Så mot slutet av sommaren plockade jag upp "Att föda ett barn". Jag var fast från första stund. ("Vad var det vi sade", hojtade hela Kultursverige i korus i mitt öra.)
I bokens början är Maj en ung flicka, som efter att ha lämnats av sin fästman hemma i Östersund flyttat till Örnsköldsvik och tagit jobb på ett konditori. Drömmen är att komma ännu längre bort, kanske till Stockholm där systern bor, och arbeta som servitris. Men livet vill annorlunda. Genom gemensamma bekanta träffar hon den betydligt äldre Tomas och blir med barn.
"Att föda ett barn" kan läsas som en del av historien vi sällan får se - den vanliga kvinnans historia. Skammen i att vänta ett oäkta barn, hemmafrutillvaron med alla dess åtaganden, den kluvna relationen till moderskapet och de egna barnen, längtan efter kärlek och oförmågan att visa den. Den tysta klassresan och viljan att passa in. Alkoholens förmåga att samtidigt lindra och slå sönder. Detta liv, långt borta från stora gester, politiska beslut och framskjutna positioner. Långt borta från historieböckernas sidor. Bara det gör boken läsvärd.
Men Maj är så mycket mer än ett stycke historia. För Kristina Sandberg utför ett litterärt stordåd med sitt stoff. Porträttet av Maj är så skickligt tecknat, psykologiskt inkännande, smärtsamt tydligt i förmågan att beskriva den inre kamp som kallas liv. Jag tänker Moa Martinsson. Då förstår ni hur bra det här är. Jag lyssnar som förtrollad (Andrea Irving är en fantastisk uppläsare - mer av henne!). Majs längtan går rakt in i kroppen och blir min egen. Hur kan jag identifiera mig så med en romanfigur från så skilda omständigheter? Det är litteraturens magi såklart. Och det är det här med att vara människa.
I intervjuer har jag hört författaren berätta att många läsare retar sig på Maj, tycker att hon borde stå upp för sig själv. Att hon är gnällig. Jag förstår ingenting. Ser de inte hennes kamp? Förstår de inte att det vi får möta på boksidorna är ett inre liv? Att Maj utåt sätt är lättsam och mån om att vara till lags. Trevlig. Har de själva aldrig fört den här kampen i det tysta? Tryckt undan oron, ilskan, sorgen... Allt det där som bubblar och hotar. Själv känner jag en sådan oerhört stark ömhet för Maj. Ömhet och respekt inför den hjältinneuppgift hon utför när hon kastas in i Tomas familj. I moderskapet. I hustrurollen.
Till slut några rader om berättarrösten. Hur den vandrar ut och in i romanfigurernas huvuden, liv... prövar hypoteser, landar kort i nutid för att sedan färdas tillbaka. Vi kan aldrig helt veta, tycks den säga. Vi kan aldrig helt veta vad som döljer sig i en människa. Vad som driver en människa. Jag kan inte komma på att jag läst något liknande tidigare. Det är en helt unik röst.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar