”Det börjar som en vanlig influensa, men viruset muterar och orsakar en katastrofal pandemi. Anja är en omgift mor som lever på landet utanför Moskva med make och barn. Familjen är omedveten om faran tills ryska armén sänder ut trupper för att spärra av infarterna till alla större städer och på så vis dömer invånarna till en snabb, men plågsam död. Panik bryter ut och landsbygden översvämmas av desperata plundrare.
Familjen bestämmer sig för att fly till en jaktstuga på en ö nära gränsen till Finland. Åtta vuxna och tre barn ger sig iväg med fyra terränggående bilar, fullastade med ägodelar, förnödenheter och drivmedel. Resan beräknas ta fyrtioåtta timmar, men förvandlas till en tolv dagar lång mardröm.”
”En rysk Vägen”, kan man läsa i förlagets marknadsföring.
Och, visst, jag förstår jämförelsen.
Men det är inte lika hjärtskärande som Vägen (av Cormac McCarthy – min favoritbok!).
Inte lika läskigt som Walking Dead.
Inte lika episkt som Flickan från ingenstans.
Inte lika smart som Världskrig Z (boken, inte Pitt-filmen).
Här finns inga zombies, kannibaler, virusvampyrer, Randall Flagg-figurer, Katniss Everdeens eller 2012-tsunamis.
Bara människor på flykt under svåra förhållanden.
Det är blekt, eländigt och väldigt… ryskt…
Med det säger jag inte att berättelsen gör mig besviken. Inte alls.
Det är välskrivet och aldrig tråkigt. Kanske är det den mest trovärdiga skildring av världens undergång jag läst. Kommer domedagspandemin är det förmodligen såhär det ser ut.
Men, med tanke på alla förberedelser jag och min familj gjort inför Zombieapokalypsen, så skulle det kännas surt.
Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar