För några år sedan läste jag en kort tidningsartikel om två tonårstjejer som hade anklagat sin unge manlige lärare för sexuella trakasserier. Anklagelserna visade sig sedan vara påhittade och mannen blev frikänd. Men notisen stannade kvar i mina tankar. Eftersom jag själv är lärare vid sidan om författandet var det lätt att leva sig in i mannens situation. Blev han någonsin rentvådd i omgivningens ögon eller fick han fortsätta leva med skammen? Jag undrade dessutom vad som hade utlöst flickornas beteende. Förstod de inte vilka konsekvenser deras lögner kunde få? Eller brydde de sig helt enkelt inte om att de med största sannolikhet förstörde mannens liv?
I samma veva hörde jag ordet vardagspsykopat för första gången. Tidningarna hade artikelserier om psykopati och det gavs ut fackböcker om psykopatiska chefer. Dessutom hade var och varannan människa jag kände en egen historia att bidra med. Långsamt började det gå upp för mig att de allra flesta psykopater inte sitter i fängelse. De finns mitt ibland oss. På våra arbetsplatser och i våra bostadskvarter. Människor utan empati, samvete och ånger. Mästare på att manipulera sin omgivning. Och om du inte faller för deras charm blir du en fiende som till varje pris måste besegras. Jag fastnade särskilt för en mening. Ensam har du inte en chans.
"Vilken mardröm för dem som drabbas", tänkte jag. Och då mindes jag den där tidningsartikeln om den manlige läraren igen. Det slog mig att en av tjejerna som pekade ut honom mycket väl skulle kunna vara psykopat. Och i så fall var hennes kompis kanske bara ett offer för omständigheterna. Inte för att jag hade något som helst belägg för saken, men storyn innehöll onekligen en hel del ingredienser som behövs i ett manus...
Det är nog ofta så böcker blir till. Den ena pusselbiten fogas till den andra och om man har tur uppstår en spännande intrig. Men jag saknade fortfarande något för att idén skulle bära hela vägen. Jag började fundera på vad som skulle hända om flickorna träffades igen som vuxna. Om den som tidigare blev lurad plötsligt såg bakom masken. Stämde verkligen det som alla experter påstod, att psykopaten tar till vilka fula knep som helst för att krossa sina motståndare? Och hur försvarar man sig mot någon som alltid ligger steget före?
I Bländad har det gått drygt 25 år sedan katastrofen inträffade. En helt vanlig januaridag rullar det in en flyttbil i kvarteret där Liv bor med sin man och sina tvillingdöttrar. Den nya grannen är Malena, Livs ungdomsvän. Charmig och karismatisk. Precis som då de umgicks under gymnasiet. Men även om Malena alltid är vänlig och inställsam är det något med hela hennes personlighet som klingar falskt. Hon är så gränslös. Lyckas alltid dyka upp när man minst anar det och verkar ständigt hitta nya förevändningar att närma sig Livs man. Ju mer Liv tänker på det desto tydligare blir det att det är någonting som inte stämmer. Är Malena verkligen så god som hon vill ge sken av? Och vad var det egentligen som hände med Julian under det sista året på gymnasiet? Sakta men säkert går sanningen upp för Liv och fast hon försöker hålla avståndet förvandlas tillvaron alltmer till en mardröm.
Bländad är min tredje och hittills mörkaste roman. Redan i inledningsskedet bestämde jag mig för att inte bara skildra offrens upplevelse. Jag ville också försöka förstå Malena. Men att betrakta världen genom hennes ögon gav mig en lika oväntad som skrämmande insikt. Den största faran är inte alltid Malenas agerande utan snarare att omgivningen så aningslöst låter henne hållas. Ensam har du inte en chans. Det finns nog ingen som vet det bättre än Malena.
Petra Holst är född 1969. Hon bor i Bjärred i Skåne med sambo och två barn och arbetar som högstadielärare i svenska och engelska. Hon debuterade som författare år 2010 och har gått Författarskolan i Lund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar