Puh! Så var jag då äntligen klar med lyssningen av Joyce Carol Oates The Accursed. En handling som kan liknas vid ett maratonlopp, eller (då jag har ytterst liten erfarenhet av tävlingslöpning) kanske ett extremt utdraget samlag (det är ju så hett i litteraturen nu, men det är i och för sig böcker om löpning också). En rejäl upphetsning i inledningsfasen, som sedemera fasar ut i ett halvengagerat smekande och stönande - i och för sig inte utan vissa spänningspunkter - rastlöshet, utmattning, återigen viss upphetsning och så vidare och så vidare hela natten lång tills... slutligen! Klimax någon gång framåt gryningen. För jag måste ändå säga att boken avslutas tjusigt.
Det förhindrar dock inte att mina invändningar från tidigare inlägg kvarstår. Romanen är alldeles för lång, innehåller alldeles för många karaktärer och alldeles för många teman (här vill jag gärna skriva temata, men känner själv att det blir lite för nördigt). För att plocka en handfull av de tyngsta; kvinnohat, klasshat, rashat, emancipation, religionskritik. I skrud av: Historisk roman! Psykologisk thriller! Eller varför inte: Gotisk saga! And I could go on and on... (något som Joyce Carol Oates med glädje gjort i den här boken).
Hon vill så mycket, den goda Oates, och är i processen på väg att mista hela stycke. Men, men, men... hon är tillräckligt skicklig för att hela tiden få denna atlantångare till roman på rätt köl varje gång den är på väg att kantra. För trots ett fullkomligt myller av karaktärer lyckas varje historia i sig vara spännande och engagerande. Det är bara inte helt solklart vad de alla har med varandra att göra. Det är bara det är det är så många spår. Så många potentiella böcker.
Till exempel känns det som att författaren har haft roligt när hon skrivit in verkliga personer som Jack London, Upton Sinclair, USA:s ex-president Woodrow Wilson och (jodå!) Sherlock Holmes. Och inte för att jag vill missunna henne glädjen, men historien hade inte lidit det ringaste om samtliga skurits bort helt. Snarare hade den vunnit på att renodlas. Här finns stoff till alltför många berättelser. Och grundhistorien är både djupt obehaglig och ordentligt spännande, hade den bara sluppit lindas in i alla dessa sidospår.
Vi befinner oss i ett Princeton och ett Amerika som genomsyras av patriarkala strukturer och unkna hierarkier när en förbannelse slår ned mitt i den besuttna klassens mitt. Det börjar med att den unga Annabel Slade rövas bort (av en demon? för många är det den enda möjliga förklaringen till att denna unga, dygdiga kvinna kan välja att lämna sin blivande make...) vid altaret och eskalerar i ytterligare försvinnanden, mord och blodtörst. Vad som är ursprunget till dessa händelser står klart först i bokens allra sista del, men vad som egentligen inträffat är, som i varje god (spök)historia, upp till läsaren att tolka.
Innan den här texten blir lika lång som The Accursed vill jag bara passa på att ge pluspoäng för att boken nämnder en av mina absoluta favoritnoveller The yellow wallpaper av Charlotte Perkins Gilman. I den lyckas Gilman på bara några komprimerade sidor skriva fram mycket av det som tog Joyce Carol Oates 700.
Så... (för ni trodde väl inte att det var slut!) om du är sugen på Oates i mastodontform rekommenderar jag istället Blonde, Dödgrävarens dotter eller kanske Dom där som ni dock får leta efter begagnat. Och i komprimerad form vill jag slå ett slag för den suggestiva kortromanen Djur (här har jag skrivit om den).
Nu är det slut. Nu ska jag läsa en kortare bok.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar