag. När man får höra saker som ”ditt barn som sover hela natten, vad har du att klaga på?” ”Ammar du inte, du vet väl att det är det bästa för ditt barn?” ”Ni moderna föräldrar är så lata och bekväma, bara vill roa er. Flaska är inte naturligt.”

Sånt. Som skär i hjärtat. En underton som bubblar om att man inte är en god mor. Som ger just den rosa bubblan en svart sorgkant. Det hände min debutromans huvudperson. Sedan hände det mig. Bara det ett bevis på att ingen research i världen kan få en att märka när det händer. Att man inte kan kontrollera känslorna. Jag blev sjuk, livmoderinflammation, inlagd en vecka. Hemma grät jag fortfarande. Min amning fungerade inte och jag var hejdlöst ledsen över det, kunde inte sluta vara besatt av att försöka få den att fungera, jag grät vid pumpen allt medan barnet sov gott i rummet intill. Men om jag inte kunde ge henne ”det vita guldet” vem var jag att förtjäna henne då?

I min debutroman Tiden går så långsamt när man tittar på den drabbas Caroline av tankarna på att inte vara värd sitt barn. Att lilla Elsa skulle ha det bättre med någon annan, någon annanstans. Mitt i allt det svarta, destruktiva, står hon på sin vindsvånings terrass. Och släpper taget. Barnet överlever mirakulöst fallet från sjunde våningen. Hamnar i koma. Pappa Jonas vakar vid sjukhussängen, mamma Caroline längtar från fängelset. Kan inte minnas vad hon gjort och kämpar så starkt som en mor gör för att återfå sitt barn. Med risken att förlora allt.

Det är en historia om kärlek och relationer, konflikter och vardag. Om passion och starka känslor. ”En feel-all” har den kallats.

Och just moderskapet handlar ju mycket om det. Känslorna. Som inte går att förstå förrän man har dem. Styrkan i kärleken till barnen. Obeskrivbar näst intill. Men alla som är föräldrar vet vad man menar. Och de som vill bli. Precis som paret i boken försökte vi i många år innan vi fick våra döttrar. Den oerhörda längtan man känner under tiden är jämförbar i styrka med känslan för barnen sen tycker jag. Okontrollerad. Liksom. Går inte att gömma, undvika. Men känns i varje del av huden.

Jag är någons mor, men sedan i fredags är jag inte någons matte längre. Hela mitt väsen tog en paus när Gingers hjärta slutade att slå. Och jag tänker på alla dem som förlorat ett barn. När jag känner såhär för en hunds naturliga död hur klarar man att gå vidare efter det mest onaturliga i världen? I min roman överlever barnet, allt går bra. Jag hade inte fixat att skriva på något annat vis. Men idag på mors dag tänker jag på alla mödrar vars barn det inte gick bra för. Jag kan inte ens föreställa mig den smärtan. Än mindre nu, när jag haft döden i min famn.

Josefine Lindén bor på Östermalm i Stockholm med man och två döttrar. Är riktigt bra på tre saker; sjunga, skriva och prata. Mindre bra på mycket annat. Tiden går så långsamt när man tittar på denär hennes debutroman. Hon bloggar på http://josefinelinden.se