Var börjar och slutar ett moderskap?
Kan man säga upp sitt ansvar som mamma? Får barn lägga sig i vilka livsval föräldrarna gör? Får de göra anspråk på deras hus och egendom? Ja, var går gränsen då omtanke om föräldern övergår i en kränkning?
I min kommande roman Härifrån till verkligheten kretsar berättelsen kring en åldrande mamma och hennes dotter, och om balansgången mellan moderskap och integritet. Marianne har på ålderns höst upptäckt kärleken på nytt men inte till allas glädje – och dottern har tagit på sig rätten till att äga sin mammas bostad. I en uppslitande konflikt dem emellan får Marianne nog inför dotterns kvävande påhopp och svarar henne: ”Det är inte ditt barndomshem. Detta är mitt vuxenhem och inget annat.”
Att föräldrar lägger sig i och vill kontrollera sina barns liv är inte ovanligt. Men i relationen mellan barn och föräldrar handlar det inte bara om förälderns oförmåga att släppa taget. Lika ofta har barnen svårt att betrakta föräldrarna som självständiga individer. För vem har gett oss rätten att glida ut och in i våra föräldrars bostäder? Ja, många av oss tar för givet att vi ska ha en nyckel till våra föräldrars hem, att sängen ska stå bäddad i flickrummet och att vi har rätt att tycka till om avgörande livsval som om en ny partner träder in på gamla dar, hur sparade slantar ska spenderas och när det är dags för att flytta till ett bekvämt boende.
Jag har två barn i tonåren, en dotter och en son. I mitt eget moderskap märker jag själv hur jag både fördjupar kontakten med mina barn samtidigt som jag också släpper taget om annat. Min dotter är nu i brytningspunkten och på väg att skapa sig sitt eget. Det gör ont och det är inte helt enkelt att klippa navelsträngen. Troligen är det ren och skär separationsångest – en slags sorg att lämna en vardag bakom sig med barnen som man vant sig vid, men mitt i allt finns också en glädje för alla framsteg, så klart.
Så var börjar och slutar ett moderskap? Kan man någonsin avsäga sig ansvaret för sina barn utan att vara en dålig förälder? När kan jag börja tänka egoistiskt kring de val jag gör – och vill jag det?
På lördag 7 maj firar vi släppet av Eva Rydingers nya roman i vår butik i Ängelholm! Missa inte det! Och missa inte heller vår tävling senare i veckan där ni kan vinna signerade exemplar av Härifrån till verkligheten. Läs också senaste numret av Modern psykologi där Eva Rydinger och Liria Ortiz blir intervjuade på temat Moderskap.
Eva Rydinger är född 1967 och bor sedan 25 år tillbaka i Stockholm med sin familj och arbetar som skribent/copywriter. Sommarstugan på Bjärehalvön, har blivit hennes andra hem och det är också hit, till tångdoft och nyponros, som hon återkommer i sitt skrivande. Våren 2013 debuterade hon med Fotografen och lovordades då för sitt språk och en engagerande historia. I sin andra roman Härifrån till verkligheten fortsätter hon att utforska komplexiteten kring att vara ung, mogen eller gammal kvinna i ett samhälle i förändring.
Kan man säga upp sitt ansvar som mamma? Får barn lägga sig i vilka livsval föräldrarna gör? Får de göra anspråk på deras hus och egendom? Ja, var går gränsen då omtanke om föräldern övergår i en kränkning?
I min kommande roman Härifrån till verkligheten kretsar berättelsen kring en åldrande mamma och hennes dotter, och om balansgången mellan moderskap och integritet. Marianne har på ålderns höst upptäckt kärleken på nytt men inte till allas glädje – och dottern har tagit på sig rätten till att äga sin mammas bostad. I en uppslitande konflikt dem emellan får Marianne nog inför dotterns kvävande påhopp och svarar henne: ”Det är inte ditt barndomshem. Detta är mitt vuxenhem och inget annat.”
Att föräldrar lägger sig i och vill kontrollera sina barns liv är inte ovanligt. Men i relationen mellan barn och föräldrar handlar det inte bara om förälderns oförmåga att släppa taget. Lika ofta har barnen svårt att betrakta föräldrarna som självständiga individer. För vem har gett oss rätten att glida ut och in i våra föräldrars bostäder? Ja, många av oss tar för givet att vi ska ha en nyckel till våra föräldrars hem, att sängen ska stå bäddad i flickrummet och att vi har rätt att tycka till om avgörande livsval som om en ny partner träder in på gamla dar, hur sparade slantar ska spenderas och när det är dags för att flytta till ett bekvämt boende.
Jag har två barn i tonåren, en dotter och en son. I mitt eget moderskap märker jag själv hur jag både fördjupar kontakten med mina barn samtidigt som jag också släpper taget om annat. Min dotter är nu i brytningspunkten och på väg att skapa sig sitt eget. Det gör ont och det är inte helt enkelt att klippa navelsträngen. Troligen är det ren och skär separationsångest – en slags sorg att lämna en vardag bakom sig med barnen som man vant sig vid, men mitt i allt finns också en glädje för alla framsteg, så klart.
Så var börjar och slutar ett moderskap? Kan man någonsin avsäga sig ansvaret för sina barn utan att vara en dålig förälder? När kan jag börja tänka egoistiskt kring de val jag gör – och vill jag det?
På lördag 7 maj firar vi släppet av Eva Rydingers nya roman i vår butik i Ängelholm! Missa inte det! Och missa inte heller vår tävling senare i veckan där ni kan vinna signerade exemplar av Härifrån till verkligheten. Läs också senaste numret av Modern psykologi där Eva Rydinger och Liria Ortiz blir intervjuade på temat Moderskap.
Eva Rydinger är född 1967 och bor sedan 25 år tillbaka i Stockholm med sin familj och arbetar som skribent/copywriter. Sommarstugan på Bjärehalvön, har blivit hennes andra hem och det är också hit, till tångdoft och nyponros, som hon återkommer i sitt skrivande. Våren 2013 debuterade hon med Fotografen och lovordades då för sitt språk och en engagerande historia. I sin andra roman Härifrån till verkligheten fortsätter hon att utforska komplexiteten kring att vara ung, mogen eller gammal kvinna i ett samhälle i förändring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar