tisdag 8 januari 2013

"Sandmannen" - Lars Kepler fortsätter att öka

 
Jag blir inte klok på Lars Kepler. Hur kan man skriva så vansinnigt spännande? Och samtidigt så vansinnigt långrandigt? Men sakta men säkert håller han (de?) på att vinna över mig på sin sida...

Som bekant  var jag inget större fan av Hypnotisören, men Eldvittnet visade sig ju vara helt ok, så det kändes självklart att plocka med sig Sandmannen hem över julen.

Boken tar vid där den förra slutade, med Jurek Walter, den mystiska seriemördaren som Joona Linna hjälpte till att fånga och som nu sitter inspärrad på livstid. När en ung, sjuk man kommer gående på en järnvägsbro mitt i smällkalla vintern aktualiseras fallet på nytt, eftersom mannen visar sig vara ett av Walters offer. Dödförklarad för sju år sedan, men fortfarande vid liv. Kanske finns det fler som överlevt? Joona Linna måste få Jurek Walter att prata.

Redan i inledningen är det så spännande att jag inombords hetsar Jonas Malmsjö att läsa snabbare, snabbare (men han tar sin tid, den gode Jonas, struntar helt i mig). Och intrigen är faktiskt bättre än någonsin. De torftiga psykologiska förklaringsmodellerna från tidigare böcker har köttats till, samtidigt som Kepler har kvar förmågan att i skakigt presens berätta en historia som är omöjlig att släppa. Dessutom träder Joona Linna äntligen fram som en fylligare karaktär (även om lite för mycket tid läggs vid att beskriva hans ögons gråa skiftningar - jag fattar!!! Läsaren måste tydligen övertygas gång på gång om vilken ytterligt fascinerande karaktär han är.).

Men boken har också flera problem. Som vanligt känns det som att Kepler lever sig in lite väl mycket i sin egen historia. Så mycket att de missar att de upprepar sig, värre än vilken amerikansk TV3-dokumentär som helst. Jag fattar ju att det är ett grepp för att placera läsaren mitt i historien, men man måste kanske inte gång på gång och i detalj beskriva hur Joona Linna kör bil (bilen sladdade till över snövallen mellan filerna och karossen skakade till av vinddraget när han körde om långradaren, typ). Dessutom finns det ett par logiska luckor som gärna hade fått tätas och ett behov av att överförklara och dra ut på vartenda skeende.

Trots detta (javisst, detta är kursiveringarnas text), så lyckas paret Ahndoril hålla mig fastnaglad vid boken ända fram till den slutgiltiga... cliffhangern (såklart)! Nu måste jag ju läsa nästa bok också. Och trots invändningarna ovan kommer det inte alls att bli någon plåga. Inte alls.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro



2 kommentarer:

  1. Jag läser boken just nu (eller lyssnar rättare sagt). Jag har inte varit speciellt förtjust i Keppler-böckerna hittills. Men jag tycker att den här är något bätrre, i alla fall så här långt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är ju också sådär kluven, för det finns mycket i böckerna som jag inte alls gillar, litterärt till exempel, har de inte mycket att skryta med - ändå läser jag dem. Så något måste det vara. Men vill du ha genombra spänning jag vill å det varmaste rekommendera Gillian Flynns "Mörka platser". Finns även den som ljudbok, men jag lyssnade inte så har dålig koll på hur uppläsningen är.

      Radera