Det finns vissa författare som liksom har byggt en. När jag hyfsat nyligen läste om Anne på Grönkulla insåg jag att LM Montgomery är en av dem. Inger Edelfeldt är en annan. Men när jag som nioåring första gången lade vantarna på Juliane och jag, hade jag ingen aning om det. Jag var bara helt till mig för att min kompis Åsa berättade att det stod kuk i boken. Skulle jag våga läsa? Jag vågade. And that was the beginning of a beautiful friendship.
Det är något med Edelfeldt som alltid landat så perfekt i mig. Hennes lite torrt ironiska ton, den psykologiska iakttagelseförmågan, förståelsen för människors längtan. Och den där balansen, på gränsen mellan verkligheten och ja... vad då?
Det visar sig att jag slappat lite i min vurm de senaste åren. Både Konsten att dö och Samtal med djävulen har passerat olästa. Ja, det är en skandal, om än i miniformat, som snart ska åtgärdas detta läsandets år. Så när Fader vår landade i hyllan lite tidigare i år beslöt jag snabbt att den inte skulle gå samma sorgliga öde till mötes. Inte nog med att det är en Edelfeldt. Den handlar om saker som ligger tätt intill mitt eget liv som professionell alternativpraktiker. Dubbel anledning att läsa således.
Journalisten Anna har aldrig riktigt känt sig som en del av sin egen familj. Och som vuxen får hon veta något som gör att hon omvärderar sin uppväxt på djupet. Sökandet efter familjerötterna leder henne till Hagbraket, en gård på landsbygden där den slagrörde healern Muni Ra botar sökare med kärleksenergi. Anna misstänker lurendrejeri men blir förvånad över sina egna märkliga upplevelser på gården.
Fader vår är en roman om våra föreställningar om Gud och om längtan efter kärlek. Det är också en spännande berättelse om sanning och lögn.
Den här romanen rör sig i samma landskap som Den täta elden (som jag skrivit lite mer om här). Båda handlar om vår längtan efter att höra till, och vårt sökande efter mening. Men där den tidigare boken handlar mer om att ge upp sitt jag handlar den senare främst om vår längtan efter kärlek och bekräftelse. Det är som vanligt skarpsinnigt, men jag snubblar ändå i min läsupplevelse på känslan att författaren låter sin agenda lysa igenom alltför tydligt. Även om den agendan (det är ok att tro på vad man vill, vi kan inte avfärda att det finns något större bortom vår logiska fattningsförmåga, och våra upplevelser av detta större kan vara nog så sanna) rimmar väl med min egen. Jag vill ju trots allt läsa en roman, och där behövs det en tydligare dramatik än detta å ena sidan, å andra sidan-resonerande.
Men mina invändningar till trots – Edelfeldt har en mycket hög lägstanivå. Fader vår är absolut läsvärd. Den är bra. Den är bara inte författarens allra bästa.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar