måndag 2 juni 2014

Platt fall i "City of fallen angels"



Efter en (kanske välbehövlig) paus är jag nu tillbaka i de tatuerade halvänglarnas värld. Och jag undrar i sanning vad jag gör där, för åååååhh, vilken seeeeg historia City of fallen angels var. Ni vet den där Twilight-boken när Edward är bortrest hela tiden (är det tvåan eller trean, minns inte nu - det var ju egentligen bara ettan som var bra) och Bella bara "åhnej, han är inte kär i mig längre jag måste hoppa från skithöga stup och vara allmänt självdestruktiv". Den tråkighetsgraden. Ni förstår snart varför. Men först en hejdundrande SPOILERVARNING för alla som inte läst tidigare böcker i serien. Såja. Nu kör vi.

Efter den stora slutstriden i Idris har Clarys liv återgått till det någorlunda normala. Hon är ihop med Jace (äntligen - för han visade sig ju inte vara hennes brorsa trots allt -tur!) och hon tränar för att bli en lika proffsig skuggjägare som sina vänner. Samtidigt förbereder hennes mamma sitt bröllop med varulvs-Luke och Clarys vampyrbästis Simon kan inte bestämma sig för om han ska vara ihop med Maia eller Isabelle, så han dejtar bägge två. Just det, en snygg kille börjar sjunga i Simons band också. Ja, ungefär så spännande är det i bokens början. Det vill säga, det händer ingenting intressant.

Men ok, lite drama blir det... Någon är ute efter Simon, han blir överfallen (men skyddas turligt nog av sitt Kainsmärke) och kontaktas av den urgamla, urläskiga vampyren Camille. Och Jace verkar plågad, han vare sig sover eller äter och fjärmar sig allt mer från Clary. Som blir orolig såklart och nojar loss på sitt håll. Så håller det på, i vad som känns som en evighet. Att de skulle ta och snacka om det verkar vara en för dem helt otänkbar idé. Det dröjer till sista tredjedelen innan det verkligen börjar hända något. Men då går det undan, och boken avslutas med en sådan mega-cliffhanger att jag ändå var tvungen att hoppa rakt in i bok fem. Kanske fattade Cassandra Clare att hon skrivit en mellanbok av mellanbokigaste slag och kallade in hela artilleriet mot slutet. Så måste det vara.

Uppläsningen är ganska sopig den också. Kapitlen är skrivna ur ömsom Clarys, ömsom Simons perspektiv. Och den manliga uppläsaren som gör Simons delar skådespelar alla röster. Och ni vet vad jag tycker om det.

Nog klagat. När jag läser igenom vad jag har skrivit slår det mig... Det här låter ju som plotten ur vilken avarage Sookie-bok som helst! Och vad var det jag sökte när jag började läsa Mortal Instruments? Jo, något som kunde fylla tomrummet efter att Charlaine Harris klämkäcka hjältinna lämnat in (ja inte så alltså, men det kommer ju vad jag vet inga fler böcker om Sookie). Jag kan rimligtvis inte alls vara missnöjd. Jag måste alltså vara... nöjd?

Susanna Mattsson
Killbergs bokhandel Jägersro


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar