fredag 11 mars 2016

Dumpad av Oates

Isdrottning?
Jag har gjort en förfärlig upptäckt! Jag har slutat gilla Joyce Carol Oates.

Efter att ha läst två böcker tätt inpå varandra slås jag plötsligt av att hon är så kall. Hon känner ju ingenting för sina romanfigurer! Tidigare, när jag läst en Oates kanske vartannat år, har det inte varit lika tydligt, men nu när det bara varit några få böcker mellan kortromanen Mörkt vatten och ungdomsditon Två eller tre saker jag glömde berätta för dig är det omöjligt att missa. Oavsett berättarröst (Två eller tre saker... har dessutom flera) finns ett kyligt registrerande, dömande drag som jag inte lagt märke till tidigare, men som jag nu tycker mig minnas från alla andra romaner jag läst, utom kanske Blonde.

Det känns märkligt att upptäcka det såhär plötsligt. Och tråkigt. Jag är en mjukis. Och den där empatistörningen får mig att tycka mindre om författaren (och hon har varit en favorit, även om jag aldrig älskat henne med den fanatiska kärlek som vissa verkar känna). Kanske är det ett grepp. Kanske söker hon vrida fram det mörkare, fulare inom oss genom att visa på den här kylan. Men för mig fungerar det bara alienerande. Jag bryr mig helt enkelt mindre jag med. Det är som att hon gör slut med mig. Och jag tittar tillbaka på vårt förhållande och upptäcker att det varit något annat än jag trott hela tiden.

Samtidigt måste ju tesen prövas, så nu blir det till att läsa mer Oates (jag går alltså efter att ha blivit dumpad in i stalker-fasen). Lite motsägelsefullt när jag just, typ, slutat bry mig...

Vad säger ni? Är jag helt ute och cyklar? Jag vill vara det, så ge mig gärna era bästa motargument.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar