Redan när Carolines Erikssons ("Djävulen hjälpte mig" och "Inga gudar jämte mig") "De försvunna" kom in till butiken i början av hösten blev jag sugen på att läsa den. Ett mystiskt försvinnande. Skogen. Galenskap. Mystik. Än mer pepp blev jag när författaren själv preenterade sin bok i samband med bokmässan.
Hon pratade om viljan att skapa spänning med substans, att göra något mer än bara klassiskt bladvänderi. Och bokens sociala/politiska agenda framträder en bit in i läsningen för den som letar sådant. Jag uppskattar det. Vi behöver prata mer om destruktiva relationer och dess verkningar (jag avslöjar inget här som inte står i baksidestexten).
I bokens början åker Greta, Alex och dottern Smilla ut till en ö vid sommarstället. Greta stannar i båten, men när de andra två dröjer går hon iland för att leta. Men det finns ingen kvar på ön. Hur kan de bara ha försvunnit? Förtvivlad tar sig Greta i land och en förvirrad tid tar vid. För ganska snabbt förstår vi att vår huvudperson inte är helt stabil. Och det är, ärligt talat, inte någon av de andra karaktärer som efterhand gör entré heller.
Jag läser (bokstavligt talat) i en enda sittning. Det är helt enkelt ruskigt spännande. Men ett lite fullödigare psykologiskt raster hade höjt betyget ett snäpp till. Ibland känns handlingarna lite väl kaninkokaraktiga (observera dock att jag absolut inte skyller Caroline Erikssons bok för att dela eller förmedla "Farlig förbindelses" unkna misogyni). Kanske är det det korta formatet som gör att romanfigurerna inte hinner utvecklas fullt ut. Jag som alltid brukar förespråka strykningar och avlivningar av älsklingar vill helt enkelt ha mer. Som andlös underhållning funkar det dock alldeles utmärkt precis som det är.
Johan har också läst. Han var mer odelat positiv. Här hittar ni hans recension.
Extra tips: Läs mer om destruktiv kärlek i Olivia Bergdahls "Efter ekot".
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar